Exportprodukten kan bli kortvarig. Referensanläggningen saknas i framtiden!

11 maj, 2015

I dagens HT kan vi läsa att Pär Johansson blivit prisad som Hälsinglands entreprenör. Jag anser, på goda grunder, att Pär Johansson är värd alla de priser och lovord han hittils fått. Det får gärna bli fler i framtiden, om jag får ge råd till framtida priskommittéer. Pär Johansson har bidragit till att en stor grupp människor inte ses som sina funktionshinder, utan vi ser dem som individer med egenheter och drömmar. Det är stort!

Här skulle jag kunnat sluta, men det var inte priset i sig som väckte mitt intresse, utan det var en vision som Pär Johansson förmedlade i artikeln. Han säger så här:

”Nu vill vi sprida vår verksamhet i andra länder. Det vore häftigt om Sverige var det första landet i världen som exporterar människovärde.”

Jag delar känslan, det skulle verkligen vara häftigt, men nu pockar den griniga gubbgenen på uppmärksamhet. Varje lyckosam exportprodukt behöver en referensanläggning, som hågade kunder kan studera. Det fick jag lära mig på ASEA/ABB, under de år jag arbetade på företaget. Glada Hudik-teatern är en helt suverän referensanläggning. Hit kan människor komma och studera, inte bara en vacker tanke, utan också se att tanken fungerar i en praktik. Inte en gång, utan klarat sig också över tid. Ingen dagslända!

Nu kommer min griniga varning. Det finns mäktiga och starka krafter, som medvetet vill sortera bort individer med för staten icke önskvärda egenskaper. Staten erbjuder blivande föräldrar, genom landstingen, att uppspåra foster med t ex Downs syndrom. Vid positivt resultat av uppspårningen, kommer nästa erbjudande: Vi kan ta bort fostret! I Danmark har strategin ur statens synvinkel varit oerhört lyckad. För ett år sedan läste jag, att det nog inte längre föddes något barn med Downs syndrom i Danmark. I Norge gör 90% abort, när det får resultatet av uppspårningen i sin hand. I Sverige är siffrorna likartade, om jag förstått saken rätt. Om utvecklingen fortsätter, torde underlaget för Glada Hudikteatern sakteligen undergrävas och på sikt finns ingen referensanläggning i Hudiksvall att visa upp! Exportprodukten dör!

Självklart hävdar staten att det inte alls är deras avsikt, att utplåna existensen av människor med Downs syndrom, men jag tror dem inte! Tvärtom, jag är övertygad om att planer finns för andra funktionshinder, om de inte redan är i full gång. Statens medicinetiska råd, där representanter för Svenska kyrkan finns med, har uttalat sitt stöd för selektiva aborter i allmänhet och inte enbart till att gälla foster med anlag för Downs syndrom. Kyrkans representant i den utredningen var Tullikki Koivunen Bylund. Av någon, outgrundlig anledning, önskar staten alltid få stöd och uppmuntran från kyrkligt håll, när staten ger sig in i moraliskt tveksamma träskmarker och Svenska kyrkan ställer givetvis upp!

Nu avslutar jag inlägget med ett citat av Birger Schlaug. Jag har använt mig av citatet i många blogginlägg och lär använda den många gånger till:

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

Jag tog till mig det Schlaug skrev och gjorde det till mitt eget och där står jag fortfarande. Det finns ingen anledning att backa från åsikten!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Etiska frågor är ingenting för den politiska nivån, anser de förtroendevalda i Gävleborgs landsting.

19 februari, 2014

När jag i början av året skrev om mina prioriteringar för 2014, hade jag ingen aning om hur roligt det nya året skulle kunna tänkas bli. En av prioriteringarna är, som jag skrev, frågan om KUB-tester och den politiska viljan att vi i Sverige, som i Danmark, skulle eliminera barn födda med Downs syndrom. Anser, utan att känna mig självgod, att jag startat hyfsat energiskt vad gäller selektiva aborter. Jag planerade att höja nivån på skriverierna och på allvar utmana det politiska etablissemanget som aktivt stödjer fenomenet med selektiva aborter. Jag planerade att den närmsta tiden skriva mer programmatiska inlägg på min blogg, Tankar i natten och samtidigt bedriva lite provocerande kampanjer på Facebook. Kampanjen på Facebook hann knappt börja förrän den fått en ny inriktning. Jag utgick från att de politiska partierna i Gävleborgs landsting varit eniga om beslutet att erbjuda KUB-tester, men för säkerhets skull undrade jag om något parti röstat emot. Jag fick inget svar och jag tänkte att jag får väl börja forska på egen hand.

