Vad ska man säga?

30 augusti, 2007

Har nu vid ett antal tillfällen läst om senator Craig i pressen. Senast idag finns en artikel i SvD som behandlar fallet med den kände homofoben, som ertappats med att söka snabbsex på en toalett. Måste till min skam erkänna, att den första känslan jag kände, var en oförgrumlad skadeglädje!

Nu har det ju gått en tid och jag har sansat mig. Självklart bör han avgå från sina politiska uppdrag, men det är en fråga mellan honom och hans väljare. Idag ser jag mer ett tragiskt människoöde framför mig, när jag läser om ”skandalen.”

Jag ser tragiken i att behöva ägna, kanske ett helt liv, åt att dölja, ljuga och förneka. Att växa upp i en religiös eller med all säkerhet en social miljö där homosexualitet ses som något moraliskt förkastligt och samtidigt känna denna skamliga och förkastliga dragning. Att behöva ljuga, att behöva söka sexuell tillfredsställelse på offentliga toaletter eller på sjaskiga motell med prostituerade. Och hela tiden skräcken att bli avslöjad! Det var inte för länge sen en verklighet för många homosexuella i Sverige. Att ”knacka bög” var vanligt förekommande. Den stackarn kunde ju inte anmäla. Hur skulle han förklara att han följt en vacker ung man in i ett mörkt buskage?

Jag kan förstå den känsla av synd och skam senator Craig måste ha känt efter varje sådan händelse. Behovet av att utåt visa en fasad av ”oförvitlighet” är naturligt. Att också i handling visa att ”jag minsann inte är en av dom!” är också naturligt. Att Craig i sin politiska gärning, konsekvent bekämpat alla förslag som erkänner homosexuellas mänskliga rättigheter, är också följdriktigt. Det är egentligen märkvärdigare, att han kunnat bli återvald med en sådan fientlig inställning till homosexuella, än att han måste avgå för att det visat sig att han är homosexuell.

Jag hoppas att Craig har en god själasörjare, som kan övertyga honom om att homosexualitet inte är synd. I vart fall inte större än någon annan synd han med säkerhet har begått under ett långt politiskt liv. Att alla pastorer hädar, som likt pastor Phelps, hävdar att Gud hatar bögar.


Vem är den störste syndaren?

23 juli, 2007

För en tid sedan skrev Johan Stenberg ett mycket tankeväckande inlägg: ”Hade Jesus ett budskap?”  I inlägget ställer Johan frågan om hur bokstavligt vi ska tolka det Jesus säger? Frågan har fått mig att börja reflektera över det jag själv haft svårt att riktigt förstå och tolka.

Under snart två veckor har jag, inspirerad av Johan, försökt svara på frågan i rubriken genom att tolka ett antal texter så bokstavligt jag bara kan och min bakomliggande rädsla tillåter.

Den första tanketråden är berättelsen i Johannesevangeliet om äktenskapsbryterskan. (Joh 8:1-11) De skriftlärda och fariséerna kommer till Jesus med kvinnan och frågar Jesus vad han anser. Skall hon stenas som lagen föreskriver? Jesus säger de välkända orden: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Det hedrar de skriftlärde och fariséerna att de inte började argumentera om allvarliga och mindre allvarliga synder, utan inser att de inte har rätt att döma kvinnan. Det är helt uppenbart att Jesus inte viktar synder. Jag kan inte utgå från att mina synder är mindre än någon annans. Jag har ingen rätt att kasta stenar omkring mig och döma.

Jag gick vidare i mitt sökande efter den störste syndaren och erinrade mig Jesu bergspredikan hos Matteus. Där står under rubriken: Jesus skärper lagens bud: ”Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld.” (Matt 5:21-22) Återigen en bekräftelse på Jesus inte viktar synden. Här jämställer, om vi får tro Matteus, Jesus vrede, okvädningsord och förbannelser med att döda en medmänniska. Tänk, att jag inte ens kan tillgodoräkna mig som en fördel, att jag inte fysiskt dödat någon! Men fortfarande har jag inte hittat den störste syndaren. Lite cyniskt skulle man kunna säga, att vi alla är lika goda kålsupare. Det kanske är så Jesus menar, att vi alla är lika stora syndare?

