Väckelse, mission och det sekulära samhället.

14 maj, 2008

För några dagar sedan bad jag någon förklara för mig vad väckelse egentligen innebär. Anledningen till frågan var en artikel i Dagen om en väckelse i Florida under ledning av Todd Bentley. Ser nu att pastorer ifrågasätter väckelsen i Florida. Den diskussionen skulle vara nog så intressant att medverka i, men jag avstår för den här gången.

Joachim Elsander på bloggen Kolportören har med väckelsen i Florida som utgångspunkt initierat ett intressant samtal om en väckelses förutsättningar i Sverige. Inläggen hittar ni här och här. Läs Joachims inlägg nu och fortsätt sedan att läsa mitt inlägg. Om ni gör så, då lär ni ha lättare att förstå vad jag skriver. Joachim har en mycket träffande bild av vår situation i Sverige, när han skriver: ”En annan aspekt är att jag tror vi i Sverige idag lever mer i ”Athen” än i ”Jerusalem”. Läser vi i Apostlagärningarna så ser vi Petrus predikan på pingstdagen då tre tusen kommer till tro (apg 2:14-41). Sen har vi Paulus i Athen, där bara en handfull kommer till tro (apg 17:22-34).” Upplever att Joachim kommit på något väsentligt, som kan hjälpa oss att komma vidare i våra samtal om hur sprida evangelium.

Jag har ingen livslång erfarenhet, som Joachim Elsander har, av att vara en del av ett kristet sammanhang. Från de sena tonåren fram till att jag nästan blivit 50, verkade jag och levde i en fullständigt sekulariserad miljö. Det är i sig ingen merit, men det ger mig kunskaper om de miljöer, föreställningar och attityder, som jag upplever att kristna har svårt närma sig. Vi ser i Apostlagärningarna hur Paulus försöker hitta någon gemensam grund att föra samtal med atenarna. Han försökte i alla fall, i motsats till vad jag ser merparten av kristna i Sverige göra.

Ett misstag vi kristna ofta gör, är att göra frågan om tro eller icketro till en intellektuell fråga. Frenetiskt försöker vi bevisa för icketroende att de har fel. Sådana intellektuella bataljer leder för det mesta bara till förnedrande förluster i Athen. Inte för att vi är dumma eller att våra argument skulle vara dåliga, utan för att de inte landar i samtalspartnerns verklighet.  I sin bok ”Ny skapelse” refererar Lars Lindberg till den kritik som tredje världens befrielseteologer riktar mot västerlandets kyrkor: ”Ni teologer och kristna i det rika västerlandet, säger de, har ägnat er mesta kraft åt att försvara den kristna tron mot intellektuella angrepp. Det teologiska arbetet hos er har huvudsakligen ägt rum i en akademisk och borgerlig miljö och inriktas på kristendomskritikerna i samma miljö. Den avgörande gränslinjen har blivit den mellan gudstro och ateism.” Istället borde vi betona och visa upp en kristen praxis. Vad innebär det att vara kristen i handling? Den moderna sekulära människan är cynisk mot ord, det hör de för mycket av. De vill se en meningsfull handling! Vad den handlingen bör bestå i, finns det säkert många åsikter om, men min övertygelse är, att praktiken måste innebära en djupgående och total solidaritet och identifikation med fattiga och förtryckta. Välgörenhet räcker inte.

För en tid sedan hörde jag i Kanal 10 en predikan av Brian Houston, där han sa något mycket väsentligt. ”Vi kristna behöver inte alltid få rätt. Hur bemötte Jesus alla hånfulla tillmälen, där han hängde på korset? Han svarade med tystnad!” (Om jag med mina erbarmliga språkkunskaper förstod honom rätt.)

I morgon återkommer jag med en fortsättning. Då avser jag att behandla frågan om hur vi ser på den sekulariserade människan.

Läs även andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , ,


Är sekulariseringen något ont?

12 september, 2007

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg: Vad är orsak och vad är verkan? I inlägget försökte jag mig på en snabbskiss över orsaker till sekulariseringen i samhället. Jag försökte visa hur Kyrkans behandling av den tidiga arbetarrörelsen bidragit till eller rent av orsakat sekulariseringen. Det kom ett svar från Kyrksyster, som fick mig att inse att jag nog sammanblandat orsak och verkan. Inte en helt trevlig insikt, att inte förstå vad man själv skriver!

