Bör Svenska kyrkans präster vara något oroliga?

12 april, 2017

För en tid sedan kunde vi läsa om hur Jimmie Åkesson, inför det kommande kyrkovalet, hävdade segervisst, att ”vi ska ta över.”

Artikeln om SD:s valupptakt visar mycket tydligt hur absurt Svenska kyrkans system för val av förtroendevalda egentligen är. Under många år har Socialdemokraterna tillsammans med Centern i samarbete med andra politiska krafter,  på skilda nivåer dominerat Svenska kyrkans olika beslutsnivåer. De har också på avgörande sätt påverkat kulturen i kyrkan, som ihärdigt rensat ut obekväma präster och också sett till att strypa nyrekryteringen av kommande, möjliga, obekväma präster.

Nu utmanas dagens politiska ledarskap av en politisk uppkomling med helt motsatta ståndpunkter än dagens dominerande krafter. Jag upplever att biskopar, präster och diakoner, som anpassat sig till dagens rådande idologi i kyrkan borde känna sig oroliga över vad som händer om SD tar över. Jag kan se hur kyrkoherdar i de församlingar där SD ”tar över” börjar upptäcka att marken gungar under deras fötter. Inte har de något skydd från biskopar eller domkapitel. De är ju anställda av församlingarna. Det torde bli många utköp av kyrkoherdar, komministrar och diakoner. Kyrkorådets SD-märkta ordförande behöver ju bara hänvisa, som i dag, till samarbetssvårigheter.

Eftersom SvK inte tidigare haft förmåga eller tillåtits ha en kyrklig självständighet, då ser jag små möjligheter att morgondagens kyrka klarar av att motsätta sig maktövertagandet. Jag ser också framför mig en gigantisk attitydförändring hos många anställda, när de ska anpassa sig till den nya ordningen.

Ja, den som lever får se, men nog visar Jimmie Åkessons självsäkra ”vi ska ta över” vilken draksådd riksdagspartierna sådde när de genomdrev ett besluts – och valsystem, där de fick dominansen över kyrkan. Det finns ingen instans i organisationen som skulle kunna vara en motkraft. Allt sånt har ju de nuvarande makthavarna rensat bort.

 

 


En fråga till någon teologiskt och kyrkohistoriskt kunnig person

1 november, 2016

I kväll söker jag inte debatt och diskussion, utan rediga svar på en kunskapsfråga. Det finns inte någon som helst illvillig dold agenda.

Ungefär så här.

För en hel del år sedan, ledde jag tillsammans med Lena Funge (som då var komminister) ledde en Luthercirkel i Bjuråker-Norrbo församling. Ett mycket lyckad satsning med 22 deltagare. Efter avslutade cirkelstudier gjorde vi en studieresa i Luthers fotspår i Tyskland, Biskop emeritus Bengt Wadensjö var vår vägledare under resan,

Jag konstaterade allt oftare under cirkelns gång, att Martin Luther nog var mer Katolik än Lutheran. Jag har väl inte heller haft några större svårigheter att intellektuellt acceptera och förstå, att Kyrkan i Sverige inte i ett slag blev Luthersk eller protestantisk, trots att kyrkan blev illa åtgången av den politiska makten. Gustav Wasa behandlade kyrkan som ett besegrat fientligt territorium, som brandskattades hårt. Den kunskapen är historiskt belagd, men behöver i sig inte innebära ett ifrågasättande av att kyrkans struktur ändå var katolsk. Med den här korta bakgrundsbeskrivning vill jag ställa, i grunden en enda fråga.

Går det att hävda och i så fall, på vilka grunder, att Svenska kyrkan av i dag är en katolsk episkopal och apostolisk kyrka, enligt den historiska tolkningen? Är Svenska kyrkan i någon teologisk mening ens en Luthersk kyrka?

Ingen behöver skriva om Maria, helgon eller att jag valt att lyda påve Franciskus i allt han säger. Jag har hört det, men min fråga är hyfsat konkret och gäller mycket konkret, om Svenska kyrkan lever upp till sina påstådda historiska rötter.