Jag gick till Google och frågade: När fattades beslutet i Gävleborgs landsting att erbjuda KUB-tester? Överst på söksidan som jag kom till fanns en artikel ur Dagen från november 2009. Artikeln har rubriken ”Så svarade landstingen om KUB-testet.” Glad blev jag över att få en samlad bild och sökte mig genast till rapporten från Gävleborgs landsting. När jag läst färdigt, kunde jag bara konstatera att jag snubblat över en demokratisk skandal! Så här svarade vårt landsting:

 

”3) Det finns inget politiskt beslut i Gävleborgs landsting utan vi drog igång ändå. Ledningsgruppen på kliniken bestämde att vi skulle börja. Från början var det bara sjukhuset i Gävle som erbjöd testet men nu gäller det i hela landstinget.”

Ni har säkert full förståelse, att jag satt länge med tom blick framför texten på datorskärmen, innan jag riktigt kunde ta den till mig. Det måste väl ändå anses vara en oerhörd politisk skandal, att de förtroendevalda i Gävleborgs landsting har en sådan delegationsordning att en ledningsgrupp på en klinik kan fatta så långt gående beslut, först för ett sjukhus och sen för hela landstinget. Beslutet gäller ju inte nya vårdmetoder för hjärtpatienter, utan handlar om landstingets syn på människovärde och vilka människor som är önskvärda i vårt land. Det långsiktiga målet med att erbjuda KUB-testet är att landstinget, förneka inte den viljan, inte önskar att det ska födas barn med Downs syndrom i framtiden . Vilken annan anledning kan det i övrigt finnas? Beslutet känns än märkligare med tanke på att i vårt län finns den så hyllade Glada Hudikteatern , som många politiker nästan vill ta åt sig äran för. Våra förtroendevalda kan inte i den här frågan gömma sig bakom påståendet, att de som förtroendevalda inte ska ta beslut i frågor som tillhör ”professionens” kompetensområde. Frågan om selektiva aborter är en etisk fråga, som politiker inte kan och får delegera till någon annan. Oavsett vad, så håller åtminstone jag varje landstingspolitiker personligt ansvarig för beslutet, som viktar människovärdet!

När jag sitter här i den här sena timmen, så slås jag av en skrämmande tanke. Och nu ska ordet ”slås” tolkas bokstavligt. Jag har fått huvudvärk vid tanken eller frågan, vilka andra tester, mot icke önskvärda grupper, praktiseras inom landstingens sjukhus? Kanske kortväxta? Misstanken är inte oberättigad. Kan ledningsgrupper ta självständiga beslut i en fråga, varför inte i flera? Det kommande året kan bli riktigt spännande!

Jag avslutar mitt nattliga inlägg med att tillägna våra landstingspolitiker ett citat skriven av Birger Schlaug (har använt det tidigare och lär behöva använda citatet många gånger till):

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

Läs även andra bloggares åsikter om ,


Socialdemokrater för tro och solidaritet, tänk ett varv till!

