Jag står tydligen utanför och tittar in i stugvärmen.

16 april, 2008

Nu har jag gått för länge och bara förundrat mig. Nu måste det fram, att jag inte riktigt förstått vare sig den konkreta samhälleliga betydelsen eller den existentiella innebörden av ordet ”utanförskap.” När jag läser ledarartiklar (för att ta en ur högen) i borgerliga tidningar eller lyssnar på debatter och intervjuer i TV, har jag lärt mig att förstå följande. För att motverka ”utanförskapet” är det nödvändigt, att t ex pensionärer betalar högre skatt än de som är yrkesverksamma. Statens beslut om försämringar i A-kassan eller sjukförsäkringen, är tydligen helt nödvändiga led i kampen mot ”utanförskapet.” Det finns fler exempel, tro mig, men jag anser att jag inte behöver bli övertydlig.

Jag har allt oftare frågat mig. Vilka är det, som enligt regeringen, drabbas av utanförskapet? Jag tror att jag lyckats identifiera åtminstone några grupper. Givetvis alla de som av olika anledningar är arbetslösa och får ersättning från från A-kassan.  Alla som är sjukskrivna oavsett sjukdom och längd på sjukskrivningen. Alla de, som av olika anledningar är sjukpensionärer (för att använda ett gammalt ord) oavsett ålder, sjukdom eller funktionshinder. Alla de som på grund av arbetsbrist känner sig tvungna att studera. Möjligen också alla de som anställs med olika former av lönebidrag.

Det finns en gråzon av förhållanden som jag inte riktigt kan placera. Befinner sig t ex en person, som beslutar sig att gå i pension vid 61 år, i ett utanförskap eller i ett innanförskap? Att jag ställer frågan beror på att jag fick sjukersättning när jag fyllt 62 och enligt regeringens definition befinner mig i ett utanförskap. Är det finansieringen som avgör om jag är inne i värmen eller ute i kölden? Eller det kanske är så, enligt regeringen, att även alla pensionärer befinner sig i ett utanförskap?

En naturlig följdfråga. Vad är det som skapat utanförskapet? Om jag förstått saken rätt, hävdar regeringen två huvudorsaker. Dels att socialdemokratin av någon outgrundlig anledning önskar en situation där människor är ”bidragsberoende” och dels storleken på det som regeringsföreträdare felaktigt och fullt medvetet kallar bidrag. Det låter mer suspekt att människor får bidrag än att en försäkring faller ut. En intressant nymodighet. ”Jag fick bidrag från Folksam till en ny motor, när den gamla skar.” Jag har väntat med spänning, men hittills helt förgäves, på en mer teoretisk förklaring till varför socialdemokratin och vänstern skulle önska sig en samhällsutveckling med en stor andel av befolkningen i ett förödande utanförskap. Det enda jag kunnat läsa mig till är förenklade slagord, men inga argument med någon intellektuell tyngd. Inte heller har regeringen kunnat förklara varför försämringar av A-kassan, sjukförsäkringen eller jobbavdrag skulle skapa fler arbeten. Här måste regeringen fullt medvetet misstolka statistiken, de så ofta hänvisar till.

Det råder en stor samstämmighet från vänster till höger (möjligen med undantag för Mp) att den viktigaste faktorn för social gemenskap är ett lönearbete. Den samstämmigheten både skrämmer och förvånar mig. Partierna är rörande eniga om att för långa sjukskrivningar kan innebära en fara för individen. Faran består i att den sjukskrivne kanske permanent hamna utanför ett lönearbete. Bl. a därför betonade den förra regeringen lika hårt som den nuvarande att sjuka skall ut i lönearbete så fort det överhuvudtaget går och att Försäkringskassan inte bedömer sjukdomen utan enbart arbetsförmågan. Detsamma gäller givetvis i än högre grad de öppet arbetslösa. Här är den enda skillnaden 100 dagar mellan den nuvarande regeringens inställning och den förra. Den förra regeringen krävde att en arbetslös i Pajala skulle söka befintligt arbete i Smygehuk efter hundra dagars arbetslöshet. Den nuvarande kräver samma sak redan från första dagen av arbetslöshet. Den skillnaden kan bara trösta ett tigerhjärta.  Jag anser, att givetvis spelar arbetet en stor roll för vårt psykiska och sociala välbefinnande, men att reducera arbetets roll att enbart gälla lönearbete är verkligen att förminska betydelsen av ordet arbete.

