En trött och möjligen en illvillig nattlig fundering.

5 augusti, 2011

Ser i Dagen att det finns motioner till Kyrkomötet med krav på att som Dagen sammanfattar det: Låt Svenska kyrkans medlemmar göra som frikyrkomedlemmar. Få rätten att välja vilken församling de vill tillhöra. Det är en av stridsfrågorna som kommer upp i årets kyrkomöte. När jag läser hur Susanne Torgerson från Fisk (folkpartister i Svenska Kyrkan) resonerar, får jag en känsla av det inte är Svenska Kyrkans församlingar hon pratar om, utan landstingens vårdcentraler och det fria vårdvalet.

Dagen frågar: Menar du att konkurrens inom kyrkan behövs? Svaret blir:

– Ja, det behövs. Jag tror det höjer kvaliteten. Det ska gå att välja bort en församling som man inte är nöjd med. Det viktiga är att ha friheten att lägga både sitt engagemang och sin kyrkoavgift i en församling där man trivs. Vad begreppet kvalité kan tänkas betyda i kyrkliga sammanhang undviker hon nogsamt att beskriva. Jag för min del vill inte ens gissa. Jag kan bara konstatera, att det skulle kännas mycket märkligt om människor, som inte bor i Bjuråker-Norrbo skulle ha rätt att delta i beslut om hur församlingen skall bedriva sin verksamhet. 

Vad händer med Svenska Kyrkan som episkopal kyrka, när församlingarna börjar konkurrera med varandra. Det måste väl innebära att det är församlingarna, som avgör innehållet i konkurrensen? 

I en ordlista på Svenska Kyrkans hemsida förklaras episkopal kyrka så här: En episkopal kyrka är en kyrka som leds av biskopar. Svenska kyrkan är en episkopal kyrka. Personligen ställer jag mig mycket skeptisk till det franka påståendet, att Svenska Kyrkan leds av biskopar. Det har inte jag märkt mycket av. Nå, det får vara hur det vill med den saken. (Det får bli ett ämne i ett framtida blogginlägg.) Inte blir det lättare för biskoparna att leda Kyrkan om Kyrkomötet beslutar om fri församlingstillhörighet. I sin förlängning innebär rätten att välja församling också rätten att välja landsting, förlåt stift!

Jag skrev ett mer utförligt blogginlägg i december 2010. Inlägget var ett personligt svar på en enkät inom nomineringsgruppen ÖKA. Jag vet inte hur beslutet blev i frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Kan konkurrens mellan församlingarna verkligen stärka Svenska Kyrkan?

18 december, 2010

Lördagen den 1 november 1999 anlände min fru och jag med vårt flyttlass till Bjuråker. Dagen efter besökte vi vår första gudstjänst i Bjuråkers kyrka och drack vårt första kyrkkaffe i församlingsgården. Det blev många fler, både gudstjänster och tillfällen till kyrkkaffe. Mötet med församlingen har lett till engagemang i församlingsarbetet. Min fru sjunger i kören. Jag är kyrkvärd, leder cirklar och är ersättare kyrkofullmäktige. Jag och min fru har med åren blivit delar i en levande församling med ett månghundraårigt kollektivt minne.

Den levande församlingen väntade på oss när vi flyttade till Bjuråker. Vi tog det för helt givet, att vi skulle mötas av en församling. Det här är givetvis ingenting unikt för Bjuråker-Norrbo församling. Det skulle inte haft någon som helst betydelse vart vi flyttat i Sverige. Överallt skulle vi ha möts av en levande församling, med en verksamhet utifrån sina egna förutsättningar. Vårt förhållande till församlingen kanske inte skulle ha blivit lika hjärtlig, varm och välkomnande som i Bjuråker, men det skulle ändå ha blivit vår församling. Den här känslan av trygghet och självklarhet, är något som Svenska Kyrkan historiskt stått för. Det är enligt mitt förmenade, en luthersk kyrkosyn.

