Är den här makten möjlig att rubba?

23 januari, 2015

Jag har fått ett antal synpunkter eller råd från vänner, när jag berättat att jag är mycket tveksam till ett fortsatt medlemskap i Svenska kyrkan. En synpunkt är att det inte finns någon perfekt kyrka. Alla är uppbyggda av människor med fel och brister, vilket påverkar också en kyrkas liv. Argumentet är intellektuellt oantastligt. Det är bara att acceptera, vilket jag visat att jag gör i ett kort blogginlägg här, tog t o m hjälp av Billy Graham!

En annan synpunkt är att jag ger upp för tidigt. Jag borde stanna och kämpa den goda kampen. Det är inte möjligt att alla som kritiserar Svenska kyrkan skulle kunna ena sig om det rätta tillfället att bryta upp. Beslutet att bryta upp är oftast ett enskilt projekt, det är min erfarenhet från liknande situationer, tidigare i livet. Låt mig kort beskriva styrkeläget i kyrkan. För de flesta är det ingenting nytt, men det är ändå värt att ta sig en funderare över vad som skulle krävas, att välta kyrkans maktstruktur. I det här inlägget tar jag enbart upp kyrkomötet. Maktmönstret går igen också på andra nivåer inom kyrkan.

Kyrkomötet består av partier, ”fristående” politiska grupperingar och partipolitiskt obundna grupper.

Det partipolitiska grupperingen utgör 46,6% av kyrkomötets 251 ledamöter. (S, C och SD)
De ”fristående” politiska grupperingarna utgör 27,5% av kyrkomötets 251 ledamöter. (Borgerligt alternativ; Ba, Kr, MP, Fisk och V)
Totalt utgör den politiska falangen av kyrkomötet 74,1 % av ledamöterna.
En mycket stark maktbas, som jag definitivt inte ser som försvarare av kyrkans tro och lära. Tvärtom, det verkar som om den politiska basens enda syfte är att dra kyrkan bort från sina rötter och ersätta kyrkans tro och lära med egna påhittade trosläror.

För att uttrycka det lite försiktigt, så kan det inte vara fel, att ta siffrorna på allvar. För här finns ju en av förklaringarna till Svenska kyrkans utveckling. Det är, som jag ser det, små möjligheter att partierna och de politiska grupperna ändrar uppfattning och frivilligt drar sig tillbaka från makten att styra kyrkan. I vart fall, ser inte jag några öppningar i den riktningen. Tar gärna del av redovisningar över sådana öppningar, om någon ser sådana tendenser.

Jag stannar här för den här gången. Det kommer mera i en framtid!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

 

Annonser

Lekmannafunderingar sommaren 2012 – en prolog

23 juli, 2012

Jag har för vana, att minska mitt bloggande under sommaren. Istället tar jag mig tid, att fundera över i vad mån mina ställningstaganden har förändrats över tid. Efter ett antal veckor känner jag att jag håller på och ältar och kommer inte vidare. Då är det bara att sluta och börja redovisa. Jag har samlat sommarens* funderingar kring tro och kyrka under rubriken ”Lekmannafunderingar sommaren 2012 -” Funderingar i övriga frågor kommer som vanligt utan någon som helst systematik.

Eftersom jag av erfarenhet vet, att de flesta av oss önskar placera varandra i bestämda åsiktsfack, vill jag ange två GPS-punkter för alla dem som vill börja orientera sig i åsiktsdjungeln.

Den första GPS-punkten är en länk till en högmässa i Nordisk-Katolska Kyrkans församling i Fredrikstad. Den högmässan skulle jag gärna ha varit delaktig i och också känt mig mycket hemma i.

Den andra GPS-punkten är ett citat ur ett av Dag Sandahls många blogginlägg, ”Syndares gemenskap”: ”De heligas gemenskap är syndares gemenskap och Kyrkan är närmast att förstå som ett lasarett där vi alla har olika åkommor men delar detta att vi är sjuka.”