Jag är övertygad om, att var och en som rannsakar sig själv inser, att vänner, grannar, barn, släktingar, föreningsliv eller socialt arbete inom Röda Korset och kyrkor eller frivilligt arbete inom byarörelser och bygdegårdar betyder mer för individers sociala självkänsla och psykiska välbefinnande än vilket tungt, monotont och ryggradsknäckande arbete som helst. Ett sådant arbete har man för sin försörjning. Meningen med livet söker man på annat håll.

Får en känsla av att jag förspillt några dagar i en fåfäng jakt på mening i ett politiskt slagord, som troligen spånades fram av någon konsult. Ordet ”utanförskap” kanske inte har något annat syfte, än när man förr skrämde barn med sotaren?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,


Som man ropar får man svar.

5 april, 2008

Det är egentligen ganska lustigt att läsa om den något förvånade tonen hos Delegationen mot felaktiga utbetalningar (FUT), när de konstaterar enligt DN: ”Det är lätt att fuska och alla gör det — den inställningen är vanlig i de nordiska länderna, visar en rapport om bidragsfusket.”

Det blir inte mindre lustigt när FUT konstaterar: Men den åsikten är oroväckande, tycker Delegationen mot felaktiga utbetalningar (FUT) som med pengar från Nordiska Rådet gjort en jämförande studie av trygghetssystemen. Risken är nämligen att bidragssystemen ifrågasätts och att det i sin tur leder till mer fusk.”

Vän av ordning, eller en illvillig person som jag, ställer sig frågan. Varför frågade inte FUT i sin studie människorna varför de hade uppfattningen att ”det är lätt att fuska och alla gör det?”  Svaret på den frågan skulle med all säkerhet visat, att människor inte baserar sin uppfattning på någon egen erfarenhet av verkligheten, utan på ett systematiskt och genomtänkt baktaleri av det svenska folket. Det som är aktivast i att bära falsk vittnesbörd är regeringen, men också myndigheter som FUT.

Är det konstigt om människor tror att alla fuskar, när myndigheter och våra förtroendevalda, med benägen hjälp av medierna dagligen, sprider lögnen om det fuskande folket. Den samhällsintresserade medborgaren har stora svårigheter att hitta, de inte lika ofta förekommande artiklarna, som visar att regeringen och myndigheterna har fel. Fusket är inte så stort som påståtts.

Jag undrar om Sverige någonsin haft en regering, som så systematiskt och föraktfullt beljuger det egna landets medborgare, som den nuvarande alliansregeringen? Vore det inte en forskningsuppgift för Den historíska sanningsmyndigheten? 

Andra bloggar om: , , , ,


En regering med beslutskraft!

18 februari, 2008

Det är intressant att surfa runt bland tidningarna på nätet. Alltid stöter jag på något som får mig att ta mig för pannan. Det är inte konstigt att jag fått en mycket bred mittbena av allt botaniserande i våra tidningar. Nu nåddes jag av nyheten i Dagen, att ”Regeringen vill häva förbudet mot fängelsestraff för dem som begår brott när de har en allvarlig psykisk störning.” Jag tar mig för pannan och tänker, men va f..! Det är inte första gången och verkar inte heller bli den sista. Jag kommer inte att ha något hår kvar efter den här mandatperioden!

Det finns ett gammalt juridiskt talesätt: Enom till straff, androm till varnagel!

Vad är det för problem regeringen tänker sig lösa med förslaget att döma människor, som begått brott när de haft en allvarlig psykisk störning, till fängelsestraff? Det ska verkligen bli intressant att läsa domsskälen efter en sådan dom. Tingsrätten dömer dig XX, trots att du egentligen inte vet varför du begick brottet, till 10 års fängelse därför att… Ja, varför?

Ett straff skall ju enligt det gamla talesättet också vara en varning till oss andra. Vilka signaler, (regeringen signalerar gärna till oss medborgare), vill regeringen att vi ska förstå? Att vi inte bör drabbas av psykiska störningar i framtiden? Det kan leda till fängelse istället för vård. Kan vi överhuvudtaget ta till oss signalen?

Nu väntar jag bara att Reinfeldt skall dyka upp i TV och förklara för oss kritiker, att vi inte förstår att förslaget enbart är till för att stärka arbetslinjen. Regeringens patentförklaring till nästan alla sina förslag.


Vem har orsak att gråta?