15 februari, 2014

För några dagar sedan läste jag en debattartikel i ETC, skriven av vice ordföranden för Socialdemokraterna för tro och solidaritet, Cecilia Dalman Eek. Artikeln slår redan i rubriken fast, att aborter handlar om hälsa, inte om samvete. Auktoriteten som slagit fast den sanningen är tydligen riksdagen. Jag ifrågasätter inte riksdagens rätt att fatta beslut, men mitt samvete är mitt, den kan ingen myndighet eller organisation ändra på. Så är det och så måste det vara. För hur skulle propositionsordningen formuleras? ”De som anser att X-fråga inte är en samvetsfråga röstar ja. De som anser att X-fråga är en samvetsfråga, röstar nej!” Det här gäller i stort sett alla frågor som det politiska etablissemanget  beslutar om. Jag vet inte varför Cecilia Dalman Eek har behov av att förminska abortfrågans moraliska dimension. Jag  personligen, vilket jag också skrivit om, accepterar den nuvarande abortlagstiftningen, men det strider helt mot mitt samvete att acceptera att bli kallad abortförespråkare. Mitt samvete säger mig att jag inte behöver stillatigande acceptera resultatet av en lagstiftning. En minskning av antalet aborter är fullt möjligt inom ramen för nuvarande lagstiftning, men det kan bara ske om vi lyssnar till våra samveten. Änglarna i himlen jublar för varje minskning av antalet aborter, det säger mig mitt samvete.

Trots att inlägget kanske blir för långt, måste jag ändå nämna några exempel där staten gärna önskat eller önskar att vi medborgare inte lyssnar till våra samveten. Det är om omöjligt att i en sådan diskussion förbigå lagstiftningen om tvångssterilisering mellan 1934 och 1976. Staten beslöt,  på mycket tveksamma grunder,  att tvångssterilisering skulle förbättra den svenska folkstammen. Vad jag vet så uppfylldes inte statens drömmar om en minskning av oönskade individer. De som steriliserades fick givetvis inga barn, men av någon konstig anledning dök dessa, för staten misshagliga individer, upp i nya skepnader igen och igen. Jag kan inte låta bli, att lite illvilligt peka på årtalen och påminna om ett berömt tal från den tiden. Ni vet PA Hanssons mäktiga folkhemstal. Folkhemmet som inte kände av några styvbarn. Samtidigt med de vackra orden, pekade staten skoningslöst ut vilka som var styvbarnen och som inte borde få finnas! Var lagen om tvångssterilisering en samvetsfråga eller inte? Frågan tål att fundera över.

Det andra exemplet jag vill peka på är de selektiva aborterna som nu verkar ha blivit vår tids ersättning till tvångssterilisering. Jag har skrivit ett antal inlägg i ämnet, så det finns ingen anledning att skriva långrandigt om dessa aborter. Jag vill ställa frågan till Socialdemokrater för tro och solidaritet om de verkligen anser, att selektiva aborter inte klassar in bland samvetsfrågorna? Varför ”erbjuder” våra makthavare kvinnor att tjuvkika på vilka anlag fostret bär på och varför just foster med anlag för Downs syndrom? Kan svenska landstingspolitiker svära sig fria från att de önskar en utveckling likt den i Danmark? En fullständig eliminering av barn med Downs syndrom? Vilka är nästa grupp på tur, vars anlag landstinget ”erbjuder” kvinnor att tjuvkika efter. Här finns ingen hälsofråga, för Downs syndrom är inte en sjukdom. Har står vi inför en totalt naken samvetsfråga.

Det tredje exemplet är frågan om  eutanasi. Sverige har än så länge inte fattat några beslut om att sjukvården skulle erbjuda dödshjälp. Jag är lite förvånad, men vill tro att fortfarande menar stor andel av medborgarna att deras samveten inte accepterar dödshjälp. Lite då och då dyker det upp debattörer som vill skrämma bort oss kristna från den debatten och pekar mot det privata rummet. Låt oss inte följa uppmaningen, utan låt oss trotsigt stå det onda emot! Frågan om eutanasi och selektiva aborter har lett till märkliga och förfärande konsekvenser. I Belgien har det tagits beslut om att ta bort åldersgränsen nedåt för eutanasi. Självfallet gömmer sig politikerna bakom det vackra orden ”hjälp till en värdig död!” När det i själva verket är fråga om att förkorta ett ovärdigt liv, när politikerna inte klarar av eller inte vill erbjuda ett värdigare liv till sjuk medborgare.

Eutanasi kan säker upplevas av makten som en andra chans, när och om erbjudandet av fosterdiagnostik inte lett till önskvärt resultat. En minskning av antalet personer med ett oönskat funktionshinder. I sådana fall är jag övertygad om att staten skulle anse det guld värt om de kunde övertyga föräldrar, barn och ungdomar att en förkortning av det ovärdiga livet, som staten erbjuder, är ett val att tänka sig.

