Vad är drivkraften?

5 april, 2007

Jag vet inte hur många gånger i mitt liv jag fått svara på frågan – vad är det som driver dig? Hur orkar du hålla på att bråka och springa på fackmöten? Jag har för det mesta aldrig kunnat ge ett riktigt tillfredställande svar, utan har fått acceptera att bli betraktad som lite av en kuf.

Nedanstående dikt av Stig Sjödin illustrerar på ett bra sätt känsloplattformen för mitt fackliga engagemang från slutet av 60-talet till slutet av 80-talet, dels på Gränges Aluminium i Sundsvall och dels ASEA/ABB i Västerås. Bortsett från några år som förtroendevald, mest som aktiv, intresserad och ofta en ifrågasättande facklig medlem. Inte var det många möten jag missade under de åren. Dikten har aktualitet även i dag, när många ifrågasätter att vi lever i ett klassamhälle och inte kan förstå ilskan och frustrationen som många känner. Får också så här på äldre dar, en känsla av att inte heller alla fackliga förtroendevalda riktigt förstår. 

Angående människovärdet

Egentligen är det en mycket stor upptäckt
att arbetarna har nerver.
Såtillvida har arbetspsykologerna nått
påtagliga resultat.
Men annars förhåller det sig så
att psykologer och medicinmän sitter på upphöjda
stolar när de penetrerar orsakerna till störningar
i det väloljade maskineriet.
Arbetarna förblir objekt,
iakttagna uppifrån i lupp.
De har kollektiva magsår.
De blir kuggar med gemensamma grader på.

På ett sätt var det hederligare förr
– detta sagt utan skymten av nostalgiskt darr –
när man inte maskerade vinstintresset
med en diffus psyko-teknologi.
Inte kan psykologerna restaurera människovärdet
där det aldrig funnits något.

Brukar man människor som ting
berövar man dem namnet människa.

Terapierna når aldrig ner till problemets
grundvatten:
människor tycker illa om dressyr.
Också arbetare.

Klarspråk 1971