Socialdemokraterna och LO har fått en ordentlig hemläxa till nästa val

5 december, 2012

Jag brukar inte kommentera opinionsundersökningar, men i dag vill jag göra ett undantag. SCB har offentliggjort sin andra mätning för året och den visar att SD tydligen lockat ytterligare sympatisörer. Om det är överraskande eller inte, får andra avgöra. Kan väl ändå säga, att jag inte höjde på ögonbrynen av förvåning.

Det var två uppgifter i DN som får mig att kommentera en opinionsundersökning, vilket jag, som sagt, inte brukar göra, det gör andra bättre. DN skriver: ”S har statistiskt säkerställda förluster på 0,9 procent till Sverigedemokraterna och 0,3 procent till Vänsterpartiet.” DN skriver också att: ”Var tionde manlig LO-medlem skulle ha röstat på Sverigedemokraterna om det vore val i dag, visar SCB-siffrorna på nedbruten nivå. Därmed är SD tredje största parti bland LO-män, större än Vänsterpartiet.”

De här uppgifterna borde ge Socialdemokraternas och LO:s strategiavdelningar huvudbry. De problem som organisationerna står inför kan inte något konsultbolag från USA hjälpa dem att lösa. Här måste det till egna försök att hitta förklaringar. För det är ju lite märkligt, att som oppositionsparti, mitt i en lågkonjunktur, ha så stora svårigheter att entusiasmera människor. För LO:s del är frågan något enklare. Bli en kamporganisation för människors frustration över t ex sjukförsäkringssystemets förfall eller förnedrande arbetsmarknadsåtgärder som Fas 3, för att nu ta några exempel. Jag anser det vara brottsligt passivt, att inte ens försöka försvara de egna medlemmarna från rent slavarbete! Det straffar sig. Istället för att nostalgiskt i högtidstal prata om gångna tider, vore det väl hög tid att använda sig av rörelsens egna lärdomar om hur strider ska föras. Det sägs i högtidstal att vi ska lära av historien, men gör då slag i saken och visa att ni lärt er något! Det är hög tid!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Valanalys som stämmer till eftertanke.

5 februari, 2008

Under rubriken: Moralfrågor betyder minst vid partival, sammanfattar Dagen en rapport från SCB om det senaste valet. ”Opinionsförändringarna är inte stora, men bland de områden som uppvisar störst förskjutningar återfinns det som forskarna klassar som ”moraliskt-kristna frågor”.

Vilka anser forskarna vara de stora moraliskt kristna frågorna? De exempel som Dagen redovisar är en salig blandning. Jag ställer mig frågande till på vilket sätt ”traditionella svenska värden” är en moralisk än mindre en kristen frågeställning. Eller vad döljer sig bakom begreppet ”kristna värden?” Frågorna blev så många att jag blev tvungen att gå till själva rapporten. Det blev en intressant och tankeväckande läsning. Jag glömde helt ursprungsfunderingen och fastnade i en helt annan frågeställning

På sidan 229 finns en sammanställning över viktiga frågor som avgjort partivalet för partiernas väljare. Sammanställningen visar att för Socialdemokraternas, Moderaternas, Folkpartiets, Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas väljare är inte moral och/eller religion viktig för partivalet. Motsvarande siffror för Miljöpartiet och Centern är 1 % och bland Kristdemokraternas väljare anser hela 5 % att moral och/eller religion vara viktig för partivalet. Vilken slutsats bör vi som läsare av rapporten dra? Att svenska folket är materialister och enbart intresserade av ”plånboksfrågor”? Jag tror att en sådan slutsats skulle vara förhastad.

Frågan om hur viktig moral/religion var för väljarnas partival ingick i ett större frågebatteri. När jag ser frågorna skulle inte heller jag välja, att så där allmänt svara moral/religion som någon viktig fråga. Jag och kanske de flesta väljare uttrycker sin moral eller religiösa uppfattning i konkreta sakfrågor. Låt mig ta några exempel:

Om jag skulle bli tvungen att välja tre sakområden som avgör vilket parti jag skall rösta på, skulle troligtvis mina val bli miljö, välfärd/sjukvård och ekonomi. Alla dessa tre områden rymmer moraliska och religiösa överväganden, men givetvis också plånboksöverväganden.

Att miljöfrågorna i grunden är moraliska är det väl ingen som tvivlar på. Insikten om att vi inte kan fortsätta att skövla vår natur är väl spridd och allt fler inser, att vi lånar vår miljö av kommande generationer. Insikten är i grunden moralisk och delas av både sekulära och troende människor.

Vår välfärdspolitik är inte bara en fråga om bidragsnivåer, utan är i grunden en moralisk fråga. För ett antal år sedan, på en Broderskapskonferens i Stockholm, berättade en deltagare om sina kontakter med muslimer. Han hade upplevt, att många muslimer sammanfattat sina erfarenheter av den svenska välfärdsmodellen ungefär så här: ”Vi kommer från länder med många muslimer, men mycket lite Islam. Här i Sverige finns det få muslimer, men mycket Islam.” Så kan man också uttrycka det. Det går inte att reducera välfärdssamhället till enbart en plånboksfråga. Frågan har mycket större dimension än så. Argumenten för eller emot välfärdsmodellen är nästan alltid moraliska och avslöjar vilken syn på människan debattörer eller partier har.

Ekonomi i stort är inte, hur gärna än ekonomer och kapitalet så önskar, någon objektiv och värderingsfri verksamhet. Hur ekonomin organiseras baseras på värderingar. Om vinstmaximering är den viktigaste drivkraften kan det innebära förödande konsekvenser för människor och miljö. Behovet av en ny ekonomisk världsordning har under min livstid varit akuta, men inte lett till några större resultat. Den globala kapitalismen stärker sina ställningar och utövar utpressning mot världens folk. ”Kräv inte för mycket! Då flyttar vi!” Allt tal om rättvisa och människovärde avvisas som i bästa fall naiva drömmar och värsta fall som farlig socialism, som måste bekämpas. Kampen om hur ekonomin organiseras och styrs är i lika aktuell idag, som det var på 1800-talet. Kampen för en ny ekonomisk världsordning är en moralisk nödvändighet både för människornas och miljöns skull.

Jag har stor tilltro till Sören Holmberg och Henrik Oscarsson som samhällsvetare. De är kunniga och har mångårig erfarenhet av att analysera valresultat. Jag är ändå mycket tveksam till att särskilja moral/religion som en egen politisk kategori bland många andra i ett frågeformulär. Jag upplever att förfaringssättet antyder att alla andra frågor är värderingsfria, där moral och religion inte skall komma och störa diskussionen. Lite av det som Humanisterna hävdar, att religion är en privatsak och skall utövas i slutna kyrkorum.

Moral och tro svävar inte i en egen rymd, utan de kan bara existera på ett meningsfullt sätt i en världslig praktik.