* Vän av ordning kanske anser, att sommaren är väl inte slut än? Jo. säger jag, efter Bjuråkerstämman den tredje söndagen i juli är sommaren slut och det är dags att börja förbereda julen!


Det är svårt att inte bli cynisk!

14 februari, 2012

När jag läste nyheten, att Moderaterna skall bilda en ny nomineringsgrupp, Borgerlig samling, kunde jag inte låta bli att i min ensamhet tänka: Förstod väl att det inte var så bra som det lät, när moderaterna meddelade att de inte ställde upp som parti i kommande kyrkoval. Jag var fast övertygad om att inte skulle de moderata förtroendevalda godvilligt riskera sina positioner i kyrkan. Tänk, att det ska vara så svårt att åtminstone då och då få bli glatt överraskad!

Det blev som jag anat. Moderaterna gör som Folkpartiet, som skapade Folkpartister i Svenska Kyrkan, Kristdemokraterna som bildade nomineringsgruppen Kristdemokrater i Svenska Kyrkan, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har gjort på samma sätt. Alla påstår de att de inte har några partipolitiska knytningar, utan är att jämställa med Partipolitiskt obundna i Svenska Kyrkan, Posk. Tro´t den som vill.

Jag vet två partier, förlåt nomineringsgrupper, som med all säkerhet blev glada när de tog del av nyheten. Socialdemokraterna och Centerpartiet. Nu är sannolikheten stor att den politiska maktbasen i SvK förblir intakt. Skulle maktbasen bli hotad efter nästa val, får de säkert stöd av folkpartister och kristdemokrater. Allt blir sig likt och inget nytt under solen.

Det som möjligen kan kännas som en tröst är att kostnaderna i form av mandatstöd inte kommer att stiga. Det sägs att vi kristna ska leva i världen, men inte av världen. Nomineringsgrupperna lever gott på och av Svenska Kyrkans tillgångar.

Nå, trots allt. Jag vägrar att hemfalla åt cynism, utan tillåter mig den naiva förhoppningen, att en dag ska Kyrkan styras av sina medlemmar i samarbete med kyrkans biskopar, utan allehanda nomineringsgrupper som ombud.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Endast Sverige en svensk kyrka har!

12 februari, 2012

Under en stor del av mina tjugo år som medlem i Svenska Kyrkan har jag ställt mig frågande till beteckningen ”Svenska Kyrkan.” Vad jag förstår, är det inte så enkelt, att det ska förstås så, att det rör sig om en kyrka i Sverige. Den bestämda formen ”Svenska Kyrkan” ger åtminstone hos mig en känsla av att SvK anser sig vara den enda rättmätiga kyrkan i Sverige. En naturlig följdfundering blir då, vad är alla de andra kyrkorna och samfunden i Sverige? Att de existerar och verkar i Sverige, är väl obestridligt, men är de svenska?

Det finns riksdagsbeslut, om jag inte är helt felinformerad, att Svenska Kyrkan ska vara en Evangelisk- luthersk kyrka. Det vore inte ologiskt om Svenska Kyrkan bytte namn till Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige, ELKS. En av fördelarna med namnbytet skulle vara att, vi i namnet direkt anknöt till vår teologiska identitet och inte till någon falsk nationell identitet. En ytterligare fördel med ett namnbytet vore, att vi, en Evangelisk-luthersk kyrka i Sverige, inte skulle ha någon särställning i förhållande till pingströrelsen, katolska kyrkan, Missionskyrkan, Metodisterna, Baptisterna, Ortodoxa kyrkorna, för att nu nämna några. Vi är alla fria kyrkor i ett sekulariserat Sverige.

Självfallet skall det nya språkbruket på central nivå också få genomslag på lokalplanet. Idag säger vi kort och gott Bjuråker-Norrbo församling och då skall alla förstå, att vi talar om Svenska Kyrkans församling i Bjuråker-Norrbo. Istället bör det självklart heta Evangelisk-lutherska församlingen i Bjuråker-Norrbo. Eftersom namnet nog känns lite lång och otymlig, skulle det nog snart bli ”lutherska församlingen” eller kort och gott ”ELKS-församlingen.” Vår församling skulle inte förminskas eller tappa något i betydelse i bygden, men vi skulle markera bland människorna, att vi anser oss vara en församling bland många i bygden. Det skulle skapa en bättre balans mellan våra skilda församlingar i Bjuråker-Norrbo.