Jag ska avsluta inlägget med ett citat av Birger Schlaug, som jag använt ett antal gånger och kommer att göra många gånger till. Jag uppmanar Socialdemokrater för tro och solidaritet att läsa vad Birger Schlaug säger och ta till sig innehållet.

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Tystnaden är öronbedövande! Stor risk, att jag drabbas av hörselskador!

28 januari, 2014

Under de senaste åren har jag etablerat en tradition för den 27 januari. Jag lägger alla andaktsböcker åt sidan och tar fram ”Hjältar i det tysta. En bok om medmänsklighet under Hitlertiden” skriven av Eric Silver. Boken handlar om ett fyrtiotal människor som riskerade både sina egna och anhörigas liv för att rädda förföljda judar. Det är en tröst att få höra talas om den lilla grupp, men ändå inte helt obemärkt, som stod det onda emot. Beslutet att hjälpa kom inte efter moget övervägande, utan oftast var det ett omedelbart ja eller nej som gällde. Ofta fanns det inte heller tid till familjerådslag, utan svaret fick komma där och då. En ytterligare styrka med boken är att den lär oss att det inte går att i förväg säga, vilka som kommer att hjälpa. Det finns inga gemensamma kännetecken på de som hjälpte. De kunde bara inte säga nej!

Osäkerheten över vem som hjälper med några sekunders betänketid har gett mig några tänkvärda insikter. Varje år när jag läser Silvers bok sitter jag funderar över, vem skulle jag vända mig till i Bjuråker, om jag vilket Gud förbjude, i desperation skulle behöva dra med fara för mitt liv. Enligt boken kan jag inte på förhand veta vem som kommer att hjälpa. Det kan vara den där osympatiska Sverigedemokraten, vad vet väl jag. Det kan också vara så illa, att den starkt kristet troende Leo Holtter säger nej, när någon desperat människa står vid min dörr. Självfallet med många och goda argument, det är jag övertygad om. Vi vet inte hur vi eller andra kommer att handla. Vem som är den goda samariten det vet vi inte. Inte förrän vi själva står där översiggivna eller möter en medmänniska i desperat behov av hjälp. Kommer vi att gå förbi eller stannar vi och ser?

När jag läser och funderar får jag också, varje år, andra minnesbilder av andra grupper som ansågs vara mindre värda och utan existensberättigande. Ni vet, romer, homosexuella, slaver, socialdemokrater, kommunister. Uppräkningen kan göras hur lång som helst. I år har jag tänkt mycket på elimineringen av människor med medfödda funktionshinder t ex utvecklingsstörning. De här människorna var helt prisgivna. De fanns ofta på institutioner och var skulle de flytt om de haft möjligheten? Inte heller hade människor med skilda slag av funktionshinder några kraftfulla försvarare. Det var väl på 30-talet som det är i dag, att det mest är läpparnas bekännelse, när det talas om alla människors lika värde. För staten, då som nu, var det och är det oftast fråga höga kostnader som kunde användas till bättre ändamål, som t ex stridsplan. Skulle det inte sitta gott med en rejäl JAS-flotta?

Orsaken till varför jag i år, i slutet av dagen, började fundera över elimineringen av personer med utvecklingsstörning, är ökningen av aborter av foster med Downs Syndrom. När vi minns fasorna och ondskan i Europa inte för så länge sen, brukar vi utropa mantrat. ”Det får inte hända en gång till. Vi får inte glömma!” Ändå så händer det igen och igen. antisemitismen frodas, romer förföljs och diskrimineras i den dag som i dag är. Även i Sverige. Flyktingar utvisas i parti och minut. Sverige kräver inte i dag, att det ska stämplas särskilda stämplar i passen, som skedde för inte så länge sen. Ett J i passet och du kom inte in i landet, men i dag har vi andra byråkratiska metoder. Alla dessa grupper kan vi solidarisera oss med. Vi kan t ex gömma flyktingar och andra papperslösa. De är utsatta, men inte totalt hjälplösa.