Jag bara kände att svaret inte gav en rättvisande bild av Jesu förkunnelse och jag började minnas lite vagt något om bjälken och flisan i någons ögon. ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder; Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.” (Luk 6:41-42)

Fick mitt svar till slut! Det är jag som är den störste syndaren! Jag pekar finger åt andras futtiga synder för att slippa se mina egna gigantiska tillkortakommanden. Kan inte säga, om jag ska vara ärlig, att jag är glad åt den insikten!


Tro, tvivel, vankelmod eller kanske ren feghet?

9 juli, 2007

Jag har märkt, genom åren, att mina samtal med andra kristna, inte alltför sällan, avslutas med ett ”man ska vara trogen mot Ordet som det står i Bibeln” eller ”man måste våga stå för bibelorden och inte springa efter de senaste samhällstrenderna.” Jag kan inte förneka att orden tar hårt och känns anklagande, men för att min tro skall utvecklas och fördjupas måste jag ju berätta vad jag tror på och varför.

När det gäller att vara trogen mot Ordet upplever jag att det gömmer sig en dubbeltydighet i uttrycket. Ordet kan tolkas som konkreta meningar i Bibeln, men också som Jesus Kristus enligt evangelisten Johannes tolkning: ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, …” (Joh 1:14). I den meningen tror jag fullt och fast på Ordet. Vi kristna har ju inte en textsamling som vår uppenbarelse, utan en person, Jesus Kristus.

När det gäller tolkningen av Bibelorden försökte jag, i en lekmannapredikan annandag pingst, förklara min inställning till bibeltolkning på följande sätt: Jag började med att citera ur Lars Lindbergs ”Ny skapelse”. Jag tyckte det passade sig i Sjöviks missionskapell.  ”Bibeln är Guds ord, det är kyrkans bekännelse. Det hindrar inte att Bibeln har utsagor som stämmer dåligt med nutida naturvetenskap eller uppgifter som är svåra att historiskt verifiera. Somliga brukar då säga att en del av Bibeln är Guds ord och en annan del människors ord. Somliga brukar uttrycka sig så: ‘Bibeln innehåller Guds ord.’ Jag vill föreslå ett annat sätt att förstå saken, nämligen att Bibeln genom den heliga Anden blir Guds ord.”

Jag fortsatte min predikan med att ta upp några exempel på hur kristenheten ändrat uppfattning. Bl a påminde jag om att kyrkan accepterat slaveriet långt in på 1800-talet. Det var små kristna församlingar som började propagera mot slaveriet i USA och som också aktivt verkade för att slavar kunde fly till friheten. Idag anser vi det fullständigt otänkbart att kristna skulle kunna försvara slaveri och det utan att en enda bokstav eller ett enda ord ändrats i Bibeln. För att vi ska vara trogna mot Ordet måste vi ibland omtolka bibelorden. 

När det gäller modet att alltid stå upp för Ordet måste jag erkänna, att jag inte alltid gjort det och kommer säkert också i framtiden att svika. Inte så att jag förnekar min kristna tro, utan att jag avstår från att vittna och berätta om min tro. Men jag upplever att det inte är det som jag blir anklagad för, utan talet om att våga stå för orden i Bibeln och inte följa samhällstrender, dyker nästan alltid upp när samtalet eller diskussionen rör synen på kvinnliga präster eller homosexualitet.

Mitt bejakande av kvinnliga präster och pastorer delar jag med en betydande del av kristenheten. Jag vet inte om det i dag ska anses vara en eftergift till någon jämställdhetstrend i samhället att vara för kvinnliga präster och pastorer. Jag tänker nästan aldrig på frågan, utom när jag läser om katolska kyrkans problem med att rekrytera präster. Inte är det mod jag tänker på, när de säger nej till kvinnors kallelse att bli präster.

När det gäller synen på homosexualitet är det givetvis lite mer problematiskt än t ex frågan om slaveriet eller bejakandet av kvinnliga präster. Bibelorden är kategoriska, men samtidigt kan jag inte heller förneka, att jag är bergfast övertygad om att homosexualitet inte är något självvalt. Homosexualitet är inte en sjukdom, som individer kan botas ifrån. Ser inte heller värdet av att försöka. Det innebär att jag inte bara accepterar, utan bejakar homosexuellas rätt till kärlek och fysisk närhet. Om det är synd, så är det en av de få synder som begås av kärlek.