I en sådan situation är det bara att gå tillbaka till sina läromästare och försöka komma på vagnen igen. Sen Kyrksysters svar på mitt inlägg har jag mycket närsynt påmint mig Bonhoeffers funderingar i sina fängelsebrev, kring den ”myndiga människan.” Det var också en nyttig påminnelse om att en kunskap inte är en gång för alla given. Det gäller att underhålla kunskapen med ständiga omläsningar och reflektioner.

Nå, nog med säck och aska – till saken!

Det var ju inte så att den tidiga arbetarrörelsen blev sekulär på grund av att Kyrkan bemötte den fientligt. Arbetarrörelsen var sekulär till sin karaktär och det tog kyrkan med överraskning. Kyrkan visste inte hur den skulle hantera människor som inte räknade med Gud i sin kamp för rättvisa och människovärdig tillvaro. Arbetarrörelsens pionjärer ansåg, kanske med rätta, att de inte behövde hypotesen Gud, när de byggde det nya samhället. Kyrkorna reagerade negativt och sökte strid med de gudlösa! (Jag förenklar, så enkel var självklart inte processen).

I den fortgående sekulariseringen har kristenheten fortfarande inte riktigt hittat sin plats. Vi försöker fortfarande hitta revor i människornas självsäkerhet, där vi kan överfalla människorna i deras förmodade svaghet. Eller som Bonhoeffer skriver den 30.6.44:

”När en människa inte har några sådana problem eller om hon vägrar att gå in på sådana saker och utsätta sig sig för medlidande, så kan Gud egentligen inte tala till henne. Alternativet blir att man måste övertyga henne om att hon utan att själv veta om det har sådana frågor, problem och konflikter. Lyckas detta – och existentialfilosofin och psykoterapin har i det fallet kommit på utstuderade metoder – blir det möjligt för Gud att komma till tals med denna människa och metodismen kan fira sina triumfer. Lyckas det däremot inte att få människorna till att betrakta sin lycka som olycka, sin hälsa som sin sjukdom, sin livskraft som sin desperation, då hjälper det inte längre med teologernas latin. Då har man antingen att göra med den värsta sortens förstockade syndare eller med en ‘liknöjt borgerlig’ typ. Båda är lika långt borta från frälsningen.”

Jomenvisst, så sant som det är sagt! Men vänta – vad skrev jag senast i måndags? ”Hela samhällsklimatet kännetecknas ju av ett ångestladdat skrik om bekräftlese!” Jodå, jag drömmer tydligen också om revorna, där jag kan komma stickande med frälsningen!


Ett nytt försök!

10 september, 2007

För ett par dagar sedan skrev jag ett polemiskt inlägg riktad mot en artikel av Fredrik Sidenvall i Kyrka & Folk. Det kom ett vänligt påpekande i en kommentar på kyrkpressen.fi skriven av Sven-Olav B, att jag sköt över målet och inte behandlade artikelns huvudtes, nämligen: ”Det som Sidenvall fokuserar på är ju den ökande teologiska/religiösa analfabetismen hos ”kultureliten” – författare, regissörer etc.” Det är bara att acceptera kritiken, den är berättigad! Det blir så ibland, när jag funderar högt – det spretar lite åt alla håll!

Sidenvall hävdar att kultureliten i Sverige inte längre har några djupare kunskaper om de bibliska berättelserna, att okunnigheten ”närmar sig gränsen till det pinsamma.” Sidenvall tar två kulturarbetare som åskådningsexempel för tesen om bristande kunskaper i vårt kulturarv – Ingmar Bergman och Kaj Pollack. Om Ingmar Bergman skriver Sidenvall: ” Bergman bearbetade oavbrutet sin upplevelse av kyrka och kristendom, av liv och död, under uppväxtåren men av en intellektuell kulturperson kan man begära att han också skall förhålla sig till vad som skrivs och tänks av andra.” Kaj Pollack avfärdas hånfullt för att han i en intervju sagt: ”Jag är ingen syndare.”