21 september, 2007

”Det är så att man kan gråta av ilska och besvikelse.”
Det är inte ofta en politisk kommentator visar så starka känslor, men Barbro Hedvall på DN är riktigt förbannad på Per Nuder. Vad har då Per Nuder gjort? Misshandlat fru och barn? Nejdå, ingenting så dramatiskt. Han gör sitt jobb och opponerar sig mot regeringens politik. En politik som enligt Nuder missgynnar sjuka och arbetslösa. Efter vad jag kan förstå – en helt vanlig dag på jobbet.

Orsaken till Barbro Hedvalls känsloyttring är, att hon anser att Per Nuder och oppositionen vill låsa fast människor i långa och permanenta sjukskrivningar. Inte genom att vilja minska på resurser till sjukvården, utan genom att inte vilja acceptera allianspartiernas teorier av vad som skapar ohälsa och behov av sjukskrivningar. Regeringsalliansen anser, tydligen med stöd av Hedvall, att orsaken till ohälsa är vårt alltför generösa bidragssystem. Sänk bidragen och då ska det uppenbaras, människor blir friskare och lyckligare. Den inställningen skulle kunna få mig, om jag hade den läggningen, att gråta av ilska och besvikelse. Däremot blir jag bedrövad ända in i märgen när jag upplever en sådan människosyn.

Istället för att hävda att försämringar i sjukförsäkringen är någon ny patentmedicin mot ohälsa, vore det väl rimligare att flytta fokus från bidragen till att ställa krav på sjukvården, arbetsgivaren och försäkringskassorna att hitta lösningar på hur bota och rehabilitera. Staten gör precis tvärtom. De riktar fokus mot den sjukskrivne. Genom försämringar i sjukförsäkringen. Nationella riktlinjer om hur långa sjukskrivningstider som kan tillåtas vid olika diagnoser. Om människor framhärdar i att vara sjukskrivna, kan de drabbas av arbetslöshet efter 6 månader. Jag är övertygad om att de sjukskrivna och alla andra förstått budskapet: ”Ni är friska och om ni inte godvilligt vill inse det, då kommer vi att se till att ni inser det!”  (Använder mig av DN-debatts citatteknik.)

Barbro Hedvalls gör sig omedvetet (?) till tolks för en överklassinställning att knappa ekonomiska omständigheter leder till flit och kreativitet. Inställningen har inget stöd i någon, vare sig medicinsk eller samhällsvetenskaplig forskning, utan bottnar enbart i ideologiskt önsketänkande.

Människor som utsätts för ekonomisk stress riskerar att bli ännu sjukare, förkortar medellivslängden och kan leda till att individer  hamnar i en än större passivitet. Ekonomisk stress förädlar inte, utan är en samhällsfara.


Frågan kvarstår!

20 september, 2007

För en tid sedan skrev jag och undrade över varför Göran Hägglund var så glad. Han och många andra riktigt bubblade av glädje över att kommunerna skulle få rätt att införa ett vårdnadsbidrag. Samtidigt berättades det att en jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen också skulle införas. Jag tyckte då att den stora glädjen från Kristdemokraterna kändes obefogad och undrade för mig själv om Göran Hägglund fått några underhandslöften av de andra allianspartierna.

Nu har budgetförslaget blivit offentligt och Anders Borg är stolt han, men har Göran Hägglund nått att glädja sig över? Om jag läst rätt i tidningarna blev det inte mycket av borttagandet av fastighetsskatten. Innebär inte den nya avgiften att de flesta får en lika hög kostnad som tidigare? Nu kallas den avgift istället för skatt. Det finns de som jublar och alla vet vilka det är.

Kristdemokraterna gick till val på det märkliga kravet om sänkning av bensinskatten. Om jag förstått regeringens ambitioner rätt kommer skatten på bensin att höjas. Jag är fullt medveten om att i en alliansregering är det kompromisser som gäller, men ändå? Har inte Kristdemokraterna fått betala ett högt pris för att de andra accepterade ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag?

Frågan kvarstår. Varför är Göran Hägglund så enormt glad?


Reinfeldt, vi hör alltför tydligt!

14 september, 2007

”Regeringen måste bli bättre på att tala om vad den gör.” Hävdas, lite klämkäckt, i en ledare i dagens SvD. Jag förstår inte riktigt vad SvD menar. Vi medborgare ser vad alliansregeringen gör. Vi hör deras förklaringar! Vi känner av effekterna av den förda politiken in på skinnet och varje nytt förslag verkar bara göra ont värre.

