Jag tillåter mig att vara lite glad!

4 december, 2013

Jag har under alla de år jag varit engagerad medborgare alltid haft en förkärlek för personer som vågar röra om i grytan. I går blev jag extra glad, när jag i KT läste att tre ledande socialdemokrater ville bryta banden med partiet till nästa kyrkoval. Kyrkans Tidning länkar till de tre socialdemokraternas debattartikel i AiP. Läs gärna, artikeln är intressant.

Nu är jag inte så naiv, att jag tror att partikongressen kommer att besluta enligt förslaget, men frågan är väckt och det är bra nog. De som följt mina blygsamma insatser i debatten om politiska partiers styrning av kyrkan vet också att jag inte är direkt förtjust över nomineringsgrupper baserad på politiska ideologier, men det kanske är ett nödvändigt första steg för många.

Jag upplever ändå att det finns en stor förståelse i artikeln över vad som är problemet.

”Det är ”absurt” att det kyrkliga handlingsprogram som låg till grund för årets kyrkoval hade fastställts av en partistyrelse där ledamöterna ”nog finns i ett brett spektrum som kan gå från icke-tro till ett personligt engagemang i olika trossamfund”, skriver de i debattartikeln.”

”– Det är en vinst för trovärdigheten att kunna säga att det är aktiva inom Svenska kyrkan som driver den socialdemokratiska kyrkopolitiken, säger Sören Ekström, som påpekar att också partisekreteraren Carin Jämtin har påpekat att (S) är ett sekulärt parti som ska kunna ta emot alla oavsett tro.”

Det sista är riktigt anmärkningsvärt konstaterande. Ofta har ju de aktiva inom kyrkan, av partierna, framställts som det stora hotet mot folkkyrkan. Vi får se hur det går, men jag känner mig glad. Det rör på sig!

Till sist vill jag länka till ett blogginlägg jag skrev tidigt i valrörelsen. Här. Inlägget ledde inte till några större resultat, men en härlig debattbatalj blev det med riksdagsman Per Svedberg i församlingsgården i Bjuråker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Om ett år är det kyrkoval!

4 september, 2008

För ungefär 10 dagar sedan noterade jag lite förstrött att Brygubben påminde om nästa års kyrkoval och samtidigt presenterade synpunkter på Socialdemokraternas valmanifest. Jag tänkte, som så ofta, att jag nog så sakteligen bör sätta mig in i frågan, men det blev som vanligt. Andra samtal och diskussioner tog överhanden. Valet blev bortglömt.

Nu har frågan sprungit ikapp mig och jag har så smått börjat fundera över vad Socialdemokraterna egentligen säger. Jag har gått till de länkar som Brygubben hänvisar till och kanske ytterligare några till. För att ta del av hela programmet är det nog bäst att gå till AiP . Det går också att läsa kortare referat i Dagen och Kyrkans Tidning.

Jag avstår i dag att komma med några utförligare synpunkter på programmet, men upplever att Brygubbens frågeställningar mycket väl kan utgöra en bra grund för fortsatta samtal i ämnet.

För diskussionens skull vill jag ändå ta upp två frågor. Jag ser i tidningen Broderskaps pappersupplaga, att Olle Burell i en bildtext hävdar att ”tolvpunktsprogrammet skall motverka en elitkyrka.” Jag har under ett antal år frågat mig och andra vad S egentligen menar med begreppet ”elitkyrka?” Jag fick ingen förklaring då jag själv var medlem och inte har begreppet blivit klarare sen dess. Vilka är, enligt partiet, bärare av idén, att Svenska Kyrkan skall bli en elitkyrka? De aktivt troende? Finns det överhuvudtaget några indikationer att någon nomineringsgrupp önskar minska antalet medlemmar i Kyrkan genom t ex hårdare medlemskrav? Finns det, enligt socialdemokraterna, ett egenvärde i att församlingar, stift och Kyrkomötet inte skulle domineras av troende kristna? I andra idéburen verksamhet anses det ju som en tillgång om verksamheten leds av övertygade och hängivna medlemmar. Varför borde Svenska Kyrkan ha en annan ordning? Som sagt gärna en förklaring, tack!