Jag upplever att Sidenvall begär det näst intill omöjliga av kulturarbetare. Om man, som Ingemar Bergman skildrar sina barndomsupplevelser, då skall han inte vara ärlig mot sina upplevelser, utan börja analysera, läsa mängder av teologiska verk och förhoppningsvis, enligt Sidenvall, inse att  upplevelserna var falska. Med den arbetsmetoden hade nog Bergman producerat filmer som inte ens UR skulle vilja visa. Tänk er om det skulle ställas samma krav på allt kulturskapande. Då skulle våra stora proletärförfattare ligga pyrt till. Tänk, att bara skriva om sina erfarenheter av förnedring, fattigdom och förtryck och inte nämna något om överklassens välgörenhet och sociala engagemang! Allt var ju inte nattsvart! Ivar Lo – Johanssons verk är prov utan värde!

När det gäller Kaj Pollack gör sig Sidenvall skyldig till det han anklagar Bergman för, att inte sätta sig in i, vilket perspektiv Kaj Pollack har när han säger: ”Jag är ingen syndare.”  För Sidenvall framstår Pollack som oerhört okunnig – vet han inte att det bara är Jesus som var syndfri – eller jämför sig Pollack med Jesus?  Den tyske teologen Bonhoeffer funderar i sin fängelsecell den 30.4.44 : ”Vi är på väg mot en fullständigt religionslös tid. Människorna är helt enkelt sådana att de inte längre kan vara religiösa.”  När det vill sig som bäst, uttrycker våra kulturarbetare, ofta helt aningslöst, en förhärskande stämning i samhället. När Pollack säger sig vara utan skuld, behöver vi inte tolka det som att han inte vet vad Jesus sägs representera. Det är bara så att Pollack ärligt utrycker det många (de flesta?) upplever. Vadå, jag syndare? Förlåtelse, för vadå? Jag tror vi far vilse om vi anklagande kräver av Pollack eller andra kulturarbetare, att de ska göra vårt arbete. Det måste väl ändå vara vår uppgift, men då förutsätter det också en fördjupad kunskap om människorna situation av idag. Vi kan inte förvänta oss att, mer av det gamla och människorna kommer!

Kan inte lämna ämnet utan att lite problematisera Sidenvalls påstående om Bergmans okunnighet i trosfrågor. Jag vill påminna om filmen Jungfrukällan. Många vet säkert handlingen. Dottern blir våldtagen och mördad. Mördarna hamnar hos dotterns familj, som förstår vad som har hänt. Fadern känner berättigad vrede och beslutar sig för att hämnas. Tvagar sig rituellt och dödar först de två äldre av illgärningsmännen, men när han dödar även barnet som är tillsammans med mördarna, inser han att nu är även han syndare! Vid sin dotters lik säger fadern: Jag förstår dig inte Gud! Du lät det onda ske! (Jag utelämna citattecknen, för jag minns inte den exakta ordalydelsen:) Fadern anklagar inte Gud, utan lovar att med sina egna händer bygga en kyrka på platsen. Filmen slutar med att Bergman visar, att försoning är möjlig och låter en mycket traditionell bild av en källa illustrera försoningen. Inte en helt oäven bild av någon som tydligen inte läst Martin Luther!

Kaj Pollacks film Såsom i himmelen, är inte lika lätt analysera. Men jag tycker mig se några nyckelscener som vi kristna kan eller bör ta fasta på. Vid ett tillfälle i filmen frågar den manliga huvudpersonen den kvinna som han troligtvis älskar. ”Hur vet man säkert om man älskar någon?” En sekvens av frågor och svar följer, som på olika sätt illustrerar kärlekens väsen. Scenen återkommer, i en senare del av filmen, då kvinnan upplever att hon inte är värdig mannens kärlek. Hon från landet och de andra kvinnorna, världsvana och självsäkra. Filmen avslutas med att mannen/körledaren dör leende, när han hör hur kören utan sin ledare frimodigt sjunger och verkar klara sig på egen hand! Inte alltför illa hopkommet av en person som anser sig vara syndfri som Jesus!

De två filmerna visar på en tyngdpunktsförskjutning. I Bergmans film är det synd, skuld och försoning som dominerar. I Kaj Pollacks är det kärleksrelationen som dominerar. Ångesten att inte vara sedd och älskad. Hela samhällsklimatet kännetecknas ju av en ångestladdad skrik om bekräftelse!


En haltande jämförelse.