Nu är det nya tider, säger många, vilket kräver nya lösningar. En av lösningarna skall tydligen den rörliga församlingstillhörigheten vara. Jag säger som Stefan Sauks rollfigur, doktor Dängroth, brukade säga i satirprogrammet Lorry. ”Jag är skeptisk!” Inte bara skeptisk, utan direkt motståndare till tanken på det fria församlingsvalet.

Jag förflyttar mig raskt i tid och rum, tillbaka till november 1999. Om den fria församlingstillhörigheten varit genomförd vid den tiden, skulle jag kanske fått ställa frågan vid kyrkkaffet. ”Varför är församlingen så liten här i Bjuråker?” Och kanske fått svaret: ”En stor del av församlingen har valt att söka sig till Forsa församling. De har en mycket populär och färgstark kyrkoherde där.” Självklart skulle ett sådant förhållande skapa problem. Självfallet ekonomiskt, men också andligt. Församlingen är till för alla dem som bor inom församlingens område, men om en betydande del tillhör någon annan församling. Hur ska församlingens ansvar förverkligas? Är inte risken stor, att församlingens andliga kraft blir förödd i en förnedrande konkurrens, med andra församlingar, om tillhöriga? För att inte tala om vilka ekonomiska konsekvenser det kan få för församlingen. Vi vet ju hur Kyrkan brukar lösa problemet med minskat antal tillhöriga. Geografiskt allt större församlingar, som, vad jag vet, aldrig lett till fler och bättre aktiviteter.

Självklart kunde frågan i november även ha blivit: ”Hur kommer det sig att Bjuråker-Norrbo församling har så många fler tillhöriga än boende i församlingen?” Ett av svaren kunde ha blivit: ”Du förstår Leo, när människor flyttar till andra orter i landet vill de ändå kvarstå som tillhöriga i Bjuråker-Norrbo. Det här är en guldgruva för församlingen. Vi har snart fler tillhöriga i Stockholm än vad vi har här i Bjuråker och Norrbo.” Visserligen är en god ekonomi en nåd att stilla bedja om, men hur ser församlingens ansvar ut för alla dem som bor runt om i landet. Hur ska församlingen bedriva sitt uppsökande arbete? Och framför allt hur ska församlingarna, där våra utflyttade bor, hantera situationen? För dem är det säkert ingen guldsits.

Visst förstår jag, att det är ett problem, när kontakten mellan den enskilde och församlingen inte är den bästa.  Eller när församlingens andliga inriktning inte överrensstämmer med ens egen. Jag kom ur en sådan situation, när vi flyttade till Bjuråker. Stämningen i Badelunda församling var inte den bästa, om jag ska uttrycka det milt. Hur illa det än var, fick jag aldrig en känsla av att vilja byta församling. Jag drog ner på mina aktiviteter till ett minimum. Till slut besökte jag bara gudstjänster, men jag gjorde det i församlingens kyrkor med församlingens präster. När jag tänker efter, är det mycket få gudstjänster utanför Badelunda och Bjuråker-Norrbo församlingar jag deltagit i under de snart 20 år jag tillhört Svenska Kyrkan.

Jag ser också hur stiften kommer att bli indragna i konkurrensen mellan församlingarna, men det får bli ämnet i ett annat blogginlägg.

Vi får, slutligen, inte bortse från att grunden för Kyrkan kommer sakta att förändras, när sammanhållningen brister i en förödande konkurrens mellan församlingarna. Hur ska enhet och tillsyn upprätthållas, när församlingarnas överlevnad hänger på att de synbarligen skiljer sig från varandra? Vilken auktoritet kommer Kyrkomötet på sikt att få i en kyrka där enheten undergrävs?

Risken med en rätt att välja församling, är att Svenska Kyrkan släpper sitt Lutherska kyrkoarv och blir, i bästa fall, ett mer löst sammanhållet frikyrkosamfund. En sådan tänkt utveckling kommer möjligen vara tilltalande för de mycket aktiva och starkt troende, men lämnar de andra bakom sig. Det är väl ändå inte andemeningen med förslaget om rörlig församlingstillhörighet?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,