Den andra frågan jag haft anledning att fundera över är Socialdemokraternas syn på Kyrkans roll i samhällslivet och samhällsdebatten. Partiets program för Kyrkan är mycket omfattande och berör både nationella och internationella frågor. En del av programpunkterna kommer att kräva stora samhällsförändringar om de ska genomföras och kommer säkert också innebära att Kyrkan kan tänkas hamna på kollisionskurs med regering och riksdag. Vad händer, om socialdemokraterna kommer i regeringsställning efter valet 2010 och vår nuvarande ärkebiskop leder namnupprop,demonstrationer och skriver debattartiklar där ha tillsammans med andra kristna ledare kritiserar regeringen? Kommer då någon representant för regeringen att rycka ut och påtala för ärkebiskopen, att kyrkan inte ska försöka påverka den demokratiska processen? Ärkebiskop Hammar fick ju sig en rejäl åthutning av minister Morgan Johansson när Kyrkan tog upp bl. a de apatiska flyktingbarnens situation. Det var en klar markering från regeringen. Bort från gatorna – tillbaka till kyrkobyggnaden!

Kommer Kyrkomötets S-grupp att ha en beredskap och framförallt en vilja, att aktivt ta strid med partiet i ett sådant läge? Jag upplevde att Hammar inte fick någon stark uppbackning av kyrkligt aktiva socialdemokrater, när det begav sig.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , ,


S och Fp i ädel tävlan!

11 mars, 2008

Folkpartiet ser samhällsproblem som jag inte ser. Det är inte första gången. Med jämna mellanrum kommer det förslag om kurser och kunskapstester för invandrare som söker svenskt medborgarskap. Läser i Sydsvenskan och text-TV att Folkpartiet föreslår en omfattande kurs i medborgarkunskap för dem som önskar bli svenska medborgare. Jag utgår att betyg utdelas från första dagen och att nationella prov genomförs varje vecka. Det får inte bli några flumkurser!

Som sagt det är inte första gången och varje gång ställer jag mig samma fråga. Vad är det för problem Folkpartiet vill lösa? Har det visat sig på något sätt att människors eventuella bristande kunskaper om sina rättigheter och skyldigheter, samt den svenska värdegrunden, skapat problem för det svenska samhället?

I förslaget betonas att: ”Okunskap ska inte hindra en från att ta tillvara sina rättigheter i Sverige, men inte heller vara en ursäkt för att bryta mot lagen, heter det i materialet.” Meningen antyder, ja mer än antyder, att invandrare som blivit svenska medborgare i betydande omfattning bryter mot lagen och skyller på bristande kunskaper. Okey, det kan vara så, men visa att det verkligen förhåller sig så. Tills Folkpartiet på något vederhäftigt sätt visat att det föreligger ett problem, kommer jag att betrakta Folkpartiets påståenden som köksbordssanningar. Ni vet – alla vet ju hur det förhåller sig, men ingen vågar prata om det. Vore inte frågan så allvarlig skulle jag säga att det är patetiskt att se hur Folkpartiet tävlar med Sverigedemokraternas ”att vara modiga och våga säga som det är.” I motsats till oss politiskt korrekta, som förtrycker sanningsapostlarna.

Det slår mig. Uppfyller Sverigedemokraterna kravet att förstå den svenska värdegrunden? Hur ska Folkpartiet lösa det problemet?

För att ingen ska kunna beskylla mig för ensidighet, så kan jag meddela att jag uppmärksammat, bl. a här och här, att Mona Sahlin också är ute och föreslår ”kraftfulla” åtgärder. Nyanlända flyktingar ska under två år inte tillåtas flytta från de orter där de blivit placerade av myndigheten. Visst, ytterligare ett förslag som på pappret ser kraftfullt ut, men vilket problem skall åtgärden lösa? Om S inte kan garantera att det finns arbeten på de orter där flyktingar placeras, då lär män ju bara skjuta problemen för t ex Södertälje och Malmö framför sig.

Jag upplever att S borde ha viktigare frågor att driva just nu. Om några månader sjösätter alliansregeringen sitt förslag till nya regler för sjukskrivningar. Vilket kan innebära att människor måste flytta dit försäkringskassan anvisar. Kan bli knepiga och intressanta situationer i framtiden. Några vill flytta, men får inte. Andra blir tvungna att flytta mot sin vilja. En märklig och något inkonsekvent statlig flyttpolitik. 