25 juli, 2007

En konstnär, Lars Vilks, har tydligen gjort några teckningar med en skäggig gubbe som hund och kallat bilderna för Muhammed som rondelhund. Teckningarna var tänkta till en utställning med hunden i konsten som tema. Innan utställningen öppnade plockades teckningarna ner och vips får vi en diskussion om yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Jag ställer mig frågande till syftet att framställa Muhammed som hund, men inser samtidigt att frågan inte längre är en fråga om bilderna passade utställningens tänkta tema, utan nu gäller frågan om islam får kritiseras och Muhammed karikeras.

Givetvis får islam och muslimer kritiseras. Det bör också vara tillåtet att karikera Muhammed. Samtidigt må det också vara tillåtet att få ställa frågan – varför just i det här sammanhanget och varför som hund?

Nå det var egentligen inte den här frågan som fått mig att skriva ett inlägg, utan att varje gång som Muhammedkarikatyrer diskuteras, dyker en jämförelse med fotoutställningen Ecce Homo upp. Jag har läst mängder av insändare och blogginlägg, som hävdar att Ecce Homo-utställningen var en Jesuskarikatyr, fullt jämförbar med Muhammedkarikatyrer. Jag förstår inte varifrån en sådan inställning får sin näring. Nu senast hittade jag jämförelsen i frykmans liberala blogg:

”Detta är världens mest sekulariserade land, landet där vi hänger upp bilder på Jesus som homosexuell i kyrkan. Där Scandic plockar bort gideoniternas biblar från hotellrummen. Den religion som vill verka här kommer att få finna sig i att bli ifrågasatt och skymfad, skojad med och häcklad. Yttrandefrihet är inte enbart vackert, men ack så nödvändigt.”

Vilka är de ”vi” som hänger upp bilder på Jesus som homosexuell i kyrkan och med vilket syfte? Jag tolkar citatet så, att Frykman menar att Ecce Homoutställningens syfte var att skymfa, att skoja och häckla. Det är fullständigt felaktigt!

Elisabeth Ohlssons fotoutställning var ett konstnärligt inlägg i en inomkyrklig diskussion och inte en illvillig karikatyr av någon utomstående representant för det sekulära samhället. Ohlsson ville med sin fotoutställning ställa frågan till kristna och kyrkan: Var möter vi Jesus? Vem får möta honom och i vilka sammanhang? Den minnesgode minns att diskussionens vågor gick höga inom kyrkor och samfund. För oss var det inte bara fråga om yttrandefrihet, utan trons djupaste kärna.

Hur den inomkyrkliga diskussionen kunde te sig kan jag visa med ett exempel från Västerås. Vid tiden för debatten kring Ecce Homo – utställningen, var jag aktiv i Badelunda församling. Det planerades en föreläsning med Elisabeth Ohlsson, där hon bl. a skulle visa diabilder från fotoutställningen med reflektioner. Vår kyrkoherde nekade med stöd av kyrkorådet att upplåta någon av församlingens lokaler för ändamålet. Alla nomineringsgrupper i rådet var eniga. Föreläsningen fick hållas i grannförsamlingen, där kyrkoherden hade en helt annan inställning. Mötet blev mycket lyckad, trots att Elisabeth Ohlsson inte kunde delta på grund av sjukdom.

Som sagt, jag vill i all enkelhet protestera mot att fotoutställningen Ecce Homo används som ett exempel på att vi minsann tillåter Jesuskarikatyrer, för att slå i huvudet på mindre vetande muslimer. Ecce Homo-utställningen innehåller ett mycket varmt budskap, som vi kristna tyvärr inte är helt eniga kring.

Vill också, med lite okristlig skadeglädje, påminna om att Scandic fick, tack vare en kort men intensiv kristen samfälld aktion, backa från beslutet att ta bort biblarna från rummen.


Vill jag inte kristen enhet?

7 juni, 2007

Johan Stenberg uppmanar oss kristna att boka in 3 maj 2008 för en tvärkyrklig och tvärkulturell manifestation i Stockholm. Jag blir givetvis intresserad, men gör som Johan rekommenderar och går till källan, Stanley Sjöbergs vision i tidningen Dagen och som så många gånger förr blir jag besviken. Det var inte, den här gången heller, den tvärkyrkliga samling som jag hoppats på.

Varför är jag återigen den där surmulen, som inte gläds åt tanken att kristna samlas och visar sin mångfald? Jag ska bara ta upp några exempel ur artikeln, men uppmanar alla att läsa den och begrunda vad där sägs och sen ta ställning.

