Är det inte så, att missnöjda vita och svarta arbetare bidrog till Trumps valseger?

9 november, 2016

Jag avser inte att göra någon lång och omfattande valanalys. Har inte den kompetensen och händelsen ligger, till råga på allt, för nära i tid. Men en fundering vill jag ändå vädra så här dagen efter.

Jag har sett en förklaring till Trumps valseger, att det skulle röra sig om missnöjda rasistiska vita män, som bidrog till valsegern. Och visst, så där ytligt kan jag väl hålla med om beskrivningen av de vita männen. (Märkligt nog så sägs det ingenting om deras ålder och sexuella preferenser.) De är säkert på många plan rasistiska, men är det en tillräcklig förklaring till deras agerande på valdagen?

Låt oss pröva att använda det gamla hederliga klassbegreppet, arbetare. Om vi säger så här i analysen. Vita missnöjda arbetare låg bakom Trumps valseger. Skulle inte den valanalysen ge en bättre grund för solidarisk politisk kamp och framför allt en ökad förståelse av skeendet, än att vi enbart betraktar dem som rasister?

Det sägs också i snabbanalyserna av valet, att svarta inte röstade i den utsträckning, som prognosmakarna hoppats. Och vad kan skälen vara till att svarta inte röstade i valet? Är det orimligt, att tänka sig att det i stor utsträckning var missnöjda svarta arbetare, som avstod från att rösta och därmed bidrog till Trumps valseger? Missnöjet har med all säkerhet i stort samma grund som de vita arbetarnas.

Jag anser, att det det missnöje som svarta och vita arbetare känner är helt berättigad. Här finns också möjligheten att hitta en politisk plattform för en gemensam kamp mot en gemensam fiende. Den stora frågan är väl som så ofta i amerikansk politik. Var finns den politiska kraften som kan ena arbetare över alla existerande rasbarriärer. Martin Luther King hade innan han blev mördad börjat skissa på en strategi, med målet att ena alla fattiga i USA, men efter hans död föll tanken i glömska. Det kanske är dags nu, att väcka liv i den tanken, innan arbetare återigen splittras efter rasmässiga grunder.

Ett är då helt självklart, varken republikanerna eller demokraterna är de krafter som kan ta sig ann uppgiften. De gagnas av att arbetare är splittrade och fortsätter att vara splittrade. Det kanske behövs en fjärde kraft?

Trots att inlägget är kort, känns den ändå lite pladdrig, men se det som en första fundering över en felaktig valanalys. Alla arbetare i USA, har all anledning att vara missnöjda och förbannade!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Jag skulle inte rösta på det minst onda, utan satsa på det större goda!

7 november, 2016

Snart går vi in ett nytt dygn, då medborgarna, de som inte redan röstat, ska gå till valbåsen i USA och välja den som de anser vara den minst onda av två onda valmöjligheter. Anhängarna till bägge kandidaterna Trump och Clinton anser att just deras kandidat, med fel och brister, ändå är det enda man kan rösta på. I Sverige har nästan alla politiska kommentatorer i olika medier gjort sitt val. Det är som vanligt Demokraternas kandidat som faller de flesta på läppen. Minst en miljöpartist har varit i USA och agiterat för Hillary Clinton. För den miljöpartisten existerade tydligen inte Green Party och Jill Stein, men det kanske är symptomatiskt om vi tänker på MP:s agerande i regeringen. Det skulle nog kännas lite hycklande om miljöpartistiska förtroendevalda åkte till USA och agiterat för Jill Stein. Jill Stein som står för det ett svenskt miljöparti med självaktning skulle stå för.

Jag ska inte göra någon amatörmässig genomgång av de bägge kandidaterna, utan nöjer mig med att påminna alla i Sverige och annorstädes att jag kan inte se Trump hota världsfreden mer än vad Hillary Clinton redan visat i praktisk handling.

Det här blir den tredje valrörelsen, som jag här i min ensamhet i de hälsingska skogarna, berättar att jag skulle vara en hängiven, om jag bodde i USA, volontär för Green Partys presidentkandidat. Jill Stein är kvinna med en god politisk plattform. Hillary Clinton är en kvinna med ett fruktansvärt CV i krigiska äventyrligheter. Det är inte så att jag ställer högre krav på kvinnor än män, utan jag ställer krav på gott politiskt innehåll i det man pläderar för.

Jag kommer säkert att sitta framför TV:n för att se hur det går. Valet för min del kommer inte att vara en rysare, annat än i frågan om Green Party och Jill Stein uppnår 5 % i valet. Ett sånt resultat skulle skapa oerhört bättre ekonomiska resurser för partiet till nästa presidentval. Det resultatet lär vi inte få redovisat under valnatten. Jag får ägna den närmsta tiden att leta resultat för Green Partys resultat i alla olika val på skilda nivåer. Green Party bygger ett parti, vilket också är mycket viktigt att påpeka, utan att för den skull kritisera Bernie Sanders. Han borde ha nappat på erbjudandet från Jill Stein och Green Party, att ställa upp som presidentkandidat för Green Party. Då hade han visat att han verkligen var en oberoende kraft i amerikans politik.