Jag vet inte om min syn bottnar i feghet, men jag upplever att när min inställning formerades, genomsyrades samhället av en homonegativ inställning. Vem minns inte lovorden över Vilhelm Mobergs kamp mot rättsrötan och homosexuellas kriminella nätverk.

Jag tror att om vi vill vara trogna mot Ordet bör vi resonera som en baptistpastor(?) i USA. Han säger till sin församling: ”Kan ni se framför er hur Jesus går i en demonstration mot homosexuella? Jag kan det inte!” (Råkade läsa det här i en amerikansk tidning, när jag surfade runt.)

Till sist, kan ändå inte låta bli att vara lite polemisk. Kanske för att dölja mitt dåliga samvete? Vem vet? Jag brukar relativt ofta stöta på en, för mig, fascinerande företeelse. Under andra världskrigets fruktansvärda människoslakt fanns det svenska präster som med stor hängivenhet bekämpade dansbaneeländet. Jag hoppas att vårt eftermäle inte blir något liknande  


Här går jag och danglar med en handledsväska!

30 maj, 2007

Teletubbies har blivit storpolitik och har t o m hamnat på SvD:s ledarsida. Den polska Barnombudsmannen har tillsatt en utredning om speciellt Tinky Winky främjar en homosexuell livsstil. Grunden för misstanken är att Tinky Winky är en pojke, som går omkring och bär på en handväska! Han måste ju vara homosexuell och sånt visas för barn, mycket små barn!

Jag drabbas av eftertankens kranka blekhet. Vad har jag ställt till med? Här har jag danglat offentligt med en handledsväska i flera år! Jag, en relativt sett storvuxen man, drygt 90 kg! Tänk vilka signaler, inte alltför subtila, jag sänt till alla barn i Kyrkbyn! Jag får väl tacka Gud att barnen är få här i byn.

Ja, det är ingen konst att raljera med den polska BO. Här passar uttrycket ”att skjuta på sittande fågel”, som hand i handske. Men bakom den homofobiska inställningen döljer sig ett djupare problem. Konservativa eller fundamentalistiskt kristna trosutövare är ofta samhällsbevarande, de rådande egendoms- och maktförhållanden får på inga villkors vis utmanas. Det innebär att konservativt kristna, när de inte kan kritisera  samhällsstrukturer, som leder till orättvisor, har två vägar att gå.

Eftersom de ändå ser nöden i samhället utvecklar de konservativa en omfattande hjälpverksamhet. Det är många sjukhus, härbärgen, skolor och andra välgörenhetsinrättningar som skapats runt om i världen, men också i Europa. Det får vi som är kritiska aldrig bortse ifrån. Synd bara att all den här kraften sällan ser bortom välgörenheten.

Avsaknad av grundläggande samhällskritik innebär också att synen på vad som är kristen tro påverkas. Det är lätt att synen på homosexualitet, äktenskap, familjen och abortmotstånd blir det som hela den kristna tron och samhällsordningen vilar på. Vi ser den här tendensen i hela världen, även här i Sverige.  

När en polsk myndighet startar en utredning om Teletubbies uppmuntrar till en homosexuell livsstil, kan vi bara dra en enda slutsats. Politiken har misslyckats och nu gäller det att blanda bort korten och uppmana till kamp och försvar för de kristna grundvärderingarna. Till kamp mot homosexualiteten!


Är vi kristna Guds bästa barn?

7 april, 2007

Nej, skulle väl de flesta säga. Nej, svarar jag och många kristna med mig. Ändå blir det många heta diskussioner när frågan kommer på tal. Har funderat över varför det blir så. Givetvis är en orsak, att kritiken mot oss kristna ofta blir alltför svepande och inte minst jag känner, att nu måste jag gå i försvar. Men debattklimatet är nog bara en del av förklaringen. Frågan bottnar i något djupare än så.

Kan det vara så att många jämför oss kristna med idealen i Nya Testamentet (NT) och Jesus? Det verkar så, eftersom många säger att om alla kristna levde som Jesus, så skulle världen vara en bättre plats att leva i. Sant! Om alla de som är medlemmar i någon kristen kyrka, i Sverige majoriteten, levde som NT anvisar, skulle förvisso världen se annorlunda ut. Det finns helt uppenbart en skillnad mellan lära och liv. Men det finns också en ångestladdad vrede, när jag talar om våra synder. Många människor upplever att jag dömer dem. Att jag anser mig vara förmer och syndfri. Vilket inte är sant. Min synd är med all säkerhet inte mindre än de flesta andras. Troligtvis är den i många fall större om jag tänker efter och påminner mig alla de fina och goda människor jag mött under mina dryga 60 år.

