En varning till Bjuråker-Norrbo och Delsbo församlingar

1 mars, 2015

När jag läste den utmärkta debattartikeln, ”En kyrka av förlorare” i veckans Kyrkans Tidning blev min reaktion: ”Vad var det jag sa?” och en suck: ”Jag är inte förvånad!” Många som hörde mig gå an om den nya organisationen, som kyrkomötet före valet beslutade om, tror säkert att jag är skadeglad. Tro mig på mitt ord, jag är, ända in i själen, sorgsen! I debattartikeln berättar artikelförfattarna om utvecklingen i Malmö. Det är inte läge att glädjas åt att 16 församlingar blivit 6 inordnade i ett storpastorat. Jag tänkte när jag läste. Sa inte försvararna av strukturutredningen att organisationsförändringen skulle motverka sammanslagningar av församlingar. I någon debatt som jag deltog i hävdades t o m, att församlingar som tidigare slagits samman skulle kunna uppstå som egna församlingar. Jag sa och tänkte då – tro´t den som vill, men jag gör det inte!

Det ordades också vältaligt att den nya organisationen skulle innebära en nytändning för församlingarna, när de efter omorganisationen skulle slippa mängder av betungande uppgifter som administration, lönehantering och arbetsgivaransvar. Allt det skulle det nya pastoratet avlasta församlingarna. Hur blev det i Malmö? Vad jag kan förstå så blev det så här:

”Till de stora förlorarna hör även de förtroendevalda. Ett enda kyrkoråd för hela Malmö har ensam beslutsrätt. Församlingsråd och verksamhetsråd i de lokala kyrkorna saknar annan beslutsrätt än den som ges på delegation. Och delegationer har inte getts. Det absoluta flertalet förtroendevalda har således egentligen ingen uppgift, de beslutar i praktiken om i stort sett ingenting. De ska samtala om visserligen angelägna ting men utan mandat att besluta.”  Det sägs inte i artikeln hur församlings- och verksamhetsråden utses, men jag utgår från att det är pastoratets fullmäktige eller kyrkoråd som gör det. Hur det ska bli livaktiga församlingar som frustar av livsglädje i en sån organisation förstår jag inte. Hoppas råden får rätt att bjuda på kaffe och en kaka, när de träffas till samtal om ditten och datten.

Det är viktigt att påpeka att Malmö pastorat inte på något sätt brutit mot kyrkomötets beslut. Möjligen har det brutits mot alla skönmålningar som gjordes i debatten. Jag vet jag lyssnade mycket intensivt på debatten i Webbsändningar från kyrkomötet. Jag vet också vilken nomineringsgrupp som reserverade sig mot beslutet. Nu är det så, vilket ett mångårigt samhällsengagemang lärt mig, att alla omfattande organisationsbeslut försvaras med sköna ord och fraser, men det är inte skönmålningarna besluten gäller, utan det är det skrivna förslaget. Ser vi till förslaget som klubbades på kyrkomötet, så är utvecklingen i Malmö helt i linje med Kyrkomötets beslut.

Jag vill verkligen uppmana alla ledamöter i kyrkoråden i Bjuråker-Norrbo och Delsbo, att mycket noggrant studera artikeln jag rekommenderar, men att också göra studiebesök i olika pastorat i stiftet och gör er en bild av hur utvecklingen varit på andra håll. Ställ er också frågan om ni skulle anse det vara meningsfullt att samlas och samtala i frågor ni inte har någon beslutanderätt över? I bästa fall bjuder pastoratet på kaffe.

Till sist. Om det är någon som funderar över vilken nomineringsgrupp det var som reserverade sig mot beslutet, så kan jag informera att det Frimodig kyrka. Den reservationen var nog det starkaste skälet till att jag ansökte om medlemskap i Frimodig kyrka. Ett steg jag inte ångrat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

 


Känner stor ilska, men också djup sorg

29 september, 2012

Ibland är det inte någon tröst, att kunna konstatera, att det blev som man befarat. Kyrkans tidning (KT) skriver att det nu är helt klart att förslaget till ny struktur för Svenska Kyrkan kommer att antas av det kommande Kyrkomötet i november. KT skriver att organisationsutskottet i stor enighet ställt sig bakom förslaget. Enbart två reservationer. En av reservanterna önskade tydligen ett permanent undantag för Göteborg. Den andra reservanten vill att församlingsråden ska väljas i direkta val, inte bara pastoratens fullmäktige och kyrkofullmäktige i dagens enförsamlingspastorat. Jag förstår att organisationsutskottet sagt nej till tanken att församlingsråden skall väljas i direkta val. Det finns mycket att säga om det kommande beslutet, men jag lämnar ordet till Judith Fagrell som i en bloggpost förklarar varför strukturutredningens förslag inte är teologiskt hållbar.

Jag kan inte tillföra så mycket, men vill ändå göra ett par små anmärkningar i marginalen. Det sägs att församlingarna skall vara delaktiga i att föreslå kandidater till församlingsråden, men det är pastoraten, som i slutändan utser ledamöterna i församlingsråden. Det här förslaget kan inte ens ses som ett demokratiskt fikonlöv. De nomineringsgrupper som dominerar pastoraten efter valen, ser säkert till att de har sympatisörer vid alla nomineringsmöten ute i församlingarna, med uppgiften att föreslå kandidater. Sen är det bara för pastoratens valberedningar, efter lite kattrakande, att se till att församlingsråden speglar majoriteten i pastoraten.