Nå, detta om detta.

Jag har översatt Green Partys och Jill Steins valparoll till svenska. Hoppas jag någorlunda får med nyanserna.

Rösta inte på det minst onda. Rösta på det större goda!
Don´t vote for the lesser evil, vote for the greater good!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Mitt personliga inhopp i den amerikanska valrörelsen!

2 februari, 2016

http://www.jill2016.com/

Tredje valrörelsen i rad som jag stödjer Green Partys kandidat i presidentvalet, därborta i Amerikat!

Om någon skulle anse det lite korkat, så skyller jag på Birger Schlaug, som under alla dessa år förlett mig! En farlig man, den där Birger Schlaug! 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Visst är det dags för en kvinna nästa gång, men för allt i världen, inte hon!

9 november, 2012

Jag satt uppe hela natten mot onsdagen och följde valvakan. Visst var det intressant, men hela natten satt jag också och väntade på att någon av alla kommentatorer och inbjudna gäster, åtminstone lite i förbigående skulle nämna Obamas minst sagt aggressiva utrikespolitik. Jag tror att jag inte en enda gång under natten hörde ordet ”drönarattacker.” När så valresultatet var klart, då vidtog mängder av analyser och tyckanden om framtiden för Barack Obama. Inte heller då nämndes att drönarattackerna skulle fortsätta. Inte heller nämndes i analyserna, att presidenten även i fortsättningen hade rätt att besluta om mord på både egna, men också andra länders medborgare. Jag hade väl inte väntat mig något annat heller, så jag var inte överraskad, men ändå lite irriterad.

Jag höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag plötsligt såg och hörde hur Mona Sahlin hoppas på att Hillary Clinton skall ställa upp som kandidat i nästa val. Då orkade jag inte längre, utan gick jag till sängen och sov till klockan 12. Varje gång jag hör, läser eller ser en intervju med Hillary Clinton ser jag framför mig det intervjusvar hon gav efter att Gadaffi blivit lynchad i Libyen. ”Vi kom, vi såg, han dog” och det efterföljande hemska skrattet! Mycket presidentlikt måste jag, något galghumoristiskt, säga. Hillary Clinton stödde helhjärtat Bushadministrationens beslut att angripa Afghanistan och hon stödde också den på lögner baserade beslutet, att angripa Irak. Som nuvarande utrikesminister är hon också en aktiv del av och försvarare av drönarattacker och mordpatruller. Vem minns inte hur den politiska och militära statsledningen satt och spänt följde attacken mot Usama bin Ladin? Jag upplever det fortfarande som mycket märkligt, att det internationella samfundet inte protesterar mot att USA helt självsvåldigt anser sig ha rätten att gå in i vilket land som helst och mörda misshagliga personer.

Jag har oerhört svårt att riktigt förstå socialdemokraters okritiska förkärlek för demokratiska presidentkandidater oavsett vad de tidigare har åstadkommit. Det är ju ett fattigdomsbevis och ett hån mot mängder av kvinnor inom demokraterna, att redan nu börja hoppas på Hillary Clinton, med hennes mycket mörka politiska bakgrund.  Nå, jag lär väl ha anledning att återkomma i frågan om några år.

De som läser min blogg eller följer mig på Facebook vet att jag sagt mycket gott om Green Partys presidentkandidat Jill Stein. Hon erhöll 396684 röster, 0,3 %.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


På förekommen anledning!

29 augusti, 2008

Jag har från och till kritiserat USA:s politik här på bloggen. Både utrikespolitiken och inrikespolitiken. Däremot har jag, vad jag minns, inte skrivit något kring vilka presidentkandidater jag eventuellt föredrar.  Jag skrev inga mer eller mindre genomtänkta inlägg under primärvalen om Obama, Clinton, Edwards, McCain, Huckabee eller Giuliani. Det intresserade mig inte och jag har inte heller haft några planer på att skriva några inlägg om vilken av de dominerande presidentkandidaterna skulle innebära räddningen för USA eller världen.

Nu har jag råkat skriva ett par kritiska kommentarer mot McCains kommande parhäst Sarah Palin hos Johan. Eftersom Johan har en, vad jag förstår, välbesökt blogg är risken stor att många kan få för sig att jag skulle stödja Obama. Jag vill på förekommen anledning, som det så fint heter, meddela, att jag inte kan se något som skulle kunna övertyga mig om värdet, att ens symboliskt binda upp mig vid någon av ”huvudkandidaterna”. De är på goda grunder inte mina kandidater.

Jag har en favorit bland presidentkandidaterna, som bl. a Birger Schlaug puffat för vid ett flertal tillfällen.  Cynthia McKinney och Rosa Clemente från the Green Party är mina kandidater! Det är vad jag kallar för spännande kandidater! Vore jag medborgare i USA, skulle jag vara en entusiastisk gräsrotsaktivist för McKinney och Clemente!

 Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,