Till sist. Är det inte på tiden att skrota begreppet frikyrka? Begrepper hade relevans när vi hade en officiell statskyrka, som dels med lagens hjälp och dels med stöd i sedvanan på skilda sätt bekämpade alla försök att bygga trosgemenskaper vid sidan av statskyrkan. I dag är läget helt annorlunda och då måste vi ställa oss frågan, fri i förhållande till vad? Är t ex katolska kyrkan i Sverige en frikyrka? Den kyrkan är ju en del i den största kristna kyrkan i världen. Det som möjligen skiljer de ”fria” kyrkorna från den Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige, är väl att ingen annan kyrka i Sverige tillåter sekulära partier att styra kyrkan. Det torde väl inte heller vara vanligt i den världsvida evangelisk-lutherska gemenskapen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Möjligen en något illvillig fundering?!

26 maj, 2011

De senaste dagarnas skriverier om hur domkapitel, stift, biskopar och församlingar hanterar sexuella kränkningar, har fått mig att fundera. Hur hanterar Kyrkan brott av andra yrkesgrupper än präster?

Jag tänker mig, att en kyrkokamrer förskingrar 100 000 kronor av församlingens pengar. Tror inte att tanken kännas alltför långsökt. Det är något som händer. Hur skulle församlingen agera i det tänkta fallet? Är det någon som tror, att församlingen ens en kort sekund, skulle överväga att inte polisanmäla förskingringen? Det är väl inte heller en alltför långsökt förmodan, att inte skulle arbetskamrater och förtroendevalda i församlingen mangrant bedyra, att kamreren varit ett föredöme i sitt arbete. Möjligen skulle de beklaga, att kyrkokamreren lyckats dupera alla.

Det skulle säkert upplevas som fullständigt otroligt, att samma kamrer efter någon tid skulle hittas i en grannförsamlig som kamrer. Det skulle väl också vara något skrattretande att tänka sig, att kamreren i sin nya församling skulle leda kurser i bokföringens etik.

Är det här en långsökt jämförelse? Jag anser inte det. Det här händer och har hänt lite då och då, när det gäller prästers kränkningar av minderåriga eller sköra människor. I en sådan omfattning, att åtminstone jag mår illa!

AB1, Dagen1, Dagen2, Kyrkans tidning

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Hur kunde det bli så här?

27 september, 2007

Har ni någon gång känt den där knepiga känslan av att ni själva skäms, när någon gör bort sig i TV? Det kan också röra sig om en film eller teater. Jag vet inte hur ofta jag varit tvungen att ta en kisspaus vid sådana tillfällen.

Om ni upplevt något liknande, då vet ni hur jag kände mig i morse, när jag läste biskoparna Hagbergs, Persenius och Stiglunds debattartikel i SvD: ”Gör tydligt att äktenskapet är för man och kvinna.” Det var inte rubriken jag reagerade mot. Det är ju en välkänd ståndpunkt och omfattas säkert av många inom Svenska kyrkan.

Det som gav mig olustkänslorna var när biskoparna skriver: ”Med stöd i en kristen människosyn och etik bejakar Svenska kyrkan de homosexuella i kyrkan och stöder relationer mellan två personer av samma kön i ett partnerskap som syftar till livslång kärlek och trohet. Paret kan få kyrkans förbön och välsignelse i en gudstjänst. Kyrkan bejakar också ett jämställt, heltäckande rättsligt skydd.

