Är det bra att finansmarknadsaktörer försöker påverka politiker?

10 januari, 2012

Dagen har återigen tagit upp den märkliga frågan: Är det bra att kristna kyrkor, organisationer eller individer försöker påverka politiker? Varje gång jag mött frågeställningen har jag upplevt frågan som ytterst märklig. Ja, rent av obegriplig. Hur vore det om vi vidgar frågeställningen att även gälla andra organisationer? Ta Dagens frågeställning och fyll i den organisation ni själva väljer. Jag ger några exempel, men det finns flera.

Finansmarknaden, fackliga organisationer, företagarföreningar, villaägarföreningar, hyresgästorganisationer, pensionärsorganisationer, idrottsföreningar, jägarorganisationer, miljöorganisationer, fredsorganisationer, frimärksklubbar, bridgeklubbar, naturister, heterosexuella, homosexuella, transpersoner, hemlösa, arbetslösa, sjuka, ungdomsorganisationer, muslimska organisationer, invandrarföreningar, kulturorganisationer, hembygdsföreningar, Dellenbanans vänner, kvinnojourer, bilister, cyklister, gångtrafikanter, etc osv.

Kort sagt, är det bra att medborgarna enskilt eller kollektivt genom de organisationer de valt att vara medlemmar i försöker påverka politiker? 

För en tid skrev jag ett blogginlägg i ämnet med rubriken: Varför är det legitimt att olika ismer påverkar staten?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Är Gud politisk?

5 oktober, 2007

Det gläder mig när jag läser i Dagen att samtalet mellan EFK Ung och Källstrand och Lindgren skall få en fortsättning. Det är viktiga frågor för alla kristna och våra organisationer, hur vi ska agera samhälleligt. Hur blir vi världens ljus och salt?

Joakim Elsander ger, i en kommentar till artiklarna i Dagen, mig en nostalgikick med en video med Brian McLaren. I videon förklarar Brian, om jag nu förstått engelskan rätt med hjälp av bönen Fader vår, varför vi måste ta ställning i denna världen. Det hände ibland att jag som distriktsordförande för Broderskaprörelsen i Västmanland fick frågan om det verkligen var rätt av kristna att vara politiska. Det var inte helt ovanligt att jag svarade, att jag tolkar bönen Fader vår, bokstavligt. Att i jag det fallet är fundamentalist. Vi ber: ”Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” Lika lite som vi förväntar oss att det dagliga brödet, utan våra egna ansträngningar, skall komma från himmelen. Lika lite kan vi bara sitta och vänta på att Guds vilja ska på våra arbetsplatser, bostadsområden, skolor och i politiken, om inte vi är beredda att ställa upp som Guds händer och fötter.

I arbetet för Guds rike på jorden får vi kristna inte vara för fina för att söka samarbete med alla goda krafter som arbetar i samma riktning. Den heliga Anden kan beröra vem hon vill och då ska inte vi tacka nej. Så när Källstrand och Lindgren lite insinuant frågar om det kan bli Attac som EFK Ung samarbetar med nästa år, bör EFK Ung lugnt svara: Attac kanske är bättre samarbetspartners än kristna som glorifierar USA:s krig i Irak.

Om vi eftersträvar en värld där rättvisa och rättfärdighet råder, då blir vi automatiskt politiska, men behöver inte bli politiserade. Alternativet är att vi reduceras till välgörenhetsorganisationer som lappar och lagar och ger löften om en bättre tillvaro bortom tiden.


Kristet vänsterperspektiv – vad är det?

20 mars, 2007

 Har fått några intressanta kommentarer på mitt inlägg om ”Tro – en privat angelägenhet?” Kommentarerna hävdar att det är farligt och rent av odemokratiskt att blanda in kristen tro i politiken. Ja, att jag rent av skulle motverka religionsfriheten i landet. Jag presenterar min blogg som ”funderingar över samhällsutvecklingen från ett kristet vänsterperspektiv”. Det kanske är på sin plats att jag något kort skriver vad jag egentligen menar med det.

För mig innebär ett vänsterperspektiv att alltid ha utsiktspunkten underifrån för alla samhällsanalyser. Ett vänsterperspektiv förutsätter att jag vågar ställa naiva frågor. Varför är en del fattiga och andra rika? Varför måste en del hungra och andra kan äta sig mätta? Varför anser sig en del länder ha rätten att lägga under sig andra länders resurser? Är det en ordning given av Gud eller finns det andra förklaringsmodeller? Eftersom jag inte tror att nuvarande ordning är Gudagiven, utan bygger på mänskliga beslut, måste jag på olika sätt ta en strid mot orättfärdiga och destruktiva strukturer. För mig var det ett lätt val att ansluta mig till den politiska vänstern, men ett vänsterperspektiv förutsätter inte lojalitet mot organisationer, utan ett i alla lägen fasthållande vid underifrånperspektivet. De fattiga och förtryckta får ingenting av organisationer, utan de tar sig rätten. Därför får de aldrig släppa kontrollen över sina organisationer. Vilket de har gjort, åtminstone i vårt land.