Förstår inte socialdemokratins prioriteringar. De nya sjukreglerna måste bekämpas och det med kraft, nu! För det är väl inte så, att Socialdemokratin av valtaktiska skäl önskar att förslaget om nya sjukregler genomförs?

Andra bloggar om: , , , , , , ,


Vilket parti har den vackraste partiledaren?

1 december, 2007

Det verkar finnas en dröm hos partistrateger att slippa gå till val på viktiga framtidsfrågor. Med olika, mer eller mindre välformulerade, argument försöker de övertyga varandra och väljarna värdet av att beslut står sig oavsett valresultat. För en tid sedan var det Mona Sahlin som var jätteglad över att hon fått mandat att förhandla fram en blocköverskridande överenskommelse om betyg i skolan, som skulle stå sig efter valet 2010. Idag läser jag på DN Debatt att Rolf Alsing uppmanar Mona Sahlin att ta initiativet till en blocköverskridande överenskommelse med syfte att trygga kärnkraften.

”En fempartiuppgörelse 2008 om kärnkraften skulle etablera ett tungt politiskt faktum som bara kvalificerade höjdflygare skulle försöka riva upp efter valet 2010. Vad skulle vara alternativet? Fråga inte mig. Jag tror inte att det finns något.”

Jag förstår inte, eller jag gör det nog, politikers våta dröm att omöjliggöra för medborgarna att påverka politikens inriktning. Men inte bara medborgarnas, utan också medlemmarnas påverkansmöjlighet. Varje försök att ändra inriktning kommer att mötas av: ”Vi har en överenskommelse. Den kan vi inte bryta.” Jag kan höra hur medlemsvärvare kommer att argumentera i framtiden: ”Gå med i partiet! Då kan ni påverka, men inte när det gäller pensioner, skolan och kärnkraften.” För att dra till med några exempel.

Den här utvecklingen underlättar också för partiernas konsultföretag i valtider.  Nu behöver de inte ägna tankemöda åt politiska frågor, utan kan gå direkt på väsentligheter. Vem ser mest energisk ut? Vem har den tryggaste utstrålningen? Vem låter mest trovärdig? Vem har den vackraste hunden? Vem gör sig bäst i flamsprogram i TV?

Valrörelserna kan ju ta efter Idol 2007. Politiker 2010 – ett underhållande utslagningsprogram för att utveckla demokratin. Det låter väl bra?


Jag är inte direkt förvånad.

12 november, 2007

Kritikerna av ”flumskolan” har fått en mäktig allierad, när socialdemokratin, drygt ett år efter valnederlaget lyckats formulera någonting som liknar en politisk ståndpunkt. Lite patetiskt är det att få läsa om Mona Sahlins förtjusta glädjerop: – Jag känner mig stärkt, jag har fått ett mandat som inte hade varit möjligt för några år sedan. Nu ska jag omgående ringa skolminister Jan Björklund och testa allvaret i det han sedan länge sagt att han efterlyser: en långsiktig blocköverskridande överenskommelse om skolan, som gör att betygssystemen inte rivs upp mellan varje mandatperiod.

Att skolan var en svag länk i den socialdemokratiska politiken behöver inte i sig innebära att borgerlighetens skolpolitik är så mycket bättre, att oppositionen behöver anpassa sig till den. På vilket sätt kommer skolan att kännetecknas av ordning, lugn och studieflit bara för att lärarna sätter betyg från ettan, tvåan eller trean? Det finns, vad jag kan förstå, inget som helst sådant samband. 

Orsakerna till problemen får nog sökas på annat håll. Vad sägs om alltför stora skolor? Alltför många elever i varje klass? En lärarutbildning som inte klarat av att förse skolsystemet med lärare med erforderlig kompetens för uppgiften? Att kommunerna inte klarat av att förse skolan med de ekonomiska och personella resurser som uppgiften kräver? Att storstadskommunerna inte klarat av att skapa en skola anpassad till de segregerade stadsdelarnas behov?