När jag funderar över situationen för personer med skilda slag av funktionshinder, så slås jag av två saker. Dels hur ofta staten och dess företrädare talar om kostnader och det sker inte bara i dag. Jag har erfarenhet från ABF och Tärna folkhögskola av samarbete med handikapporganisationerna i Västmanland. En stor del av handikapporganisationernas tid gick åt att försöka förklara för det politiska systemet hur orättfärdig politiken var. Jag har också erfarenheter av att som politiskt förtroendevald förvalta ett orättfärdigt system. Det är ingenting jag minns med stolthet. Men ändå, det går fortfarande att hoppas att det ska bli bättre. Kanske när staten fått bygga tillräckligt många JAS-plan. Det jag oroar mig för att dagens politiska system har hittat en fiffigare lösning på problemet med personer md funktionshinder, än vad den tyska statsledningen kunde tänka sig. I vår moderna stat har vi kunskaper om hur man kan hitta anlag för t ex Downs Syndrom redan i fosterstadiet. Jag har vid några tillfällen hävdat att det som är tekniskt möjligt mycket snabbt blir moraliskt accepterat. Nu har läkarvetenskapen gett staten ett instrument till hur den ska lösa det problem som den tyska statsledningen stod inför. Dagens stat behöver inte ens öppet motivera sina beslut, det önskvärda sker till synes helt utan statlig påverkan. I Danmark i dag föds nästan inga barn med Downs syndrom, de är eliminerade i ett tidigt skede av graviditeten. I Sverige är vi på väg i samma riktning. Det som gör mig förtvivlad är att det sker under en dånande samhällelig tystnad! Var finns rösterna från högtidstalen om alla människors lika värde? För det är väl ingen som tror att staten kommer att stanna vid att utrota Downs syndrom? Det finns många, för staten kostsamma, funktionshinder att eliminera i framtiden. Det är egentligen fascinerande att se hur mycket individuella särdrag man kan hitta i cellklumpen, som det talas om i abortdebatten. Det önskvärda slutresultatet är tydligen, att det lättare att tala om allas lika värde om alla är friska och starka! Tro´t den som vill!

Som aktiv i Svenska kyrkan är jag på djupet bedrövad över den tystnad kyrkan delar med det övriga samhället. Tystnaden är ovärdig en kristen kyrka. Jag ser i en förfärande vision, hur brudgummen en dag möter en brud i solkiga kläder!

Inlägget har blivit för lång,men det hjärtat är fullt av skriver fingrarna. Som avslutning ett citat ur en av Birger Schlaugs bloggar:

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Jag anar en statlig konspiration!

4 januari, 2014

Ledaren i dagens HT handlade om ökningen av aborter i spåren av KUB-tester som de flesta landsting beslutat att ”erbjuda” blivande mammor. I mitt eget landsting, Gävleborg, ”erbjuds” enbart kvinnor över 35 testet. I vissa landsting ”erbjuds” alla kvinnor. Notera det vackra ordet ”erbjuds,” det ska väl tolkas som att landstingen erbjuder en tjänst. En tjänst som står helt neutral till eventuella moraliska dimensioner. Moral är inget för landstingen. Det är något mammorna får ta ställning till. Så lättvindigt kan myndigheten två sina händer.

Ledarskribenten skriver: ”Hedvigs mamma förklarar att det är annorlunda att ha en dotter med Downs syndrom, men inte sämre. På frågan om det i alla fall inte är väldigt kämpigt svarar hon: Jag får kämpa mot samhället och fördomar. Det är inte Hedvig som är kämpig.” Det här är en mycket viktig information. Den en viktig förklaring till varför föräldrar tackar ja till ”erbjudandet” om att låta testa fostret. Under ett antal år var jag ansvarig på ABF Västmanland för handikapporganisationernas kursverksamhet. Jag tog med mig ansvaret till Tärna folkhögskola. Kontakten med föräldrar till barn med skilda slag av funktionshinder gav mig insikter hur föräldrar fick kämpa mot ovilliga myndigheter för att deras barn åtminstone skulle få den hjälp lagstiftningen reglerade. Det var en heltidssyssla och ändå fick de ofta gå tomhänta från kontakterna med myndigheter och nämnder. De som har makten att möta möta behoven hos barn med funktionshinder och ge stöd åt föräldrarna är staten på alla dess nivåer, men trots vackra tal om alla människors lika värde, lämnas barn och föräldrar utan tillräckligt stöd. Och det stöd de får, får de kämpa sig till.

