Hur ska det här tolkas?

17 april, 2008

Ibland är jag glad över att jag inte dricker kaffe när jag surfar runt och läser olika tidningar. Idag skulle risken ha varit stor att jag hällt kaffe över tangenterna i pur förvåning. I stort sett varje dag besöker jag SvD och har t o m berömt tidningen för att ofta ha intressanta och tänkvärda artiklar. I dag måste jag ändå säga, att nog har Claes Arvidsson skrivit en intressant artikel, men vad är det han förordar? Har delar av artikeln av misstag raderats?

Claes Arvidsson skriver lite kort om skolbränder i Frankrike och Danmark och följer upp med statistik från Sverige. Antalet skolbränder verkar ha ökat de senaste åren. Jag har ingen anledning att ifrågasätta de av Arvidsson redovisade siffrorna. Däremot är de slutsatser Arvidsson drar fullt möjliga att både ifrågasätta och diskutera. Han skriver:

Alla bränder är inte anlagda men en stor del är det. Av dessa är nästan alla anlagda av elever på den nedbrunna skolan. Skol­ledarnas ordförande Lars Flodin vill möta problemet med mer ­personal och mer fritids­aktiviteter (har vi hört det förrut…). Samtidigt är sambandet mellan allmän röra i skolan och brand­frekvensen klarlagd.

Den enkla lösningen är avskräckande kamera­övervakning, men mer ordning i skolan är en bättre lösning för att dessutom fånga upp ungdomar på glid.”

Nu till frågan i rubriken. Vad är det Claes Arvidsson säger? Jag tror mig förstå, att han anser att det är något löjeväckande, att kräva mer personal och mer fritidsaktiviteter. Krav på ”avskräckande kameraövervakning” utdöms som en alltför enkel lösning. (En uppfattning som jag helt och fullt delar.)

Claes Arvidsson förordar istället mer ordning i skolan, som en bättre lösning. Det är nu jag undrar om en väsentlig del av artikeln försvunnit i samband med redigeringen. För Arvidsson beskriver inte hur den bättre ordningen skall uppstå. Ordningen kan, vad jag förstår, uppstå utan fler personal och bättre fritidsaktiviteter. Är det något kraftfullt beslut från riksdagen som saknas? Jag måste säga att t o m Björklund framstår som mer realistisk, med sina krav på betyg från sexan och betygsliknande omdömen redan i ettan, som lösning på skolans ordningsproblem.

Det börjar bli tröttsamt att läsa om alla enkla lösningar på skolans problem som florerar i debatten. Det är ju inte så att vi är hänvisade till löst tyckande om skolan. Det finns kunskap att hämta för den som vill. Jag för min del önskar återigen rekommendera Hans Lagerbergs, Lärarna – Om utövarna av en svår konst, utgiven på Ordfront. I boken belyser Hans Lagerberg tre väsentliga frågor i dagens skoldebatt. Självklart, när det gäller en bok om lärare, behandlar Lagerberg pedagogikens betydelse ur en mängd aspekter. Boken förordar inte en pedagogisk metod som räddningen för alla problem, utan visar på mångfalden av metoder.

Hans Lagerberg beskriver också ordningens betydelse för kunskapsprocessen, men ger inga enkla lösningar. Det finns många metoder, men det viktigaste är, vad jag kan förstå, att det är en process där ömsesidig tillit och respekt är mycket viktigt. Ordning är ingenting som bara kommenderas fram.

Lärarna – Om utövarna av en svår konst kan också vara till hjälp när vi som aktiva medborgare skall bedöma larmrapporterna om lärarutbildningen. För självfallet är det så att skolans pedagogiska mål påverkar innehållet i lärarutbildningen. Det som avgör innehållet i utbildningen är givetvis beroende av den kunskap skolan har att leverera. 

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,


Varför blev jag inte skolpolitiker?

28 mars, 2008

Läser i SvD att Per Naess, kommunstyrelsens ordförande (m), Värmdö filosoferar om det sunda förnuftets överlägsenhet över vetenskaplig kunskap. Per Naess skriver:

”Som kommunalpolitiker i främst Sollentuna kommun har jag nära följt och lokalt deltagit i skolpolitiken ­under några decennier. Jag konstaterar att äntligen har det under det senaste året kommit något från utbildningsdepartementet, som överensstämmer med sunt förnuft. Skol­minister Jan Björklund är på rätt väg.”

Jag ser framför mig hur hånad jag skulle ha blivit om jag, som viceordförande i äldre- och handikappnämnden i Västerås, skulle ha ifrågasatt vetenskaplig forskning om t ex demenssjukdomar, med hänvisning till mitt sunda förnuft.  Det är ju precis det som Per Naess gör när han hävdar att Hans-Åke Scherp på förment vetenskapliga grunder kritiserar Björklunds förslag på skolområdet.