Kampen mot utanförskapet får motivera den ena försämringen efter den andra. Regeringen har inte lyckats visa på vilket sätt försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen leder till fler arbeten. Det är inte alls konstigt, för det finns inget sådant rakt samband.

Regeringen oroar sig för de höga sjukskrivningstalen. De funderar och grubblar och till slut hör vi medborgarna en lättnadens suck från kanslihuset. ”Folk sjukskriver sig för lättvindigt. Vi måste skärpa reglerna” Vi medborgare får höra att nu är det inte sjukdomen som ska bedömas utan arbetsförmågan. Vi kanske kan klippa halva får eller dela ut post med hjälp av en glad hund.

För att ytterligare få oss medborgare att inse allvaret i vår försumlighet skall det beslutas om nationella riktlinjer hur länge vi har rätt att vara sjuka vid olika diagnoser. En minister berättar glatt att hon minsann botade sin utbrändhet med att sova, var det i tre dygn? En verklig tapper insats i läkekonstens tjänst!

Nu ska nya riktlinjer beslutas för dem som ändå framhärdar i att tro att de är sjuka. Det ska införas tidsramar för skilda nivåer i sjukdomsbedömningen. Vill det sig riktigt illa, så står vi där arbetslösa med ett intyg om att vi har liten restarbetsförmåga kvar efter 6 månaders sjukskrivning.

Den som klarat sig förbi alla blindskär och lyckats övertyga försäkringskassan att han eller hon verkligen är sjuk och blir sjukpensionerad får vad jag ser inte inte någon direkt försämring mot dagens situation. Men som sagt blindskären är många. Risken för grundstötning på vägen är stor. 

Som sagt Reinfeldt. Vi är inte döva. Vi hör alltför väl oavsett vad SvD säger.


Hur är det egentligen tänkt?

14 september, 2007

Jag läser i SvD om förslaget till nya riktlinjer vid sjukskrivning. Vill bara ställa en enkel och kort fråga. Hur ska det här tolkas?

6 månader:
Om den som är sjukskriven klarar av en annan typ av jobb som inte finns på den gamla arbetsplatsen är hon eller han tvungen att ta det jobbet. Det kallas för att arbetsförmågan prövas på hela arbetsmarknaden.

Vad händer om försäkringskassan prövat arbetsförmågan ”på hela arbetsmarkanden” och funnit att det finns en arbetsförmåga för att klara arbete X. Då står det enligt riktlinjerna ”är hon eller han tvungen att ta det jobbet.”  Men vad händer om jobbet inte är ledigt? Jag har svårt att tro, att Försäkringskassan kan garantera att anställningar finns att tillgå. Vad händer då med den sjukskrivne? Arbetslöshet?  För enligt förutsättningen finns det ju inget arbete hos den tidigare arbetsgivaren.

Om nu någon blivit arbetslös enligt 6 månaders regeln. Då gäller väl inte reglerna för ”nyfriskjobb”? Det bidraget ges, enligt förslaget till arbetsgivare som anställer någon som varit sjuk eller förtidspensionerad i mer än ett år får ett bidrag motsvarande en dubbel arbetsgivaravgift.

Den som blivit avförd som frisk efter 6 månader, för att det finns arbetsuppgifter han/hon klarar av på arbetsmarkanden, får gå med det ”friskintyget” till olika arbetsgivare och säga – ”Ni har ett arbete, som jag enligt försäkringskassan måste ta. Kan jag få det?” Tror någon annan än regeringen, att arbetsgivaren säger – ”Vad roligt! Välkommen!”

Jag förstår varför Svd har rubriken på artikeln om det nya regelverket: Hårdare krav på sjukskrivna. Det finns inga krav på vare sig Försäkringskassan, sjukvården eller arbetsgivarna.  Enbart på den sjukskrivna. Alliansregeringen behöver inte säga, vi hör det ändå alltför tydligt och väl, att de sjukskrivna inte borde ha sjukskrivit sig, utan glatt gått till sina tidigare arbeten.

Piskan till de sjukskrivna och en del morötter till arbetsgivarna. Så ser alliansregeringens hälsopolitik ut! Det finns egentligen ingen som är sjuk!.


Hallå? Signalen går inte fram! Finns det någon ledning?