 

Hur kan det nu komma sig att det är så? För några år sedan frågade jag en av våra präster i församlingen, vilka synder är det vi bekänner i kyrkan och som vi ber om förlåtelse för? Vi säger i en av våra syndabekännelser: ”Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig.” Lena svarade: ”Vi är fångade i samhällsstrukturer, som är orättfärdiga, men som vi har svårt att bryta med och kanske också att se.” Som kristen står jag inte helt fri i förhållande till samhällets ekonomiska, kulturella eller politiska värderingar och strukturer. I varje tid och i varje samhälle försöker vi se hur vi på bästa sätt kan leva enligt Bibelns budskap. Ur detta möte utvecklar vi också egna traditioner och föreställningar, som ibland förstärker de rådande värderingarna i samhället, ibland står i opposition mot dem. När samhället och dess värderingar förändras, kan inte en kristen kyrka bara rakt av acceptera förändringen. Förändringen måste förankras i omläsning och nytolkning av Bibeln och våra traditioner. Ibland tar det lång tid och vi kanske inte heller alltid blir eniga, vare sig inom den världsvida kyrkan eller med det övriga samhället.

 

Låt mig ta en utgångspunkt i en diskussion om vår syn på djuren. Länge såg kyrkan människan som helt väsensskild från djuren. Den synen var förankrad långt före kristendomens uppkomst, men kyrkan anammade synen. Den synen hade de gamla grekerna och de humanister som började framträda t ex under upplysningstiden. Med Darwin fick vi något helt nytt att ta ställning till. Var vi verkligen länk i en utvecklingskedja? Darwin upptäckter förändrade i sig inte samhällets syn på djuren. Vi kunde fortsätta att utnyttja och exploatera. Samhället började också utifrån en felaktig tolkning av Darwins teorier, utveckla föreställningar om överlägsna och underlägsna raser. Teorier som rättfärdigade en enorm utsugning av naturen, djur och människor. I dag kräver en växande (?) skara en fullständigt förändrad syn på djuren. En syn, om den blev förhärskande, skulle innebära att vi slutade att äta kött. En sådan syn skulle bli omvälvande och kräva många omläsningar och nytolkningar, inte bara av Bibeln, utan hela vår livsinställning. Kyrkan skulle säkert klara av det, men kommer människorna att göra det?

 

Som kristen är jag helt övertygad om, att vi kristna, trots våra svagheter har ett uppdrag att utföra. Vi gör det ibland taffligt och med svag kraft, men ändå, så är det. Vi ber varje söndag: ”… du som tar till dig det svaga och skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl. Amen” Det är vi som är de bräckliga lerkärlen. Det är inte konstigt att det ofta blir fel.


Inte heller jag dömer dig…

22 mars, 2007

Gå nu, och synda inte mer. Joh. 8:11

Ovanstående citat från Johannesevangeliet, handlar om den kända berättelsen om äktenskapsbryterskan som de skriftlärde frågar Jesus om hon skall stenas. Många känner till svaret – ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne” Alla går därifrån och Jesus frågar kvinnan: ”var det ingen som dömde dig?” Kvinnan svarade ”Nej, herre” Sen kommer ovanstående citat. Ni får ursäkta att jag som vanligt varit alltför omständlig, men själva händelseförloppet är betydelsefullt. Jesus verkar inte vikta synder, det är inte så att sexuellt relaterade synder skulle vara mer ”syndfulla” än andra. Men det märkliga är att Jesus inte dömer! ”Inte heller jag dömer.” Det är ju inte vilken person som helst som uttalar orden – det är Gud själv!

Nu kanske någon frågar sig – finns det ingen synd? Jomenvisst finns det synd. Jesus säger ju till kvinnan: ”Gå nu, och synda inte mer.” Det finns alltså synd och vi människor bör akta oss för synden. Det är inte en fråga om Gud vill ha självständiga eller spaka och lydiga människor, utan Gud vill att vi ska lyssna och lyda. Samtidigt varnar Gud oss från att döma. Den Kristna kyrkan måste hantera med kärlek och omtanke vad vi binder jorden. Att många av oss kristna t ex är tveksamma till dagens sexuella frigjordhet beror i de flesta fall inte på sexualskräck, utan vi ser med förskräckelse på vad den kan leda till för samhället och individen.

