Nu tänker jag svära i kyrkan!

18 september, 2007

Bortsett från några år på 60 och 70-talen har jag varit en stor anhängare av huvuddragen i den svenska biståndspolitiken. Jag har argumenterat för 1 % – målet och försvarat, om inte med näbbar och klor, men envetet och med stort engagemang, Sveriges internationella biståndsarbete mot alla illvilliga angrepp.

Ofta har försvaret fått en rituell karaktär. Kritik eller bara kritiska frågor har besvarats med beskrivningar av den mörka situationen i mottagarlandet och ett ifrågasättande av kritikernas empatiska förmåga. År efter år samma diskussion. Samma frågor och samma brösttoner som svar.

Jag anser nog att vi som försvarat biståndspolitiken inte i längden kan fortsätta att ignorera frågan i dagens SvD-ledare”Vad har fyrtio år av bistånd gjort för Tanzania?” Frågan är berättigad och måste kunna besvaras.

Har landet steg för steg blivit mer ekonomiskt självständigt? Har behovet av stöd minskat? Har arbetslösheten minskat? Hur stor andel av landets skolor och sjukvård finansieras med biståndsmedel? Lånar Tanzania pengar på den internationella valutamarknaden? Till vad går dessa pengar? Uppbygge av infrastruktur, företag och sjukhus? Eller går pengarna till vapenköp och annan militär utrustning?

Det finns säkert fler och bättre frågor, men det viktiga är, att  det är vi som försvarar biståndspolitiken som har bevisbördan, att visa på dess effektivitet. Vi måste ju åtminstone kunna förklara varför Tanzania, fortfarande efter fyrtio år är i behov av stöd.

Nu ska inte alla biståndskritiker jubla, för det är ju inte säkert att boven till misslyckandet är biståndet i sig, utan att de krafter som motverkar effekterna av biståndet kanske är alltför starka. Det är ju ett intressant fenomen att under tiden som Tanzania förblivit fattig, har vissa andra regioner blivit rikare. Med stor förvåning inser jag, att det är just givarländerna som blivit rikare. Kan det tänkas finnas ett samband? Jag påminner mig min ”extremistiska” internationalism, då vi kunde konstatera att stora delar av det internationella biståndet gick till korrupta politiska ledare, men också att en förvånadsvärt stor andel av biståndet gick tillbaka till givarländernas industrier. Det finns ingen anledning att ducka för en öppen redovisning och diskussion. Alla skulle gagnas av en sådan demokratisk öppenhet.

I väntan på den diskussionen borde alla biståndsorganisationer även de kristna, fundera över sina bevekelsegrunder för biståndsarbetet. Ser vi klart den stora skillnaden mellan välgörenhet och solidaritet? Välgörenhet har nästan aldrig förändrat grunderna för fattigdom, utan i bästa fall lindrat nöden. Solidaritet är ett ömsesidigt ansvar för både givare och mottagare, att i grunden förändra situationen. Ett solidariskt stöd innebär konflikter med alla dem som inte vill förändring. Korrupta makthavare eller ekonomiska intressen som berikar sig på situationen. Kristna biståndsorganisationer måste självrannsakande ställa sig frågan om de vågat ta den solidariska striden eller om de lite fegt backat och nöjt sig med välgörenhet? (Jag förskte i ett inlägg i mars mer ingående förklara farorna med välgörenhet.)

Annonser

Att tala för döva öron!

11 september, 2007

Eric Bertholds – överläkare på medicinkliniken Kärnsjukhuset i Skövde försöker, på SvD Brännpunkt, få Filippa Reinfeldt att lyssna och inse att det planerade införandet av vårdval i Stockholms län inte är någon lyckad idé. 

Filippa Reinfeldt är övertygad om att vinstdrivna vårdcentraler leder till bättre kvaité och att frihet att välja vårdcentral leder till att de dåliga försvinner. Människorna väljer bort dem. Det finns också en, inte ett helt tydlig antagande, att det skulle vara rättvisare att varje sjukvårdsbesök, oavsett symptom betalas lika av samhället.  Det antagandet är, milt sagt så illa underbyggt, att jag säker på att Filippa Reinfeldt inser det, men något måste man ju säga!