13 maj, 2007

Alliansregeringen hävdar att den svenska skolan är mitt uppe i en stor kris och det kan ju på det hela taget vara sant, men det som förvånar är de lösningar de förslår för att lösa krisen. Förslagen tyder inte på något utvecklat krismedvetande. Det jag hittills har sett är mycket tal om betyg i ordning och uppförande, skriftliga omdömen tidigare än i dag, nationella prov redan i årskurs tre, nationella prov i alla teoretiska ämnen i årskurs nio. Och över alla förslag svävar de kraftfulla åtgärderna att kunna beslagta mobiler och förbjuda alla andra språk i klassrummet än svenskan! Ofta hör jag det för mig fullständigt obegripliga argumentet, ”att vi måste skicka rätt signaler!” Vadå, signaler?

Har det aldrig slagit Björklund m. fl att signalerna kanske inte uppfattas av dem det berör? De kanske ser några skugglika figurer, som verkar försöka förmedla något, men de förstår inte varför de viftar så frenetiskt. De signaler de verkligen uppfattar är att det inte är någon mening att anstränga sig – det är ändå kört! De ser diskrimineringen på arbetsmarknaden. De ser hur deras föräldrar sliter i arbeten långt under deras kompetens eller inte får något arbete alls.  De hör signalen, sluta hoppas, du lär bli kvar i den miljö du är satt i. Tysta de här signalerna och vi får med all säkerhet se att de andra signalerna inte behövs.

För skolans kris går inte enbart att lösa med krav på disciplin, prov eller pedagogik. Det krävs så oändligt mycket mer. Det borde åligga varje kommun att göra en kartläggning av alla sina skolor. Undersöka den socioekonomiska bakgrunden för varje skolas rekryteringsunderlag. När tillräckliga kunskaper finns bör varje skola få en utvecklingsplan både organisatoriskt och pedagogiskt för att uppnå kunskapsmålen.  Kommunen bör ange hur t ex negativa socioekonomiska faktorer skall motverkas, för att underlätta skolans arbete. Det kan inte vara orimligt att kräva av kommunerna att de motverkar och så långt det är möjligt avlägsnar alla de negativa signaler som skapar onda cirklar. Det torde också vara rimligt att anta, att en skola i Djursholm bör organiseras annorlunda än en skola i Rosengård. 

Statens önskan att kontrollera hur skolorna lyckas med att uppnå kunskapsmålen kan vara legitimt, men varför skall eleverna få enskilda betyg på resultatet? Det skickar ju ut fullständigt fel signal, om jag får raljera lite. Vem skall betygssättas om ett antal elever på en skola får underkänt i ett eller flera ämnen? Det enda rimliga svaret måste väl vara kommunen och skolan.

Dåliga resultat tyder på att skolan antingen bedrivit bristfällig pedagogik eller fått för små resurser för att klara uppgiften. Oftast en negativ kombination av bägga faktorerna. Ansvaret för pedagogiken ligger på skolan, men resurstilldelningen är kommunens ansvar. Kommunen kan inte tilldela en skola resurser lite godtyckligt och med hurtiga krav att skolan skall lyckas. Därför måste varje kommun kunna visa på vilket sätt resurstilldelningen  verkligen svarar mot behoven.

För det kan ju inte vara kepsarnas och mobiltelefonernas fel att många av våra förortsskolor har problem?  Den enda rimliga förklaringen är givetvis att stat och kommun inte analyserat orsakerna till problemen och därför inte heller kunnat anvisa rimliga metoder och resurser för att lösa problemen. I stället ägnar man sig åt ”signalpolitik” som skall framställa dem som kraftfulla och initiativrika, men som inte löser problemen.

Det är inte alltid lätt att hitta lösningar, det är jag fullt medveten om, men en förutsättning för problemlösning är att man identifierar problemet och det gör varken den nuvarande eller kommande skolpolitiken. Den fortsätter att skicka signaler som ingen kan tolka.


En generaldirektörs klagan

8 maj, 2007

Bo Bylund generaldirektör för AMS publicerar i dag en artikel i SvD Brännpunkt. Det är inte ofta jag har anledning att hålla med generaldirektörer, men i dag är en sådan dag. Att det politiska systemet tar kaxiga beslut och sen inte står för besluten, är alltid lite ömkligt.

Den förra regeringen införde en regel om att efter hundra dagar skulle den arbetslöse vara beredd att söka och ta arbete utanför ett pendlingsavstånd om 12 timmar. Alliansregeringen har skärpt reglerna och beslutat att regeln skall gälla från dag 1 av en arbetslöshet.