Jag upptäcker, att jag nog inte var riktigt ärlig, när jag varudeklarerade inlägget. I bakgrunden finns självfallet en undran om det berättigade i eget personliga val. Lämnade jag en katolsk kyrka för att inträda i en annan? Svara nu ärligt, alla ni som kritiserat mig för mitt val.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Tänk om jag haft oturen, att dö i tron att Stefan Löfven är världens frälsare!

24 november, 2013

Ett sådant oturligt öde skulle ha inneburit att jag på domens dag på frågan: ”Vad gjorde du för Guds rikes utbredning under ditt liv?” Blivit tvungen att svara: ”Jag lyfte på arslet och bidrog till att Svenska kyrkan gav Stefan Löfven en nationell valframgång inför supervalåret 2014!”

Nu undrar säkert vän av ordning: Varför sådana bisarra tankar en helt vanlig domsöndag? Bara lugn, det ska jag förklara. Igår deltog jag på en bibelstudiedag i EFS-kyrkan i Njutånger. Under lunchen bad vår vägledare för dagen, Hans Lindholm, att jag efter lunchen skulle berätta om min väg till tro. Jag gjorde som Hans bad mig om. Jag avstår att dra själva berättelsen, för det har ni hört så många gånger nu, men jag berättar gärna om de intressanta erfarenheterna jag gjorde, när jag efter 30 års mentala frånvaro återvänder till kyrkan. Trots fem präster i Badelunda församling fick jag överhuvudtaget ingen vägledning att förstå den kyrka jag återvände till och inga förklaringar till kyrkans tro. Jag fick känslan att det förväntades inget av mig och än mindre av kyrkan. Känslan var densamma, som när jag blev medlem i Unga Örnar. Det rullade på. Inte behövde jag ändra vare sig inställning, förståelse eller tro. Det räckte gott att jag var socialdemokrat.

I dag fortsatte samtalet, men nu med Martin, pastor i Betelförsamlingen i Norrberg. Under samtalet slog det mig, att om jag bott kvar i Västerås, då kan jag tänka mig, att jag dött i tron, att himmelriket är ett socialdemokratiskt paradis och Jesus bara en tankekonstruktion! Domsöndagen ger verkligen anledning till reflektion!

Tänk vilken nåd jag fick uppleva, att få Guds kallelse att bosätta mig i Bjuråker! Här tillfrisknade jag!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Alla är välkomna! Även socialdemokratiska politiker.

7 juni, 2013

Bosse Larsson har skrivit en debattartikel i KT med rubriken ”Politikerna behövs i Svenska kyrkan.” Kan inte annat än instämma. Alla människor behövs i Svenska kyrkan och varför skulle inte även politiker behövas och välkomnas? Det jag däremot har svårt att riktigt förstå, är den motsättning som Bosse Larsson målar upp mellan dessa ”politiker” och andra medlemmar i kyrkan. Larsson skriver:

”Vem ska avgöra om jag har den rätta tron eller den rätta intensiteten i min tro? Är jag för ljum i min tro för att få företräda kyrkan? Jag är medlem, alltså är jag valbar. En utveckling där andra ska bedöma min tro kommer jag att bekämpa så länge jag har kraft att göra motstånd.”

Varje gång jag möter argumenten som Bosse Larsson med stor känsla förmedlar blir jag något brydd. Vem eller vilka riktar sig Larsson till? Vilka är det som hävdar att enbart de med ”rätt tro” skulle vara valbara? Jag är övertygad om att Bosse Larsson sammanblandar, medvetet eller omedvetet, en kritik av att sekulära partier styr kyrkan och att det också skulle innebära en kritik av enskilda socialdemokraters tro. Jag förstår inte riktigt hur den uppfattningen kan ha uppstått. Den förekommer ju inte i debatten om sekulära partiers önskan att styra SvK. Med den kännedom jag har av de nomineringsgrupper som kritiserar att politiska partier styr kyrkan kan jag inte hitta att de också kritiserar eller gör bedömningar om enskilda socialdemokraters intensitet i tron eller om deras tro är rätt. Det skulle vara intressant att få några belägg för sådana inställningar.