Alla dessa problem ska tydligen allmänt tal om ordning och reda och löning på fredag, ursäkta betyg i trean, lösa. Tillåt mig betvivla. De som önskar läsa en mer genomarbetad analys än den jag lyckats prestera, kan jag rekommendera Motvallsbloggen.

Själv kan jag bara hänvisa till ett tidigare inlägg, där jag kritiserade regeringens analys av krisen inom skolan. Nu kan också socialdemokraterna ta åt sig av kritiken. Jag blir också något misstänksam till talet om långsiktiga blocköverskridande lösningar, som skall hålla oavsett vilken majoritet riksdagen har, som Mona Sahlin tydligen vurmar för och som också Mp också talar sig varm för. Jag har i min naivitet trott, att syftet med demokratiska val är, att vi ska välja mellan politiska alternativ och inte mellan personer ur olika partier med identiska åsikter.


Folkomröstning? Självklart!

20 oktober, 2007

”Demokrati tar tid. När EU:s 27 ledare natten till fredagen blev klara med det som nu lär komma att kallas Lissabonfördraget har processen att stöpa om
EU:s beslutsformer pågått i sju år. Efter ett utdraget toppmöte i Nice kom de dåvarande 15 EU-ländernas ledare överens om de regler som nu gäller, och i samma stund medgav de att dessa inte skulle fungera med EU:s östutvidgning.”
Skriver DN något snusförnuftigt på ledarplats idag.

Vi kan riktigt se hur statsministrar och högre tjänstemän åkt med veckade pannor mellan Bryssel och medlemsländernas huvudstäder för att i demokratisk anda ena sig om en fördragstext. Bilden är säkert sann på just den nivån, men jag frågar mig, hur  har medborgarna under alla dessa sju år varit delaktiga i beslutsprocessen? Eftersom jag är så erbarmligt dålig på engelska, tyska, franska och polska vet jag inte hur diskussionerna varit i de övriga medlemsländerna, men svenska det kan jag både läsa och förstå. Därför är det inga överord, när jag säger att det demokratiska samtalet om fördraget och EU överhuvudtaget varit fullständigt obefintlig under alla dessa sju år.

Jag bör väl berätta att jag tillhör den mycket lilla skara i Sverige som i grunden är federalist, men jag känner samma frustration som den mest rabiate EU-motståndare. Det enda vi medborgare får oss till livs är att det senaste fördraget är mindre långt gående än det föregående förslaget, som i sin tur efter långa nattmanglingar resulterat i så simpla skrivningar, att inte behövde medborgarna ta ställning till dem i en folkomröstning. 

Det är bara att konstatera att inget parti har någon EU-politik. I det påståendet inbegriper jag också Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Ett nej till EU är inte tillräckligt för att konstituera en politik. Centerpartiet talade för några år sedan om ett ”smalare men vassare EU” och om jag förstår medierapporteringen rätt så anser centerledningen att det föreslagna fördraget är väl anpassat till Centerns målsättning. Tro´t den som vill! Den socialdemokratiska ledningen hoppas väl att beslutet tas nu, för då slipper de den frågan i valrörelsen. För det lär väl inte undgått någon att det enda skälet till varför vi överhuvudtaget haft folkomröstningar i EU-frågor är att S är splittrade i frågan och då har det varit god valtaktik, att hänvisa till en folkomröstning. En fiffig, men kortsiktig taktik. Partiet har ingen EU-politik, än mindre en vision. Partiledningen ansluter sig alltid till den senaste överenskommelsen från de slutna rummen.

Det är inte medborgarnas fel att de inte blivit delaktiga i utvecklingsprocessen, det är partiernas fel, ingen nämnd och ingen glömd. Av demokratiska anständighetsskäl är det rimligt att partierna efterfrågar medborgarnas åsikt i frågan. Är förändringarna så små och obetydliga som de flesta partier påstår, då lär det väl inte vara några svårigheter att baxa förslaget till en seger i en folkomröstning.

Jag minns hur jag inför en annan folkomröstning var med och bildade föreningen – ASEA-anställda mot kärnkraft. Vem vill hänga med på föreningen – Federalister mot fördraget?

Andra intressanta artiklar i ämnet: SvD, SvD, Sydsvenskan


Nu börjas det!