Det finns en ideologiskt färgad motvilja hos liberaler att tala om kollektiv. Det viktigaste är, att ett system ger alla, oavsett social bakgrund, på papperet lika möjligheter. Förslaget till vårdval har alla ingredienser som är liberalernas våta dröm: ”Alla har rätt att välja och alla kommer att välja det bästa.”  En dröm kan vara vacker, men det innebär inte att den behöver bli något annat än en dröm. Samhället och människorna fungerar inte som den liberala drömmen. Vi kommer inte att få se någon folkvandring från dåliga vårdcentraler till bättre. Däremot kommer vi att se en vilja hos vårdföretagen att söka sig till mindre vårdkrävande områden. Varje sjukvårdbesök, oavsett diagnos, generar ju en lika stor ersättning från landstinget.

Eric Berholds berättar i sitt inlägg att han skrivit till Filippa Reinfeldt och påtalat riskerna med förslaget och fått svaret: att vinst­driven vård är en ”mycket stark övertygelse hos oss”.

Det är bara att hålla med – en stark övertygelse – utan förankring i någon annan verklighet än överklassens!


Den vanliga gamla visan!

2 juni, 2007

Nu händer det igen! Världens rikaste länder samlas för att ta beslut som rör de flesta människor och länder på vår jord. Det orimliga i att att 8 av världens rikaste länder skall bestämma över alla andra leder givetvis till protester. Det är naturligt och helt rätt att kräva en ny ekonomisk världsordning. Tusentals rättänkande människor är på plats i Rostock för att visa världens makthavare att de är iakttagna och att de inte kan ta besluten i total tystnad. 

Men vad ser vi i tidningarna? Jo, samma svartklädda individer som vanligt. Som vanligt kastar de sten och som vanligt önskar de våldsam konfrontation med polisen. Lite blod och brinnande bilar ger bara mer action i bilderna. Men vart tog själva saken vägen? Meningen med demonstrationerna och protesterna var väl ändå inte att ett gäng individer klädda i svart skulle stjäla all uppmärksamhet?

I mina nattsvarta stunder undrar jag om inte makthavarna betalar för att uppmärksamheten skall riktas åt annat håll. Det måste kännas skönt för regeringschefer och bankirer att människor samtalar om kravaller istället för att fundera över besluten som tas bakom massiva polisled.

Vill bara ilsket säga att våldsverkarna bedriver drängtjänst åt makten!


Kommunal – en samhällsfara?

26 maj, 2007

Kommunalarna har fått ett nytt avtal och genast är olyckskorparna och deras profet Wolodarski där och kraxar: För högt! Driver på inflationen! Det leder till höjda skatter! Inger bara falska förhoppningar! Det kommer sämre tider! Hur ska omsorgen om 40-talisterna klaras med sådana höga löner? Är det rimligt att offentliganställda är löneledande? Borde inte industrin ha den rollen? Tänk, kommunalarnas löneavtal ligger 35 % över industriavtalet!

Ja, det är ingen hejd på eländet! Det Wolodarski och andra glömt, är att LO och dess medlemsförbund gick in i årets avtalsrörelse med den uttalade målsättningen, att bidra till en viss hyfsning av de löneorättvisor som finns, som t o m ledarskribenter på DN borde kunna se. Alla LO-förbund var överrens om att de förbund med lågavlönade medlemmar, främst kvinnor, skulle kunna få ut mer än andra förbund. Det var en ny variant av en solidarisk lönepolitik från LO:s sida. Strategin har varit lyckosam. Industrifacken slöt sina avtal och nivåerna låg väl inom de samhällsekonomiska ramarna. Efter dem slöt Handels ett avtal på en högre procentnivå än industrifacken. Nivån låg väl inom ramen för vad branschen klarade av. (Om jag minns rätt var det en ickeförhandlande organisation på arbetsgivarsidan som vill stoppa avtalet.) Nu har också Kommunal slutit ett avtal på en högre procentnivå än industrifacken och alla borde vara nöjda och glada. LO har visat ett ansvar för den totala lönebildningen inom de områden där de kan ta ansvar. Det har inte blivit en huggsexa, där alla försöker få mer än andra. Det har varit ordning och reda i avtalsrörelsen och förhoppningsvis en hyfsad lön på fredag.