Det som däremot förekommer, åtminstone för min del, är kritiken att  partiernas engagemang i kyrkan innebär att kyrkans aktiva medlemmar inte blir sedda, vilket strider helt mot hela folkrörelsetanken. Det som bär eller burit alla folkrörelser är ju de aktiva medlemmarna. Låt mig ta ett, kanske något övertydligt, exempel.

Jag flyttade från Sundsvall till Västerås 1974 och fick anställning på ASEA. Självfallet var jag medlem i Metall och en mycket aktiv medlem dessutom. Inte var det många medlemsmöten jag missade! Jag deltog i studiecirklar, rådslagsgrupper och inte minst i skilda fritidsaktiviteter som månadsdanser och liknande.  Efter nästan tio år, som trogen och aktiv medlem av ASEA:s verkstadsklubb blev jag tillfrågad om jag ville ställa upp som ordförande för en av verkstadsklubbens grupper, Material och transport. Jag tackade ja och blev också vald. De som nominerade och valde var medlemmarna på Material och transport. Jag var inte nominerad av något parti eller organisation och valberedningen skulle nog ha upplevt det som mycket märkligt om någon krävt, att de skulle föreslå någon till ordförande, som aldrig deltagit på något fackmöte eller i övrigt var okänd. Ännu märkligare skulle nog metallmedlemmarna ha upplevt det, om de som satt i styrelsen aldrig deltog i fackets medlemsmöten eller andra av facket anordnade aktiviteter. Det som fungerar inom LO och andra stora fackförbund. Varför skulle det vara så orimligt att det också skulle fungera inom SvK? Vad är det som gör att Svenska kyrkan skall styras av andra principer än hela det övriga folkrörelsesverige? Principen att det är organisationens aktiva medlemmar som bär upp organisationen.

Jag skulle vilja ge ett råd till Bosse Larsson och andra socialdemokrater att sluta villkora sitt engagemang i kyrkan, utan istället anknyta till den praxis de säkert är vana vid i de folkrörelseorganisationer de är aktiva i. De kommer att upptäcka, som jag gjort, att inte sitter andra gudstjänstbesökare eller deltagare vid kyrkkaffet och misstänksamt bedömer intensiteten i någons tro. Det aktiva kyrkfolket är vidsyntare än så. Som jag skriver i rubriken. Kyrkfolket välkomnar alla. Arbetare och bönder, lärda och mindre lärda, kvinnor och män och då är inte politiker borträknade. Det aktiva kyrkfolket räds inte heller skilda åsikter, för kyrkfolket är ingen enhetlig grupp, utan består av olika nyanser som berikar enheten.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Svenska Kyrkan och försvarsmakten, delar av myndighetssverige?

19 juni, 2010

Det är riktigt intressant att studera den kungliga gästlistan. Jag gör en hel del mycket intressanta upptäckter

Under rubriken Myndigheter står ärkebiskop Anders Wejryd på första plats tätt följd av överbefälhavaren general Sverker Göranson. Ytterligare längre ner på listan, men fortfarande under rubriken Myndigheter hittar jag biskoparna Eva Brunne och Ante Jackelén tillsammans med domprost Åke Bonnier. Inte visste jag, att Svenska Kyrkan enligt hovetiketten, räknades som myndighet.

Under rubriken Trossamfund hittas:

Biskop Anders Arborelius, Biskop över det Katolska stiftet i Sverige
Överrabbin emeritus Morton H. Narrowe
Imam Abd al Haqq Kielan, Islamska Föreningen.
Missionsföreståndare Karin Wiborn, Odf. Sveriges Kristna Råd

Jag hoppas allt är ett missförstånd och att SvK inför framtida högtider blir placerad bland trossamfunden. Är det inte ett missförstånd, då får jag uppmana mina kamrater i Öppen Kyrka – en kyrka för alla(ÖKA), att väcka frågan på kommande kyrkomöte, för att få en ändring till stånd.