För vad är det Björklund hävdar? Jo, att om det bara införs betygsliknande omdömen redan i ettan och betyg senast i sjätte klass, då är det mesta av problemen lösta i den svenska ”flumskolan.” Jag upplever att den inriktningen inte direkt kännetecknas av vare sig sundhet eller förnuft, utan det är bara löst tyckande. Björklund har aldrig lyckats prestera något som helst kunskapsbaserat argument om varför skolans problem med bl. a segregation, minskade resurser, stora klasser, minskad personaltäthet skulle bli lösta med betyg. Inte heller har Björklund kunnat ge några som helst argument för att ”flumpedagogiken” skulle ha orsakat de ovan beskrivna problemen. Jag anser inte att jag tar till överord när jag hävdar, att det får skolpolitiker och deras förlitan på det ”sunda förnuftet” ta åt sig äran av. Forskning och vetenskap har genom åren påtalat, tydligen för döva öron, riskerna med den förda besparingspolitiken.

Jag skulle vilja rekommendera Per Naess, Björklund och många andra att ta del av Hans Lagerbergs ”Lärarna – om utövarna av en svår konst.” Lagerberg gör en fantastisk resa från folkskolereformen till dagens situation. Boken baseras dels på forskning och dels på Lagerbergs egna erfarenheter som lärare. Innehållet får också en mycket djup erfarenhetsdimension, när Hans Lagerberg berättar om sin farfar folkskoleläraren.

Det som borde intressera dagens makthavare är genomgången av diskussionerna och besluten som föregått dagens skola. Genomgången ger många aha-upplevelser om hur goda intentioner förfuskades när staten gjorde kompromisser i namn av det sunda förnuftet. Jag tror inte att någon, efter att ha läst boken, vore beredd att förlita sig till Björklunds rop på betyg, för att lösa skolans problem. 

Två citat ur boken får avsluta inlägget:

”Journalister och politiker behandlar de internationella undersökningarna som resultatlistor från VM i friidrott: en placering upp eller ned orsakar rubriker och utspel. Men vad är en bra skola? Den där eleverna springer fortast? Där de läser långsammast och med störst förståelse? Där de konkurrerar mest? Där eleverna slår varandra minst?” 

”Han hänvisar exempelvis till Singapore, som alltid placerat sig i topp vid mätningarna, men nu inte längre vill vara med utan istället inriktar sig på att skapa en demokratisk skola som fostrar kreativa och initiativrika medborgare.”

Tänka sig, vilket framsteg! Sverige eftersträvar en skola som Singapore förkastar!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,


Jag äcklas av fördömande präktighet!

25 augusti, 2007

I SvD kan den som så önskar läsa att den folkpartistiska skolborgarrådet Lotta Edholm med beklagande konstaterar, att det inte går att dela ut obligatoriska uppförandebetyg vid terminsslutet som planerat. Efter godkännande av föräldrarna kan skriftliga ordningsomdömen utdelas.

Jag har vid olika tillfällen kritiserat folkpartiets övertro på betyg och skriftliga omdömen. Kan inte med bästa vilja i världen påstå att Lotta Edholm fått mig att ändra uppfattning. SvD sammanfattar Edholm inställning:

Skolorna måste även i fortsättningen ha ett godkännande från föräldrarna för att få ge omdömen, en möjlighet som funnits redan innan. Och Lotta Edholm tror att de föräldrar som inte vill ta del av omdömen om sina barn kanske är de som har störst anledning att se dem.”

Lotta Edholm ger uttryck för, nästan övertydligt, en själlös präktighet! Edholm borde, som de flesta gör, som debatterar skolan, inse att de föräldrar ”som inte vill ta del av omdömen om sina barn” oftast redan vet vad som kommer att stå i omdömet. Av ren självbevarelsedrift kanske föräldrarna inte önskar få sina insikter bekräftade. Inte någon helt okänd psykologisk reaktion.

Om det nu mot förmodan skulle vara så som Edholm tror att föräldrarna inte vet om barnens beteende i skolan. Menar verkligen skolborgarrådet att läraren skall sitta där och tänka – ”det blir inget godkänt terminsbetyg i uppförande för den här eleven.” Kan bli en riktigt trevlig god jul-hälsning till föräldrarna.  Jag kan se andra lösningar som på ett mer långsiktigt sätt skulle skapa lugn och ro i skolan. Mindre klasser är ett exempel. Ge lärarna tid att föra en vettig kommunikation med både elever och föräldrar är ett annat. Ge skolor ekonomiska resurser utifrån vettiga socioekonomiska analyser av upptagningsområdet, kan vara ett tredje exempel. Det finns säkert mängder med andra förslag både sämre och bättre än mina. Jag är medveten om en nackdel med mina förslag – de kostar pengar. Då är det givetvis enklare och billigare att visa kraftfullt ledarskap genom att skriva ut ett betyg och eventuellt ta en extra portokostnad.

Jag förstår inte hur Fp lyckats med konststycket att framstå som kraftfulla och målmedvetna i skolpolitiken. Det enda de har lyckats prestera i förslagsväg är lite buller mot kepsar och mobiltelefoner,  fler nationella prov och betyg. 

Jag ställer mig ofta, och alltmer desperat, frågan att när ska de här präktighetsstinna folkpartisterna lämna våra barn (barnbarn) ifred?