6 oktober, 2007

I maj skrev jag ett inlägg med rubriken Vilket parti sviker först? Inlägget handlade om att jag befarade att det politiska etablissemanget anpassar sig till Sverigedemokraternas politik. Jag pekade på erfarenheterna från hur partierna anpassade sig till Ny demokrati på sin tid. Ingen vacker syn! Jag avslutade mitt inlägg med frågan, vilket parti sviker först?

Jag ser i DN att Socialdemokraterna tydligen har ambitionen att vinna tävlingen. Partiet vill begränsa möjligheten för flyktingar att bo var de vill när de fått uppehållstillstånd. Birger Schlaug har en bra och mycket läsvärd kommentar till förslaget. (Här)


Det var väl inte så här vi tänkte oss?

27 augusti, 2007

Tolv lärare som tidigare varit anställda på Walthers gymnasium AB, frågar sig om vinstintresset verkligen skall gå före kvalité. Påpekandet är berättigad, mot bakgrund i de ekonomiska fakta som lärarna redovisar i SvD.

Walthers gymnasium AB med 4 skolor i Stockholm och ytterligare ett antal runt om i landet gör ett positivt resultat på 20 % av omsättningen. Självklart skall ett fristående gymnasium göra positiva resultat. Varifrån skulle annars pengar till utveckling och förnyelse komma? Men tydligen anser ägarna av Walthers gymnasium AB, att det positiva resultatet är något som ska fylla deras bankkonton med många härliga nollor. 13,5 miljoner de senaste två åren och en av företaget köpt bostadsrätt för 3,5 miljoner – det är inte kattskit det!

Man kan verkligen fråga sig hur en bra tanke med friskolor kunde utvecklas till dagens, milt sagt, perversa resultat? Birger Schlaug uppmanar Mp att tänka om och påpekar att det aldrig varit meningen att Mp skulle bli radikala alibin för krafter man egentligen är motståndare till.

För min egen del vet jag inte riktigt vilken försvarslinje jag skall använda. Jag har med min bakgrund i arbetarrörelsen, haft svårt att få gehör för en politisk strategi, där alternativa driftsformer inom offentlig sektor skulle vara viktiga och bärande delar i ett utvecklande av demokratin. I VPK, det hette så när jag var medlem, ansågs det att offentligt drivna verksamheter alltid och i alla lägen, oavsett vem som har den politiska makten, var demokratins högsta stadium. Inom socialdemokratin kändes det lite bättre. Där fanns det och finns krafter som inte anser att alla tankar på en folkrörelsebaserad demokrati bara är sämre varianter av den förda välfärdspolitiken.

När socialdemokratin pressades av krav på alternativ inom offentlig sektor hade de mycket lite att sätta emot. De formligen släpades, (man kunde se djupa spår efter hälarna i marken,) av utvecklingen till ett läpparnas accepterande av t ex föräldradrivna dagis, friskolor och alternativ inom äldreomsorgen. Inga egna offensiva tankar eller diskussioner. Det är inte konstigt att utvecklingen blivit som den blivit. En motsträvig socialdemokrati, utan egna visioner och ett buttert nejsägande Vp. Mp försökte hålla en demokratisk vision levande, men drevs av utvecklingen att stödja nyliberalernas våta dröm om att allt ska kunna köpas och säljas.  

Birger Schlaug har rätt att kritisera Mp så hårt som han gör. Vi andra bör nog närma oss frågan med lite större ödmjukhet. Vilka alternativa strategier erbjöds?

Nu måste den samlade oppositionen gemensamt ta en diskussion om hur en framtida strategi ska se ut. Det går inte att i fortsättningen stillatigande lyssna till allt tal om valfrihet. En valfrihet som reducerar demokratin till enbart en fråga om att välja mellan Expressen och Aftonbladet. Vi kan inte heller återgå till tiden före friskolereformen – den vägen är stängd.


Vilket parti sviker först?

10 maj, 2007

Läser i SvD  en valanalys, som LO gjort och som tydligen visar att över 4 % av LO:s medlemmar röstade på Sverigedemokraterna. Jag är inte förvånad. Jag minns analyserna efter valet 1991, då Ny Demokrati valdes in med buller och bång. Då visade en hel del valanalyser att yngre manliga LO-medlemmar i mycket hög utsträckning röstat på Ny Demokrati.