Andra bloggar om: , , , , , , ,


Försvar av folkkyrkan

4 maj, 2009

Det händer ganska så ofta, att jag i samtal med kristna från andra samfund än Svenska Kyrkan får höra, att tillhöriga till SvK inte skulle vara fullvärdiga kristna. Lite av ”Kristna light.” För det mesta brukar jag inte reagera, utan låter påståendena passera. Det är alltid lite svårt att tävla i grenen – vem är mest kristen?

Det som däremot kan få adrenalinnivån hos mig att stiga något lite, är när inomkyrkliga grupper vill skikta tillhöriga inom Kyrkan i godkända och icke godkända.  Fenomenet tar sig många uttryck, men den bärande tanken är, att majoriteten på skilda sätt är ett onödigt, ja rent av ett hotfullt påhäng på den kristna kroppen. För en tid sedan läste jag i Kyrka och Folk en mycket ödesmättad artikel, skriven av Fredrik Sidenvall: ”Flodvågen som ännu hålls tillbaka.” I artikeln beskriver Sidenvall hur 40 000 tappra gudstjänstbesökare likt de modiga och tappra 300 spartanerna håller stånd mot sekularisering och avkristning. Dessa 40 000 för en uppehållande strid så att ett konsoliderande återtåg för kyrkan skall bli möjlig.

Jag skrev ett blogginlägg till svar, när jag läst artikeln för ca två år sedan: Bevare oss för spartanerna! Jag upplever att innehållet och frågeställningen fortfarande står sig. För den bärande tanken i inlägget är frågan vem ska styra Svenska Kyrkan. Är det den lilla gudstjänstfirande delen eller inbjuder vi alla tillhöriga att påverka utvecklingen i Kyrkan? Den frågan är extra aktuell just nu, eftersom Svenska Kyrkan i höst på alla nivåer skall välja ledning för de kommande fyra åren.

Vid varje val är frågan om vem eller vilka som skall ha beslutanderätten i Kyrkan en av de viktiga frågorna. Så även i årets val. Det låter så förledande att de förtroendevalda skall komma från de Gudstjänstfirandes skara. Hur vacker än tanken är, så har den en stor svaghet. Den att den gudstjänstfirande skaran på något sätt skulle vara entydig i sina åsikter eller förhållningssätt. Så är ingalunda fallet. Alla, aktiva som mindre aktiva, inom Kyrkan är bärare av skilda åsikter om hur Kyrkan, stiftet eller församlingens skall utvecklas. Ingen tillhörig till Svenska Kyrkan får utestängas från inflytande över vilka som skall styra Kyrkan under kommande fyra år.

Vill man värna om allas rätt att vara delaktiga i Kyrkans utveckling, då finns ett inomkyrkligt alternativ. Öppen kyrka-en kyrka för alla(ÖKA). ÖKA är en organisation under uppbyggnad och finns tyvärr inte i hela landet ännu. Där ÖKA inte ställer upp kan jag bara uppmana alla att välja ett alternativ som värnar om allas rätt till delaktighet.

Andra bloggar om: , , , , ,


Vem ska styra Svenska Kyrkan?

8 april, 2009

Läste för en tid sedan en debattartikel i Kyrkans Tidning (KT). Artikeln var skriven av Jonatan Hanson; ordförande Öppen Kyrka – en kyrka för alla (ÖKA) i Göteborgs stift.

Det är svårt att länka till artiklar i KT. Det krävs ofta att man är prenumerant. Därför var det glädjande att hitta artikeln på ÖKA:s hemsida.

Jag avstår från att ha några mer eller mindre välgrundade åsikter om innehållet i artikeln. Artikeln talar för sig själv. Jag delar den oro Jonatan Hanson ger röst åt.

Andra bloggar om: , ,