När Torgny Larsson, ordförande i organisationsutskottet säger: ”Vi vill ju stärka församlingarnas ställning. Det var ju avsikten, även med kyrka-statreformen.  Så blev det inte. Mer än1 000 församlingar har försvunnit. Vi vill sätta stopp för det.” Det låter sig ju sägas, men nyordningen är så fiffigt utformad att en församling kan självdö, utan att det syns i statistiken. Kyrkoråd i pastoraten delegerar inga uppgifter till församlingsrådet. Församlingen finns kvar, men har ingen verksamhet. Fiffigt, ingen församling har försvunnit, men dött i tysthet!

Jag ansluter mig helhjärtat Judith Fagrells sammanfattning:

Strukturutredningens förslag är konstgjord andning på en organisation som redan är död. Som jag ser det så verkar förslaget syfta mer till att hålla liv i organisationen än att blåsa liv i kyrkan.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Lekmannafunderingar sommaren 2012 – har varit där förr

26 juli, 2012

Under en stor del av de år jag försökt vara en aktiv samhällsmedborgare, har jag fått uppleva hur rörelser försöker möta minskad medlemsaktivitet med att slå samman lokalorganisationer till allt större enheter.

Minns hur jag som facklig aktiv på Fabriksavdelning 423 (?) på Gränges Aluminium i slutet av 60-talet fick höra, att vi borde slå oss samman med bl. a Fabriksavdelningen i Ljungaverk. Ett av motiven var, att då skulle vi ha råd med en ombudsman. Jag minns att jag ofta, lite sturskt, svarade: ”Vi behöver ingen ombudsman.” Självfallet blev det sammanslagning. Numer är argumenten för att slå ihop organisationer till än större organisationer, att då kan man behålla de ombudsmän man har.

Jag har aldrig upplevt att sammanslagningarna inneburit att medlemsaktiviteten ökat. Min erfarenhet säger mig, att det alltid blivit tvärtom och det med råge också!

Skulle jag inte ha någon kunskap om vem som styr utvecklingen inom Svenska Kyrkan, behöver jag bara läsa strukturutredningen och alla de vackra motiven för nödvändigheten av större enheter, för att ha bilden helt klart för mig. Samma krafter, som inte lyckats höja medlemsaktiviteter inom politik, facklig verksamhet eller folkbildning, ska nu leda SvK på samma nedåtgående väg, som bara innebär nya och än större lokala organisationer framtiden. Med motiveringen, att sammanslagningarna är nödvändiga för att organisationen skall behålla sina ombuds..förlåt, självfallet menar jag präster!


Intresset ljuger inte!

27 april, 2012

I veckans nummer slår KT fast att strukturutredningens förslag kommer att genomföras. Jag har ingen anledning att betvivla den prognosen. Jag är inte heller förvånad över resultatet av remissvaren. Vi vet ju alla hur maktstrukturen ser ut i Svenska Kyrkan. Maktpartierna i kyrkan är sedan årtionden kända för att lösa alla organisatoriska problem i samhället med att göra organisationerna större. Storleken sägs skapa effektivare organisationer och märkligt nog utveckla demokratin. Det sista har ingen lyckats leda i bevis, utan allt tyder på, att alla sammanslagningar inneburit minskad demokrati och delaktighet.

Jag tror inte att utvecklingen blir annorlunda i kyrkan än i samhället i övrigt, trots bedyranden om att nu äntligen skall medlemmarna bli delaktiga och rent av få större frihet. Det är inte ens önsketänkande, utan en helt medveten manipulation. Vi som är aktiva i kyrkan i skilda verksamheter, har fått leva med den ena larmrapporten efter den andra. Vi är luttrade. Medlemsantalet minskar och därmed blir det kris i ekonomin. Prognosmakare förlänger trenderna och se, flerpastoratsförsamlingarna måste bort och ersättas med ett enda pastorat ledd av en kyrkoherde. På vilket sätt det skulle lösa problemet med att medlemsantalet minskar, som är grundorsaken till de ekonomiska problemen, är det ingen som förklarar. Varför skulle de som lämnat kyrkan, nu plötsligt bli intresserade att gå med igen? Vad händer om 20 år, när strukturutredningens förslag inte hejdar medlemstappet? Kanske kontrakten skall bli ett pastorat med kontraktsprosten som kyrkoherde? Till räknenissarnas glädje är utvecklingsmöjligheterna oändliga. Många utredningar kring organisationen blir det framtiden!

Det finns också andra skäl, vilket vi, som kanske är lite konspiratoriskt lagda, inte kan bortse ifrån. Maktpartierna har svårigheter att hitta kandidater i de egna leden, som är villiga att ta på sig förtroendeuppdrag i kyrkan. Det och trenden i de senaste valen, att partierna tappar till lokala oberoende krafter, har säkert påskyndat utvecklingen. Strategerna inom partierna gör nog den bedömningen, att det blir lättare att hålla ställningarna i en större enhet, än i församlingarna. På kort sikt ingen direkt orimlig bedömning. Samtidigt kan de också minska inflytande från oberoende lokala krafter, när det är pastoratens fullmäktige som utser församlingsråden. Indirekta val går tydligen bra, när de riktar sig neråt i organisationen. Det demokratiskt logiska skulle ju vara helt tvärtom. Att församlingsråden väljs av medlemmarna och de i sin tur väljer pastoratsfullmäktige.

Det finns oerhört mycket mer att säga, men just nu pockar annat på uppmärksamheten. Det lär finnas anledning att återkomma i frågan. Under tiden kan vi gemensamt fundera på ett riktigt klokt förslag av Dag Sandahl.  

”Jag har sett i bladen att jag aldrig har några positiva förslag att komma med. Nu har jag samlat mig till ett i alla fall: Bygg församling nerifrån med de verktyg Herren försett oss med: Ord och sakrament. För hur det än är, så är väl Verkligheten egentligen Kristus själv. I det storståtliga strukturernas Svenska kyrka behöver vi mycket mer av det grundläggande. Mothållning, alltså.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,