I artikeln skriver Stanley Sjöberg: ”Fotfolket måste visa att vi protesterar mot undfallenheten mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen.” Jag frågar mig, vilka är det som visar undfallenhet mot islamistisk tro och den ateistiska humanismen? Det enda jag förstår är att vi tydligen har en fiende, men vem fienden är och vilka han representerar får vi inte veta. Är det staten, som visar undfallenhet? Är det kristna samfund som sviktar? Det kanske är den anonyma tidsandan? Om jag som fotfolk skall protestera mot t ex undfallenhet mot islamistisk tro, vill jag ha handfasta bevis för att islamismen är ett verkligt hot och hur det hotet manifesterar sig i Sverige. Hotar islamismen och den ateistiska humanismen mina möjligheter att vittna om min kristna tro? Hotbilden är alltför diffus, för att jag ställa mig i ledet och protestera.

När jag läser vidare i Stanley Sjöbergs vision hittar jag följande: ”Bakgrunden till visionen är att Sveriges kristna allt för länge har neutraliserats i sin tro och ser med likgiltighet på ateismens ambitioner och islams utbredning. Kyrkornas folk accepterar med en ”gäspning” att vi faktiskt har lika många buddhister i landet som det finns bibeltroende och karismatiska kristna.”

Där kom det! Det är tydligen så, att det är kristna som sviker. Det finns tydligen kristna som neutraliserats sin tro och låter med en axelryckning ateismen och islam breda ut sig. Nu står det också helt klart att det inte bara är enskilda islamistiska strömningar Stanley Sjöberg vänder sig mot, utan det är islam i sin helhet, som vi likgiltiga kristna låter breda ut sig. Av vilken anledning breder Islam ut sig i Sverige? Är det en masskonvertering till Islam? Självklart inte. Stanley Sjöberg vet lika väl som jag, att Islams tillväxt i Sverige i första hand orsakas av invandring. Jag är också medveten om att många i Sverige är oroade över att muslimerna skall bli en majoritet i Sverige. Jag tror inte att Stanley Sjöberg vill spela på sådan rädsla.

Stanley Sjöberg gör sig lustig över att det skulle finnas lika många buddhister som bibeltroende och karismatiska kristna i landet. Det är möjligt att uppgiften stämmer. Jag skulle illvilligt kunna fråga – vad är problemet? För det är väl inte så att det bara är de ”bibeltrogna och karismatiskt kristna” enligt Stanley Sjöbergs definition, som är de enda kristna i landet? Jag misstänker att min bibeltro inte godkänns och jag och min församling tillhör inte den karismatiska delen av kristenheten.  Jag vill ändå med en dåres envishet hävda att jag är kristen. Ingen skall ställa sig mellan mig och min frälsare. Vi är många och vi är definitivt fler än buddhisterna i landet. Därmed också fler än dem som Stanley Sjöberg räknar in i ledet. Jag vill bara säga: räkna inte bort oss!

Jag kommer med all säkerhet inte att resa till Stockholm den 3 maj nästa år. Orsaken är de tvivel jag uttryck ovan, men också att jag ser vad vi skulle vara emot, men mycket lite av vad vi skulle vara för. Anser inte att, ”Då måste Sveriges kristna manifestera sitt beslut att vända trenden och klargöra att Sverige är och ska förbli ett kristet land.”, är ett tillräckligt stort och fantasieggande gemensamt mål för kristenheten i Sverige. 


Är sekulariseringen ett verkligt hot?

6 maj, 2007

Kristin frågar i ett mycket intressant inlägg: ”Och jag funderar över om det finns ett krig mellan sekularisering och religion och måste det vara så? Och vad får det kosta?” Igår funderade Kristin över samma tema och frågade då: ”I diskussioner om ekumenik i allmänhet och speciellt om Livets Ord, så märks en tydlig välvilja att se det bästa och samarbeta för att bilda någon slags enad front mot sekulariseringen. Men det finns skillnader som inte alls är arrogant att markera – tvärtom, och sekulariseringen är inte bara en farlig fiende.”