Jag minns också mycket tydligt hur de flesta etablerade partierna dyrt och heligt lovade att inte regera med stöd av Ny Demokrati. Har någon glömt hur det egentligen blev?  Ny Demokrati blev en del av det borgerliga regeringsunderlaget, utan att sitta i regeringen. Då diskuterades det också mycket om vikten att ta debatten, men det blev inte mycket av den varan. Istället fick vi uppleva en försiktig anpassning till en mer restriktiv inställning till invandring och invandrare.

Den senaste tiden har vi sett ett liknande spel för gallerierna. Det ena partiet efter det andra säger sig vara beredd att ”ta debatten med Sverigedemokraterna” och TV ställer villigt upp med sändningstid. Debatterna har inte gått något vidare och nu talas det lite mindre om att ”ta debatten”. De enda som vunnit något på den upphaussade stämningen har varit Sverigedemokraterna. Alla partier är också rörande eniga om att de minsann inte kommer att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Jag hoppas vid Gud, att inget parti skall behöva bekänna färg efter nästa val.

Jag skulle vilja förslå partierna i riksdagen att bortse från den mediala dramaturgin och inse att inget parti behöver ”vinna” TV-debatter mot Sverigedemokrater. Slagfältet där vinsterna skall plockas hem är bland människorna. Det är hur partierna formulerar sig som avgör om de vinner eller förlorar. Låt mig bara ta ett exempel. Hur motiverar partierna t ex rätten till modersmålsundervisning?Hur ofta säger inte partierna att modersmålsundervisningen är en rättighet, istället för att säga till invandrarna att vi vill att deras barn lär sig att behärska modersmålet. Att Sverige som land berikas av att det finns människor som kan en hel mängd av språk. Istället pratas det mycket om behovet av att alla kan svenska. Som om modersmålsundervisning på något sätt skulle stå i motsättning till att lära sig svenska. Den lilla tvetydigheten från politikernas sida, hör människorna och blir mottagliga för okunnig kritik av modersmålsundervisning. På område efter område måste de etablerade partierna bli bättre och framförallt kunnigare på att förklara de förväntade effekterna av insatser, men framförallt våga säga till människor som tar till sig fördomar – ni har fel! Ett demokratiskt samtal behöver inte innebära att medborgarna stryks medhårs.

Nu är jag, tyvärr, inte alls säker på att de flesta partier är intresserade av att föra ett samtal med medborgarna kring invandringen. Det blir väl nu som förra gången det begav sig med Ny demokrati, att det politiska etablisemanget anpassar sig till kraven från Sverigedemokraterna, med motiveringen att deras förslag ändå är bättre än originalets.

Frågan är bara – vilket parti sviker först?

Läs gärna Mikael Wiehes tal om ”pölsefascism” med drottning Margrethe i publiken.


En generaldirektörs klagan

8 maj, 2007

Bo Bylund generaldirektör för AMS publicerar i dag en artikel i SvD Brännpunkt. Det är inte ofta jag har anledning att hålla med generaldirektörer, men i dag är en sådan dag. Att det politiska systemet tar kaxiga beslut och sen inte står för besluten, är alltid lite ömkligt.

Den förra regeringen införde en regel om att efter hundra dagar skulle den arbetslöse vara beredd att söka och ta arbete utanför ett pendlingsavstånd om 12 timmar. Alliansregeringen har skärpt reglerna och beslutat att regeln skall gälla från dag 1 av en arbetslöshet.

Jag har inte förstått varför dessa 100 dagar skulle vara skillnaden mellan en solidarisk och människoförnedrande politik? Men så är det tydligen. Det riksdagen ändå är enigt om, är att rörligheten hos de arbetssökande är för liten. Därför införde den förra regeringen skärpta bestämmelser, som ytterligare skärpts av den nuvarande regeringen. Om jag förstått saken rätt, är varken de tidigare eller nuvarande reglerna några stupstockar, utan A-kassornas beslut kan överklagas.

Bo Bylunds vädjan, om att partierna i riksdagen är så pass ärliga att de står för sina beslut och sina inställningar och inte låter en myndighet ensamt bära bördan, att förklara och försvara impopulära beslut, måste sägas vara rimligt.