Några, kanske lite väl illvilliga, funderingar om nyhetsvärdering.

17 oktober, 2009

Medierna är fulla av informationer kring Bodströms gigantiska arbetsförmåga. Jag kan inte avgöra om Bodström bör klandras för att han tidsmässigt missköter sitt uppdrag. För att vara riktigt ärlig – det har jag ingen kunskap om. Däremot anser jag, att Bodström mycket väl kan kritiseras för en hel del politiska missgrepp. Det är märkligt att frånvaron från omröstningar tydligen är moraliskt mer intressant för medierna att gräva i, än att t ex tvinga fram fakta om Bodströms roll i utvisningen av två egyptier. Där har Kalla Fakta inte grävt fram någonting, utan det är tydligen fullt accepterat, att Anna Lind körde över både Göran Persson och Thomas Bodström. Tro´t den som vill!

När jag läst alla de moraliserande artiklarna i tidningarna, har det slagit mig hur lindrigt socialdemokraternas gruppledare Sven-Erik Österberg klarat sig. Det är sist och slutligen han som godkänner frånvaron från omröstningar. Om Bodström fått lov av S-gruppen att vara frånvarande, då har någon ledamot från det borgerliga blocket fått avstå att delta i omröstningar. Nu får kanske de också ståta med frånvaro från omröstningar i artiklar i lokalpressen, trots att de kanske varit närvarande i riksdagshuset.

Det är också anmärkningsvärt att pressen så där rakt av anammat påståendet, att riksdagsarbetet är ett heltidsarbete. Det finns inget som tyder på att en riksdagsman, hur flitig han/hon än är, kan eller skall fylla sin dag med riksdagsarbete. Alla de riksdagsmän jag på olika sätt lärt känna genom åren, har mängder av uppdrag vid sidan av sitt riksdagsarbete. Många sitter i kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige. Är entusiastiska förtroendevalda i idrottsföreningar och givetvis också på olika nivåer inom respektive parti. Ja, det är ingen hejd på uppdrag och engagemang bland våra riksdagsledamöter! I de allra flesta fall ska de också hedras för att de orkar.

Jag är övertygad om att det just nu sitter en hel del riksdagsmän runt om i landet och är lite oroliga över vad tidningarna hemmavid ska hitta i sina granskningar. Har redan sett i lokaltidningar, att de kontrollerat ”sina” riksdagsledamöters närvaro vid omröstningar. Snart kommer artiklar som kartlägger de förtroendevaldas alla sidouppdrag. Nu räcker det inte för riksdagsledamöterna att flitigt skriva motioner, kunna redovisa interpellationer, enkla frågor och mängder av debattinlägg. Nu ska de också redovisa hur få sidouppdrag de har. Samtidigt ska de också visa, att de minsann inte tappat kontakten med verkligheten och sin bakgrund!

Tredje statsmakten framstår alltmer patetisk!

Andra bloggar om: , , , , ,


Vem bestämmer?

24 juli, 2008

I dagens SvD tillrättavisar FRA:s generaldirektör riksdagsman Birgitta Ohlsson och därmed också indirekt en hel hoper andra riksdagsmän. Kanske mer än hälften?

Mer än lovligt grötmyndigt förklarar generaldirektören att Birgitta Ohlsson totalt har missförstått FRA:s uppgifter. Det fascinerande med Ingvar Åkessons inhopp i debatten är att riksdagen fortfarande inte slutgiltigt har tagit i beslut i frågan. Ändå kan generaldirektören med bestämdhet hävda, att riksdagsledamöter har fel, när de försöker komma fram till hur integriteten för medborgarna skall säkras.

FRA är själv bidragit till att frågan växt i betydelse och skapat misstro bland riksdagsledamöterna. Enligt uppgifter i pressen har FRA avlyssnat både pastorer och andra enbart för att de haft kontakter i Ryssland. Nu sägs det, att idag skulle en sådan avlyssning inte kunna ske. Hur vet vi det? Ingvar Åkesson skriver:

”FRA ska inte granska vanliga svenskars e-post, sms eller telefonsamtal. Frågan om brottsmisstanke är därför relevant för polisen men inte för FRA. FRA sysslar ju inte med brottsutredningar. Det integritetskänsliga intrång som sker genom avlyssning gäller utländska förhållanden, inte svenska. De utländska förhållandena måste också stämma med regeringens inriktning. De myndigheter som vill använda signalspaningen måste dessutom ha en fristående myndighets tillstånd.”