Jag tror att det är viktigt att slå fast att den kristna ekumeniken inte bör vara en strävan om enighet mot något, utan det bör vara en strävan till enhet kring tron på Jesus Kristus som mänsklighetens frälsare. Inte heller är den sekulära staten någon fiende i sig vare sig för kristna eller andra trosriktningar.  Jag är övertygad om att den överväldigande flertalet kristna i Sverige inte önskar någon form av teokrati, utan upplever den sekulära staten som en mycket bra styrelseform. Det är bara organisationer som t ex förbundet Humanisterna, som frenetiskt hävdar att den sekulära staten skulle vara hotad och manar till försvarskamp.

USA:s sekulära grundlag skrevs inte av tidiga meningsfränder till ateisterna i förbundet Humanisterna, utan av troende  människor, som förstod värdet av att staten inte styrde människors religiösa uppfattningar. När vi skriver den svenska demokratins historia får vi inte glömma frikyrkorörelsens roll i demokratiseringen av Sverige. Där bl. a kravet på religionsfrihet var central.  I Sverige har vi en parlamentarisk demokrati. En riksdag som stiftar lagar och en regering som verkställer riksdagens beslut. Vi har självständiga domstolar, som tolkar de lagar som riksdagen beslutat. Staten har självständiga myndigheter som dels förverkligar de beslut som riksdag och regering fattat. Vissa myndigheter har också till uppgift att övervaka att myndigheter, men också våra förtroendevalda håller sig inom lagar och förordningar. Ramverket för hela systemet är grundlagen, som fastställer våra rättigheter. T ex religionsfrihet, yttrande frihet etc. Allt detta är accepterat av, vad jag vet, alla religiösa riktningar i Sverige. Varför blir tonläget ibland så pressad i diskussionerna?

Kan en möjlig förklaring ligga i en sammanblandning av begreppen stat och samhälle? Ofta talas det om vikten att försvara det sekulära samhället,  men stat och samhälle är inte två identiska begrepp. Staten kan vara sekulär och t ex stifta lagar mot diskriminering på grund av kön, etnicitet och religiös uppfattning. Däremot kan inte staten ha några uppfattningar om vilka religiösa eller icke religiösa uppfattningar människor skall ha. En sekulär stat kan mycket väl bestå av ett samhälle som domineras av människor med  religiösa uppfattningar. Inser man inte det uppstår ju missförstånd, t ex att religiösa grupper inte får uttrycka åsikter och försöka påverka det politiska systemet. Den dåvarande folkhälsoministern Morgan Johansson blev ju mäkta upprörd över att ärkebiskopen tillsammans med andra kyrkliga ledare kritiserade statens hantering av flyktingar.  En aktivitet i samhället med brett folkligt stöd och med  krav riktade mot staten. Enligt Morgan Johansson var det fullständigt fel av kyrkorna att mobilisera människor för att påverka det politiska systemet. I en demokrati, vad jag kan förstå, kan inte staten eller dess representanter hävda, att vissa samhälleliga krafter inte bör eller får försöka påverka det politiska systemet. Det vore en inskränkning av demokratin.

Givetvis har vi kristna också ett ansvar. Vi måste acceptera att vi verkar i en sekulär stat och att människornas förhållningssätt gentemot kyrkor och samfund förändrats. I den meningen har samhället utvecklats i sekulär riktning. Människorna ställer frågor med en större självmedvetenhet än tidigare. De ställer också helt nya krav både på staten och kyrkan.  Det innebär nya krav på oss kristna och våra kyrkor. Det räcker inte med att vi kräver av varandra och staten att det mesta ska vara som tidigare. Många kristna anser att Svenska Kyrkan ränner efter tidsandan och försöker bygga en ekumenik kring den frågan. Vi som stöder stora delar av Svenska Kyrkans utveckling, försvarar oss med att nya tider kräver nya svar. I många av de frågor som splittrar oss i Kyrkan är jag helt uppenbart mer enig med ”sekulariserade” människor än med många kristna. T ex i synen på kvinnliga präster, homosexulla och familjepolitik bara för att nämna några frågor.  En del kristna grupper bekämpar jag, inte glatt, men villigt.

Jag anser också, att vi inte bör ta på oss någon martyrroll. Vi kristna i Sverige är inte förföljda eller hotade. Lite angrepp från sektliknande grupper som förbundet Humanisterna bör vi kunna tåla. Däremot är likgiltigheten ett direkt hot mot kristenheten, men å andra sidan är det vår uppgift och ingen annans, att bryta  likgiltigheten genom att visa att Jesus har relevans även på vår tids brännande frågor.