Det kristna perspektivet har samma grund. Orättvisor och förtryck är inte Gudagivna. De är ett brott mot Guds lag. Det försvårar utvecklingen mot en ny skapelse. I dagens kyrkor är inte sådant förhållningssätt alltför synligt. För min del innebar det att jag under många år vände Kyrkan och tron ryggen. La hela min kraft på en politisk förändring. Under 80-talet läste jag om befrielseteologin i Latinamerika och upptäckte eller insåg att en kristen tro mycket väl kunde kombineras med en politisk kamp för rättvisa och människovärde. Ja, att förutsättningen för kristen tro är identifikationen med sådan kamp. Bl. a läste jag Per Frostins bok ”De fattigas evangelium – befrielse för svenskar?” Befrielseteologin visade att kristen tro förvaltas bäst när de kristna är obrottsligt lojala med de fattigaste, för de upplever sitt Golgata varje dag. Ett kristet förhållningssätt är inte att lappa och plåstra, utan att stå på den fattigas sida i kampen mot överheten och orättfärdiga strukturer.

Ställningstagandet kräver, inte lojalitet med kyrkor, utan med de undertryckta. Det ska inte avkrävas trosbekännelser, utan den kristne står där mittibland dem och säger: ”Er kamp är rättfärdig. Jesus är med er alla dagar.” Eller som en känd negro spirituals säger – ”Let my people go” En tänkesats, som var vägledande för mig under ett antal år: Bibeln visar vad Gud vill och Marx förklarar hur ondskan arbetar och verkar.

Partier och kyrkor tenderar att glömma eller förtränga perspektivet underifrån, men de fattiga gör det inte. Klarar inte nuvarande partier eller kyrkor av uppgiften, kommer det att skapas nya partier och nya kyrkor.


Förskola eller vårdnadsbidrag?

12 mars, 2007

Är det någon som känner igen sig i debatten om förskolor och krav på vårdnadsbidrag? Ibland får jag en känsla av att en hyfsat stark föräldraopinion hävdar att socialdemokratin och feminister ser förskolor som ett självändamål och en önskan från staten att ta kontrollen över barnuppfostran från föräldrarna. Att hela utvecklingen med kvinnors förvärvsarbete och den åtföljande utbyggnaden av barnomsorgen skulle ha tvingats på kvinnorna. 

Jag var småbarnsförälder på 70-talet och minns hur vi demonstrerade under paroller som ”Ropen skalla daghem åt alla!” En alltmer pressad socialdemokrati fick backa och utbyggnaden accelererade tills vi nått en viss balans i dag. Jag kan definitivt inte påminna mig, att statsmakten gick i täten för utbyggnaden av barnomsorgen.

Vad var det då som drev utvecklingen? Jo, kvinnor började i allt högre utsträckning söka sig ut på arbetsmarkanden. (Jag råkade vid ett tillfälle säga att fler kvinnor började arbeta. Då var det inte nådigt att heta Leo. Jag fick mig en lektion, som jag aldrig glömmer. Nu vet jag, om jag inte visste det förr, att kvinnor i alla tider arbetat mer än män. Sanningen svider!) Utvecklingen var inte slumpartad. Dels behövde staten, landsting och kommuner alltfler anställda till en växande offentlig sektor, dels krävde kvinnorna lönearbete i jämställdhetens och frihetens namn. Behoven och kraven sammanföll. Kvinnorna fick anställning i den växande offentliga sektorn, men allt var inte frid och fröjd.

Frågan om barnen blev allt akutare. Var skulle de tillbringa den tid föräldrarna arbetade utanför hemmet? Uppfinningsrikedomen var stor och pressen på kvinnorna var enorm. Kravet på daghem bara växte och det fanns ingen väg tillbaka. Kvinnornas arbetstid kunde inte ersättas av någon annan grupp i samhället och kvinnorna hade ingen önskan att avstå från den frihet som uppnåtts. Familjerna var inte heller beredda att avstå från den standardökning som kvinnornas lönearbete inneburit. Vi hade kommit till en historisk punkt utan återvändo.

Staten hade två vägar att välja mellan, antingen en dramatisk minskning av barnafödandet eller skapa förutsättningar till en kombination av både föräldraskap och yrkesarbete. Genom en utbyggd barnomsorg och föräldraförsäkring skapades de förutsättningar som ledde till att Sverige hade högre födelsetal än t ex de flesta länder i Europa inklusive de katolska länderna .

 

Jag tror inte att de som bejakat utvecklingen behöver vara rädda för någon dramatisk återgång. För det är inte staten som ”tvingat” ut kvinnorna i arbetslivet, genom höga skatter eller vilken förklaring som kan tänkas användas, för att kunna ta kontrollen över barnen. Det är kvinnorna som kräver sin plats i arbetslivet, men samtidigt vill de inte avstå från föräldraskap. Det är också en kamp för männens rätt till ett aktivt föräldraskap, som vi män inte i någon högre utsträckning visar kvinnorna uppskattning för.