Det är här jag anar den statliga konspirationen till att de så ”generöst erbjuder” tester till oroliga föräldrar. För varje aborterat foster med Downs syndrom sparar staten en slant! Staten har med all säkerhet studerat utvecklingen i Danmark och gett räknenissar i uppdrag att räkna ut hur mycket som sparats i Danmark, där de nästan lyckats utrota Downs syndrom.

Det skulle vara intressant att höra landstingsledningen i Gävleborg redovisa hur de hanterat de moraliska frågorna? Jag väntar med spänning på svaret.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Hur åsikter och attityder förändras över tid

11 juni, 2013

Den 26 mars 2011 skrev jag ett blogginlägg, som handlade om hur svenskar köpte fattiga människors njurar bl a i Pakistan. Tanken var att det skulle följas av fler inlägg, men annat har kommit emellan. I dag blev jag påmind om min föresats, när jag läste Birger Schlaugs bloggpost. Det som fick mig att reagera var bl. a följande:

”Teknik kan aldrig ligga i träda. Det är därför det inte alls är överraskande eller chockerande att den amerikanska staten utnyttjar den teknik som finns. Gamla kommunistdiktaturer utnyttjade sin tids teknik. Bolag utnyttjar den teknik som finns för att få avkastning på insatt kapital. Tekniken förändrar normer, värderingar, uppfattningen om normalitet. Det som tidigare betecknats som rashygien, och som förknippades med nazisterna, är idag vardagsmat eftersom gentekniken förflyttat vad som uppfattas som moral, etik och värdighet. Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets. Vi sitter på ett sluttande plan, märker inte att vi glider och varje läge på planet för en stund blir normalitet. Det är i alla fall ganska smart om vi inser att det är så det förhåller sig. Allt annat är ju bara en form av livslögn.”

Jag kan inte, hur gärna jag än skulle vilja, förneka att jag varit passiv och kanske inte heller alltid velat se det sluttande planet vi befinner oss på. Vill inte tro, att jag fegat ur, men säker är jag inte. Det kan vara så enkelt. En frustrerande tanke!

Abortfrågan är också ett bra exempel på, det har Schlaug rätt i, hur omärklig det sluttande planet är. Vi som var med och anslöt oss till kvinnorörelsens krav på fri abort och att det skulle vara kvinnorna som hade kontrollen om beslutet. I den striden segrade kvinnorörelsen och vi fick den abortlagstiftning, som fortfarande i det stora hela är giltig. Det som däremot inte längre är giltig är de argument som förekom i debatten innan beslutet togs. Vi som förespråkade den fria aborten var oftast mycket tydliga med att vi inte såg aborter som något i sig bra. Tvärtom, vi ville inte se någon ökning av aborter och vi var mycket tydliga med att aborter inte fick utvecklas till en preventivmetod bland andra. Här ser jag en mycket märklig åsiktsförskjutning. Jag ser i tidningar, i debattartiklar och på många andra arenor, att det talas om abortmotståndare och abortförespråkare. Det som förvånat mig är att de som försvarar dagens abortlagstiftning inte reagerar kraftfullt mot att bli kallade abortförespråkare. För så var det inte tänkt. Vi förespråkade inte abort! Vi ansåg, och här mitt minne mycket tydlig, att det kunde finnas goda skäl för kvinnor att söka abort. Jag skriver det en gång till. Ingen seriös debattör förespråkade abort för 40 år sedan!