 

Men samtidigt får vi inte glömma att synd är mer än sexuella vanor. Det är en stor synd att t ex baktala någon. Att mobba, att låta bli att hjälpa, när vi kan hjälpa, att gå förbi någon nödställd som ligger på gatan, att inte försöka hindra misshandel. Det är mycket som är synd. Att vi inte vågar ställa oss vid sidan av mobboffret och säga ifrån, kan vara ett försvar, men det är likafullt en synd, där vi inte gör Guds vilja. Det räcker inte med att tro Guds vilja, det gäller att göra Guds vilja.

 

Vi människor klarar inte av att till alla delar göra Guds vilja och därför finns förlåtelsen och nåden. Att jag med stort engagemang har talat om nåden och förlåtelsen, innebär inte att jag eller någon annan är fria att göra som vi behagar. Vi har att försöka. Vi misslyckas varje dag och har all anledning att bekänna våra skulder och be om förlåtelse. Både på det individuella planet, som det kollektiva.


Sannerligen, allt ni binder på jorden…

8 mars, 2007

skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Matt 18:18.

Det är ett kraftfullt mandat Jesus ger oss kristna! Kan vi frimodigt hävda att den världsvida kyrkan förvaltat det mandatet ansvarsfullt? I vart fall kan inte jag säga ett rungande ja på den frågan. TV-programmet Existens tog upp anklagelser mot den kristna kyrkan och visst kände jag olust, men samtidigt var ju inte exemplen tagna ur luften, utan de är historiskt belagda.

Kyrkan har genom århundraden bundit mycket här på jorden. Det har varit alltför många kättarbål och förföljelser av oliktänkande. Det har funnits övernog av syndakataloger. Alltifrån sexuella tabun till hur vi ska klä oss. Historiskt och än i dag ser vi hur kyrkor försöker binda varandra t ex pga. skilda synsätt på kvinnliga präster, homosexuella och dopuppfattningar. Listan kan göras hur lång som helst.

 

Vi ser också vad kyrkan inte har bundit. Det har varit mycket av korståg, kolonialism, erövringar, ekonomisk utsugning och allmänt förtryck av människor på grund av ras, klass eller kön, som den världsvida kyrkan stillatigande låtit passera. När fattiga och förtryckta människor rest sig och tagit strid för en drägligare tillvaro. Har den världsvida kyrkan då ställt sig på de förtrycktas sida? Svaret måste bli ett nej. Istället har kyrkan frågat kämpande människor – tror ni? Har svaret blivit ett nej – då har kyrkan vänt dem ryggen. Om de inte aktivt bekämpat rörelserna, genom att ställa sig på makthavarnas sida. Det är den historiska förklaringen till varför det inom arbetarrörelsen i Sverige funnits en stor misstänksamhet mot kyrkan och kristendomen. Det var med den erfarenheten i ryggen Joe Hill skrev sin nidvisa om svarta präster som svarar när människorna ber om torrt stycke bröd: Svält förnöjd, o vad fröjd, du får kalvstek i himmelens höjd. (fritt ur minnet, säkert fel)

 

När människorna upplever att vi kristna inte bekymrar oss om deras kroppsliga välfärd, har de också svårt att tro, att vi bryr oss om deras andliga välfärd. De känner sig utestängda från himlen. I rent självförsvar vänder de sig bort från Gud. När jag som kristen vid våra Gudstjänster ber om förlåtelse för min skuld som är större än jag själv förstår och mitt ansvar för världens bortvändhet från Gud, är det inte enbart min enskilda skuld (som är stor) utan också församlingens och kyrkans skuld jag ber om förlåtelse för.

 

I vår värld som kännetecknas av krig, svält och förföljelser bör vi kristna gemensamt lägga stor kraft i bönen: ”Därför ber vi om hjälp att se och bryta med våra synder. Förlåt oss för Jesu Kristi skull. (Jag har bytt ut ett jag mot ett vi). Först när den världsvida kyrkan ser och tar strid mot onda strukturer och ställer sig oförbehållsamt på de förtrycktas sida, kan vi bli jordens salt och ljus.