Handels och Kommunal, men också hela LO, har all anledning att var nöjda med vad de uppnått. Jag tror inte att jag behöver lyfta något varningens finger och påminna om att Kommunals och Handelns kvinnor fortfarande, trots det nya avtalet, är förfärligt lågavlönande. Det kommer att krävas många liknande avtalsrörelser som årets i framtiden innan vi uppnåt den enda rimliga lönesituationen, där produktion av varor inte värderas högre än produktion av tjänster.

Nå, är jag en sån där oansvarig övervintrad vänsterkommunist, som inte ser farorna med inflationen? Jo då, jag ser farorna. Av egen facklig erfarenhet vet jag värdet av reallöneökningar istället för höga nominella höjningar. Har åtskilliga gånger under 80-talet, som facklig förhandlare, förklarat för medlemmar den ekvationen. Det jag vänder mig emot är, att LO-förbundens ansvarsfulla lönestrategi framställs som en samhällsfara och det i en situation där andra krafter i samhället verkligen blåser in syre i inflationsbrasan. Alla dessa höga aktieutdelningar bidrar inte det till inflation? Alla höjda löner och arvoden till näringslivets toppar, är de inflationsneutrala? Om man vill vara ledare skall man inte springa i full fart framför gruppen och ropa: Gör inte som jag, gör inte som jag! Sådana ledare bör inte bli förvånande om gruppen svarar: Jo, det gör vi, jo det gör vi! 

Alliansregeringens orgie i skattesänkningar som främst gynnat de mest välbärgade kommer säkert att bidra till att inflationsbrasan hålls vid liv. Till regeringens heder ska ändå sägas att de räknar med att riksbanken måste höja räntan i snabbare takt med anledning av den förda politiken.

Jag upphör aldrig att förvånas över att liberala ekonomer och ledarskribenter har så svårt att förstå, att folk överlag inte tror på ”hästskitsteoremet”. De litar inte på att om hästen får mycket havre, så får småfåglarna mer att picka fram. Folk vill ha havren direkt i handen!


Finns det en direktörsgen?

26 mars, 2007

Ett hjärta Rött frågar i ett inlägg om girigheten har någon gräns? I en kort kommentar hävdade jag att det inte finns någon gräns för girigheten. Gick till mitt arkiv och hittade ett kort inlägg om mina gentekniska funderingar.  

När jag läser artiklar i tidningar eller ser på inslag i TV om bonusar, fallskärmar och A-kassa, har jag mer och mer börjat fundera över vad det är för människosyn, som döljer sig bakom alla dessa företeelser. Jag blir inte övertygad av alla de ekonomiska teorier, som frodas i debatten. Jag skulle hellre åta mig att bevisa Guds existens, än att försöka mig på att bevisa att nationalekonomi är en vetenskap. Det verkar mest tro och tyckande. Inget fel i det, men då borde, i ärlighetens namn, också människosynen bakom de ekonomiska teorierna redovisas.

De höga direktörsbonusarna brukar motiveras med, att då anstränger de sig lite extra och det gagnar både aktieägarna och de anställda. Det är fullt möjligt att det är så, men då ställer jag mig frågan: Borde det inte också gälla alla anställda på företaget? Varför är det bara direktörer, som förväntas göra en bra insats om de får hög lön och som grädde på moset en bonus, om företaget går bra? Har direktörerna en liten direktörsgen, som vi andra inte har? Enligt mina kunskaper i biologi, så finns det ingen sådan gen. Varför anses det då som självklart att det vore förödande för företaget, att ge alla högre lön och en rejäl bonus? Enligt direktörslogiken, borde företagen istället blomstra än mer och vi kunde se framtiden an med tillförsikt!