Det låter bestickande: ”FRA ska inte granska vanliga svenskars e-post, sms eller telefonsamtal.” Men vad händer med alla ”ovanliga svenskar”? Det är ju inte så, att svenskar inte kan inbegripas i begreppet ”utländska förhållanden.” Det var ju det som drabbade de svenskar som hade kontakter med Ryssland. Alla som har några som helst kontakter med individer eller organisationer utomlands kan drabbas av avlyssning. De är ju delar av ”utländska förhållanden.”

Språkbruket, ”vanliga svenskar” är också intressant ur en annan aspekt. Vilket integritetsskydd har alla de människor bosatta i Sverige och som t ex inte är svenska medborgare? Räknas de till gruppen ”vanliga svenskar” eller är de delar av det abstrakta ”utländska förhållanden”? Det har betydelse för hur åtminstone jag ska tolka ”FRA ska inte granska vanliga svenskars e-post, sms eller telefonsamtal.”  

Frågorna är många och det vore klädsamt om en statlig tjänsteman väntade tills den lagstiftande församlingen fattat sina beslut, innan han okunnigförklarar stora delar av dess ledamöter.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , ,


Samma gamla frågeställning då som nu!

26 oktober, 2007

Ofta sägs det att vi bör lära av historien, men det är sällan vi i egentlig mening gör det. I det senaste numret av Kyrkans Tidning (KT) publiceras en debattartikel skriven av Bengt Wadensjö. (Jag kan tyvärr inte länka till sidan, den kan bara nås av prenumeranter.)

I debattartikeln påminner Wadensjö oss om en debatt inom SvK inför kyrkomötet 1909. Då skulle kyrkomötet ta ställning till ett förslag från riksdagen om att även de som tagit sitt liv skulle få en kristlig begravning. Splittringen inom kyrkan var stor och många av argumenten känns igen från dagens olika diskussioner. Bl. a att kyrkomötet ”böjde sig för en riksdagsopinion trots att kyrkan med värdig fasthet skulle vinna i längden; …” Ett argument som ytterligare förstärktes med beskrivningar av vad det skulle innebära för samhället om inte kyrkan hävdade sin urgamla rättighet att ”stå tigande vid graven när någon gått bort på ett sätt som är mot naturens ordning samt att tvinga kyrkan till liktal är att göra det svårare för prästerna.”  

Argumenten för att bifalla riksdagens förslag känns också på många sätt som direkt tagna ur dagsaktuella debatter. ”…härigenom uppkommer en förgiftning av det allmänna rättsmedvetandet, bestämmelserna är föråldrade och olämpliga och bör därför tagas bort samt att om församlingen skulle neka klockringning är man obarmhärtig mot de efterlevande.”

Majoriteten av lekfolket vid kyrkomötet var för en förändring och förslaget vann med 30 röster mot 26. Wadensjö frågar något retoriskt: ”Är det någon som i dag anser att det beslutet var felaktigt?” Jag har genom åren inte hört någon inom SvK som beklagat att Kyrkan erbjuder alla sina tillhöriga en kyrklig begravning. Jag inser också att det finns stora kyrkor som har en annan syn, vilket jag djupt beklagar.

Bengt Wadensjös artikel borde också ge oss som tillhör lekfolket råg i ryggen. Det är inte enbart i frågan om kristlig begravning för dem som tagit sitt liv, där lekfolket vågat tolka evangeliet, som det glada budskap det är, utan lekfolket har också vågat gå i täten för en mängd andra beslut som berikat vår kyrka. T ex beslutet att erkänna och bejaka kvinnors kallelse till att bli präster i SvK. När traditionalister angriper sina kollegor och biskopar för att de ränner efter tidsandan, bör vi som tillhör lekfolket höra vilka de egentligen angriper. Det är oss anklagelsen drabbar! Det är vi som är bärare av tidsandan! Vi bör frimodigt svara att, ja så är det! Det är vi stolta över! Vi vet vad som gläder och plågar människorna. Vi vet också vad som krävs för att evangeliet också fortsättningsvis ska kännas relevant för människorna i vårt land. Utan lekfolket ingen Luthersk folkkyrka!

Bengt Wadensjö avslutar sin debattartikel med: ”Det är tankeväckande att staten kan vara mer kristlig än kyrkan. Den som har öron att höra han höre…”

I Dagen kan den som så önskar, kanske få andra infallsvinklar.