Jag har inte förstått varför dessa 100 dagar skulle vara skillnaden mellan en solidarisk och människoförnedrande politik? Men så är det tydligen. Det riksdagen ändå är enigt om, är att rörligheten hos de arbetssökande är för liten. Därför införde den förra regeringen skärpta bestämmelser, som ytterligare skärpts av den nuvarande regeringen. Om jag förstått saken rätt, är varken de tidigare eller nuvarande reglerna några stupstockar, utan A-kassornas beslut kan överklagas.

Bo Bylunds vädjan, om att partierna i riksdagen är så pass ärliga att de står för sina beslut och sina inställningar och inte låter en myndighet ensamt bära bördan, att förklara och försvara impopulära beslut, måste sägas vara rimligt.


Var är stridsfronten?

6 maj, 2007

Genom åren har jag ofta fått höra av goda vänner att jag borde välja mina strider lite bättre. Råden har för det mesta varit befogade och definitivt inte illa menade. Mina svar har ofta varit lite kaxiga, att jag nog vet vad jag gett mig in på. Det är inte konstigt att jag ofta fått blodig näsa, när jag rusat rakt in i en mur och inte hunnit stanna. Striderna har varit många och de flesta har varit, skam till sägandes, misslyckade. Men roligt har jag haft på resans gång. Tyvärr bara, att resultaten uteblivit.

I slutet av 90-talet köpte jag en bok på rea. ”Ny skapelse” av Lars Lindberg. Det är ett försök till en modern troslära. Vid sidan av Bonhoeffers böcker har Ny skapelse varit, om inte en daglig följeslagare, en ständigt närvarande vän. Jag tror inte att jag skrivit något om praktisk teologi, utan att ha rådfrågat Lars Lindberg först.

Inför gårdagens inlägg om det fina med den sekulära staten läste jag delar av Ny skapelse och hittade följande tolkning av Lars Lindberg angående befrielseteologers kritik av västerlandets kyrkor : ”Ni teologer och kristna i det rika västerlandet, säger de, har ägnat er mesta kraft åt att försvara den kristna tron mot intellektuella angrepp. Det teologiska arbetet hos er har huvudsakligen ägt rum i en akademisk och borgerlig miljö och inriktats på kristendomskritikerna i samma miljö. den avgörande gränslinjen har blivit den mellan gudstro och ateism.” 

Byt ut ateism mot det ”sekulära samhället” och ni förstår att vi kristna kan hamna i totalt felaktiga strider. Striden står inte mellan sekulära människor och kristna, utan mellan förtryckare och förtryckta, mellan herrar och slavar, mellan rika och fattiga. Motsatsparen kan se olika ut i olika delar av världen, men de finns överallt, det är ett som är säkert. Den viktiga striden står kanske inte mellan ateister och kristna, utan mellan kristna kring frågan, på vilken sida står kyrkan? Är den de fattigas eller de rikas kyrka? Vilka skall jag som kristen söka enhet med?

Som en tidigare trägen arbetare i den sekulära politiska miljön har jag ofta haft anledning att ställa mig frågan – var går stridslinjen? Så länge jag var organiserad i något politiskt parti, var svaret hyfsat enkel. Partierna från det andra blocket var motståndarna! Nu när jag är oorganiserad och enbart en intresserad medborgare är frågan inte lika enkel.

Låt mig ta ett exempel: efter valet har det blivit mycket upprörda känslor kring att alliansregeringen kräver att den arbetslöse redan den första arbetslöshetsdagen skall vara tvungen att söka arbete varhelst i landet där arbete erbjuds. Oppositionen är med rätta upprörd. Men vänta, vad är alternativet? Jo, att den arbetslöse skall vara tvungen att söka arbete varhelst i landet där arbete erbjuds efter 100 dagars arbetslöshet. Markerar skillnaden en stor ideologisk motsättning? Givetvis inte – i sak är bägge blocken överrens. Den arbetslöse skall klämmas åt.

Vem ska jag enas med? Givetvis den oförskyllt arbetslöse och kritisera bägge blockens orättfärdiga och människoförnedrande lösningar. När det sen blir val, får jag väl göra en kompromiss med mig själv och rösta för 100 dagar i stället för 0, men inte blir politiken människovärdigare för det. Huvudstriden går inte där!