Det talas mycket om något som kallas trygghetsnarkomaner. Jag har börjat inse att det är ett stort problem för företagen, men också staten, landstingen och kommunerna. Alla dessa chefer och direktörer, som tydligen inte kan sova gott om nätterna om de inte har en rejäl fallskärm. Inte av sidentyg, utan ett rejält avgångsvederlag och en ännu rejälare pension. Jag börjar inse att mina biologikunskaper är föråldrade. Det var ju ändå 40 år sedan jag gick i skolan. Det måste finnas en direktörsgen! För vanligt folk förväntas ju glada och lyckliga gå till sina arbeten och lite då och då bli friställda. De förväntas inte behöva någon större trygghet, utan nöja sig med en liten A-kassa, som de i motsats till direktörernas fallskärmar, får vara med och finansiera med skattade pengar. Skulle de, i motsats till direktörerna, sluta sina anställningar innan de blir friställda, då får den vanlige anställde vänta extra lång tid på den lilla A-kassan, som de medfinansierat med skattade pengar. Chefer och direktörer kan själva utlösa sin fallskärm. Märkligt fenomen det här.

 Undrar när det kommer en doktorsavhandling om direktörsgenen eller minst en larmrapport från Statens folkhälsoinstitut om trygghetsnarkomanin bland landets högre chefer och direktörer? Undrar om farsoten går att hejda?


Rättvis fördelning eller välgörenhet?

25 mars, 2007

”Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickaren. Och det kommer en dag då det blir än värre, men då, då kommer vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks bergen från Tyskabergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära våra sängar, begära? Nej ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag fått, och ni ska äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…”

 

De här meningarna ur Röda Rummet av Strindberg har sen jag var tonåring följt mig och varje gång jag läser raderna eller påminner mig dem får jag gåshud. Orden riktar sig till välgörenhetskvinnor, som inte bara gör gott, utan förväntar sig tacksamhet och någon form av underkastelse. Välgörenhet ges alltid på givarens villkor och kan när som helst dras tillbaka. Den skapar underlägsenhetskänslor och ilska.

 

I Sverige organiserade sig underklassen och i kraft att de var i majoritet, kunde de bestämma hur mycket de besuttna skulle bidra till den gemensamma fördelningen. Givetvis var inte de besuttna alltför glada över den utvecklingen. ( Att de mer välbeställda i Sverige idag upplever en situation där skatterna inte längre känns betungande är en annan historia.) Citatet ur Röda Rummet kommer nog att få aktualitet i en ganska snar framtid. Det får bli underlag för en framtida fundering.

 

Idag vill jag påminna om, att vi globalt upplever en liknande situation. 20 % av mänskligheten utnyttjar 80 % av jordens tillgångar och de övriga 80 % får nöja sig med 20 %. Vi ser bilderna i TV och läser i tidningarna hur ilskan växer runt om i världen. Vi försöker kollektivt att värja oss genom att ge bistånd och det är bra. Vi diskuterar hur vi ska uppnå 1 % -målet och känner oss förträffliga om vi når dit. Det moraliska problemet är, att det är vi som beslutar och de andra skall be om hjälp. När lågkonjunkturen kommer (den kommer!) då lär väl våra makthavande partier till leda tjata sitt – ”alla måste spara” – som under lågkonjunkturen på 90-talet. I begreppet ”alla” kommer stora delar av världens befolkning att ingå.

 

Vi börjar så sakteligen få uppleva snickaren från Vita Bergen i global skala. En snickare som, i kraft av sitt flertal, inte bara begär utan tar sin andel av jordens resurser och då räcker inte våra 1 % mycket långt.