Det låter vackert, men ser inte artikelförfattarna hur de målar in sig i ett argumentationshörn. För den stora lärostriden, enligt min lekmannatolkning, har ju inte gällt frågan om samkönade äktenskap, utan om Kyrkan överhuvudtaget kan välsigna samkönade par. Nu riskerar stridslinjen bli något förvirrade om Hagbergs, Persenius och Stiglunds ståndpunkt skulle bli kyrkans ståndpunkt. I ett enda slag förbytts en positiv inställning till homosexuella parförhållanden till en, i praktiken negativ hållning. Och allt detta beroende av ett teologiskt finlir som många inte förstår. Varken de som är positiva till en välsignelseakt av samkönade par eller de, som oavsett om den kallas partnerskap eller äktenskap, anser det strida mot skapelseordningen.

För vad ska kyrkan säga till ett homosexuellt par som kommer och vill ha en välsignelse av sitt förhållande? ”Nej, tyvärr det går inte, eftersom staten beslutat att ert förhållande är ett äktenskap. Hade de sagt partnerskap, då hade det gått hur bra som helst!”

Det blir svårt för artikelförfattarna att ta sig ur det argumentationshörnet. Varje försök att förklara den enorma teologiska skillnaden mellan partnerskap och äktenskap kommer att mötas med ilska, sårade känslor, hånfulla tillmälen och ren förakt. Inte underlättas argumentationen om vi som kyrka börjar skylla våra tillkortakommanden på staten.

Jag vidhåller den ståndpunkt jag gav uttryck för i mitt inlägg: ”Nu har vi ställt till det för oss.” Den stora skiljelinjen inom SvK eller den världsvida kyrkan går inte mellan inställningen till partnerskap eller äktenskap. Striden har stått om Kyrkan kan eller bör välsigna samkönade par. Jag har stått och står för, att vi både bör och ska välsigna alla par om de så önskar.

Risken verkar överhängande att jag är medlem i en kyrka, som återigen ställer homosexuella par utanför kyrkporten. Nu med uppmaningen – klaga hos staten!


Nu har vi ställt till det för oss!

24 mars, 2007

För några dagar sedan var jag både glad och stolt. En arbetsgrupp inom Svenska Kyrkan föreslog att Kyrkan skulle besluta om en vigselakt av samkönade par. De skulle inte behöva gå över en borgerlig vigsel först. Förslaget var långtgående och för min del mycket välkommet. Visserligen fanns det en brasklapp i förslaget, vilket kan visa sig ödesdigert, begreppet äktenskap skulle också i fortsättningen enbart vara förbehållet relationen mellan man och kvinna.

Bara någon dag efter arbetsgruppens förslag kommer en statlig utredning med sitt förslag till ny äktenskapsbalk och vad får vi läsa? Jo, utredningen föreslår en ny och helt  könsneutral äktenskapsbalk! Visserligen, om jag läst rätt, innebär det inget hinder för fortsatt vigselrätt för kyrkor och samfund, men vad hjälper det. Kyrkans inställning är ju att de inte kan viga samkönade äktenskap.

Svenska Kyrkan har fått mängder av kritik från andra kyrkor för sitt ställningstagande, men konsekvensen av vår hållning blir, att inte heller vi erbjuder en kyrklig vigsel av samkönade par. Vi är tydligen i sak eniga med de flesta andra kyrkor i Sverige och världen. Hur kunde det gå så illa?

Jag förstår inte heller det teologiska finliret. I min enfald trodde jag att striden i den världsvida kyrkan gällde synen på homosexualitet.  Nu får vi fåkunniga lära oss, att det är begreppet äktenskap som är den stora teologiska frågan. Det är för mig, och troligtvis för de flesta andra, fullständigt obegripligt att resultatet kan bli att Kyrkan inte längre ens kan välsigna ingångna samkönade äktenskap. Vi tar massor av steg tillbaka, samtidigt som mängder av människor känner sig svikna och kränkta.

Har Svenska Kyrkan med det här vunnit respekt i den världsvida kyrkan? Givetvis inte, Kyrkan kommer att bli kritiserad för vår inställning till homosexualitet och hånskratta åt våra försök att huka oss bakom äktenskapets heterosexuella helighet.

Att försöka sitta på två stolar leder oftast till att man drattar i golvet. Om synen på äktenskapet blir fastslaget, lär Kyrkan få ordentligt ont i sittmuskeln den närmsta tiden.