Jag kan inte minnas, men här är jag inte helt säker, att frågan om när livet börjar, var något stort diskussionsämne. Den frågan hade i egentlig mening ingen påverkan på stödet till kvinnor som ansågs ha skäl till att söka abort. Ni vet, våldtäktsoffer, incest, fattigdom eller andra sociala problem. Minns att abort inte skulle vara en alternativ preventivmetod. När jag började blogga, (kan det ha varit 2006?) upptäckte jag att frågan om när livet börjar hade blivit mycket viktig. Genom alla år som ateistisk socialist hade det varit helt självklart för mig, att livet börjar vid befruktningen. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? Kan det vara så att frågan om när livet börjar, blir viktig när vi började acceptera att bli kallade abortförespråkare? (Här får jag, om jag orkar och hinner, ägna mig åt lite undersökande verksamhet.)

Nu är vi här i dagens situation, den som Birger Schlaug skriver om. ”Utsorterande av foster som inte skulle bli friska A-människor tillhörde nazismens tankegods, nu tillhör det flertalets.” Jag har väntat på en kraftfull reaktion från alla oss, som argumenterade för den abortlagstiftning vi har i dag, men jag har väntat förgäves. Tigandet är öronbedövande! Det vi 20-30 år sedan ansåg för moraliskt helt otänkbart, att staten skulle tillåta selektiva aborter enbart på grund av det var tekniskt möjligt, är en vardagshändelse i dag. Om jag förstått utvecklingen i Danmark rätt, så föds där nästan inga barn med Downs syndrom längre. Orsaken är, vad jag förstår, att staten mycket aktivt uppmuntrar havande kvinnor att testa fostret och det har gett ett för staten glädjande resultat. Sverige har inte kommit lika långt, men var så säkra, det kommer! Sverige har ju historiska erfarenheter av att försöka förbättra folkstammen. Det är inte helt otroligt, att de som är betydligt yngre än jag kan få uppleva tragedin att Hudiksvalls stolthet Glada Hudik-teatern får läggas ned på grund av brist på skådespelare. För att inte tala om hur dagens skådespelare kommer att känna sig, när de inser att de egentligen inte är önskvärda, trots alla vackra ord på högtidsdagar och stående ovationer för lyckade teaterföreställningar.

Är det inte läge, att vi sätter klackarna i marken och säger nej till utvecklingen? Det kanske inte stoppar utvecklingen, men hellre ett misslyckande än att vi fortsätter att leva med en livslögn och passivt leds, likt får, in i ett människofientligt samhälle.

Men visst har hänt att jag reagerat!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Jag är nästan förstummad av häpnad!

11 december, 2007

När det gäller min syn på aborter har jag redovisat den, bl. a i ett inlägg i augusti: Vilka talar vi till?  Jag bejakar och accepterar den nuvarande abortlagstiftningen. Det är också fullt rimligt, att det är kvinnan som har rätten att ensamt fatta beslutet om eventuell abort. Däremot anser jag, att de flesta aborter är samhälleliga misslyckanden. Men det är en helt annan diskussion.

Ovanligt sent läste jag dagens Brännpunktartikel i SvD, artikeln var intressant och mycket läsvärd. Men jag skulle nog ha överlämnat artikeln i minnets vanskliga vård, om jag inte bland blogginläggen, som kommenterade artikeln, stött på följande inlägg från vilket citatet är hämtat. 

”Här gör artikelförfattaren ett litet tankefel. Man menar förväxlar rätten till liv med en ickeexisterande rätt att leva av en annan människa för att sedan med våld pressa sig ur denne utan tillåtelse. Ibland med dödlig förjd. Någon sådan rätt finns inte, lika lite som det finns en rättighet att döda någon och äta upp denne för att inte svälta till döds.” (Jag har inte rättat något i inlägget.)

Jag har inte tidigare mött argumentet att fostret skulle vara en främmande inkräktare, inplanterad i kvinnans kropp av – ja av vem? Utomjordingar? Det är inte bara så att fostren kräver att få leva av en annan människa, de pressar sig också med våld och utan att fråga om lov, ut ur kvinnans kropp.

När jag surfade runt upptäckte jag att argumentet var hyfsat vanlig, det är tydligen bara jag som gått med en papperspåse över huvudet och varken sett, läst eller hört de här argumenten. Finns det inte ett finare ord för sådan okunnighet – ignorans? 

Jag kommer nog länge få knepiga associationer, när jag får höra att någon i min bekantskapskrets är gravid.

Det är väl inte Rosemarys baby!