Vem har jag på axeln? Luther eller är det fan själv?

28 oktober, 2007

”Ändå brukar Göran Persson tala om sig själv som luthersk. Men då är det arbetsmoralen, att arbeta i sitt anletes svett, han syftar på, inte skuldbegreppet.” Kan vi inhämta ur söndagsintervjun med Göran Persson i SvD. I en TV-intervju häromdagen förtydligade han sig med påståendet att han hade Luther på axeln. Ett mycket vanligt uttryck, som ofta används, lite så där stoltserande. 

Jag kan inte riktigt förstå, varför människor i så stor utsträckning tror att Luther eller rent av Gud anser att människan skall arbeta i sitt anletes svett. Hur kan det komma sig att människor tror att Gud är både sadistisk och hämndlysten? Här har kyrkorna en stor pedagogisk uppgift att upplysa människorna.

Det gäller bl. a, att förklara i vilket sammanhang uttrycket, att arbeta i sitt anletes svett, används i Bibeln. Enligt myten om syndafallet i första Mosebok, beskriver Gud konsekvenserna för människorna när de brutit mot Guds bud. En av konsekvenserna är: ”Du skall äta av växterna på marken, du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden.” Åtminstone för mig står det helt klart att det inte är Guds vilja att vi ska slita i vårt anletes svett. Det är definitivt inte en del av skapelseordningen och så står det inte heller i Bibeln.

Av någon, för mig outgrundlig anledning, finns det i den kristna traditionen ett hyllande av att vi ska slita och släpa. Att det skulle glädja Gud på något sätt. Jag skulle önska att alla präster och pastorer skulle ta det som en gemensam uppgift att sprida det glada budskapet till sina församlingar: Gud kräver inte att vi arbetar i vårt anletes svett, tvärtom, det strider fullständigt mot människans natur och Guds skapelseplan.

Jag inser att det kan ställa sig svårt för många präster och pastorer, för då måste de ju vara beredda att svara på den självklara frågan från församlingen: Om det nu inte är Gud som kräver att vi ska arbeta i vårt anletes svett, vem i herrans namn är det då som kräver det av oss? Nu blir det svårt. Ja, vem är det som kräver att vi ska slita som slavar tills vi dör?

Jag ska försöka ge några tips i vilken riktning vi ska söka. När människan började odla jorden, var det säkert en stor framgång och lättnad för mänskligheten, men mycket snart fick de uppleva det myten så målande beskriver. Någon tog kommandot över produktionen och krävde att människorna skulle försörja enorma hierarkier av präster, faraoner, militärer, krigståg och gigantiska tempelbyggnader, slott, statyer och gravmonument. För människorna återstod bara att slita i sitt anletes svett och då var det definitivt inte Luther som satt på människornas axlar!

Dessa förhållanden har fortsatt genom historien ända till våra dagar. I dag är det den heliga globala marknaden och tillväxten som tvingar människorna till att med sitt arbeta berika några få, hålla enorma militärapparater vid liv, att bära upp allt större privata och offentliga hierarkier och bidra till bygget av gigantiska affärspalatser och maktboningar. Dagens faraoner och ekonomins prästerskap är lika resurskrävande och maktfullkomliga som någonsin Egyptens.

Mona Sahlin lär ha sagt något i stil med att ”djävulen gömmer sig i detaljerna” som en förklaring till varför socialdemokratisk politik inte skiljer sig nämnvärt från regeringens. Det är sant, arbetarrörelsen har fullständig anammat tillväxten som framgångsrecept. Från att ha kämpat för mänskliga villkor i arbetslivet, trygghet vid sjukdom och ålderdom, tid för mänskliga relationer har kampen kantrat över till att alltid önska att det ska bli bättre i en framtid. Det räcker inte med att ha det bra, det måste bli bättre. Om du äter dig mätt idag, måste du ändå kräva dubbla portioner i morgon.

Till sist. Om ni känner någon på er axel som hetsar er att offra er på Mammons altare, ska ni bara sopa bort tyngden från axeln och frimodigt säga – Dra du åt helvete, Satan! Jag har en annan Herre och han kräver inga offer av mig i den heliga  tillväxtens namn! Tänk om våra kyrkor kunde bidra till en sådan frimodighet!

Ett lästips: Läs Birger Schlaugs senaste inlägg. Jag gör den till min!


Tankar om Edens lustgård och syndafallet.

24 oktober, 2007

När jag efter flera års frånvaro återvände till Kyrkan blev jag allt som oftast förvånad över, hur bokstavligt många kristna talade om Edens lustgård och syndafallet, som historiska realiteter och helt avgörande för trostolkningen. Förvåningen har inte avtagit med åren, utan har egentligen bara stegrats. Eftersom bloggsfären innehåller en hel skrälldus med kunnigt folk, tänkte jag fundera högt och se vilka reaktioner jag får. (Känner på mig att inlägget kan bli långt, men ha tålamod!)

Redan vid lokaliseringen av Edens lustgård får vi problem. Enligt Bibelkommentaren brukar Eden lokaliseras till området mellan Eufrat och Tigris. Den tolkningen stämmer inte med modern forskning som förlägger den moderna människans ursprung till Afrika för ca 200 000 år sedan. Jag skrev om det i en bokrecension för någon månad sedan, Edens lustgård låg i Afrika. För ca 80 000 år sedan gör människan sin andra och nu lyckosamma utbrytning från Afrika. Alla nu levande ickeafrikaner härstammar från den lilla grupp som då utvandrade. De genetiska uppgifterna verkar för en lekman, vara helt övertygande.

Den andra frågan som jag ställer till berättelsen om Eden handlar om själva syndafallet. I första Mosebok kan vi läsa att Eva och Adam åt av frukten från kunskapens träd, som ger dem kunskap om gott och ont. Den första kortsiktiga insikten Adam och Eva vinner, är att de inser att de är nakna. Så långt myten, men för ca 10 000 år sedan sker en historiskt belagd dramatisk förändring i människans försörjningsförutsättningar. Vi börjar hålla husdjur och börjar bruka jorden. Upptäckter som utan överdrift kan sägas vara de första stegen mot dagens utbredda sekularisering. Människan kan ha fått känslan av att vi kan kontrollera och behärska naturen och att vi är våra egna herrar. Det är väl inte helt omöjligt att författarna till Moseböckerna ansåg att just önskningen att kontrollera naturen var ett syndafall? Att syndafallet i tid, enligt Bibeln, sammanfaller med kunskapen om jordbruk ser vi, dels i domen som Gud uttalar till Adam: ”förbannad skall marken vara för din skull. Med möda skall du hämta din näring från den.” dels att Adam och Evas äldsta son Kain var jordbrukare. Tidpunkten för syndafallet gör det också möjligt att förklara för triumferande ateister som skadeglatt upptäcker att Kain gick bort till främmande land och gifte sig. Jomenvisst, inga problem kan vi säga – det fanns människor ända borta i Australien sen årtusenden tillbaka!

Konsekvenserna för mänskligheten blev stora. Trots att livsmedelsproduktionen ökade per ytenhet, behövde det inte innebära mer mat per person. Gigantiska hierarkiska samhällen byggdes upp, vilka krävde enorma arbetsinsatser för att försörja, tempel, statyer, pyramider och krigshärar vilade också på människornas arbetstyngda axlar.

I Bibeln beskrivs konsekvenserna för kvinnan: ”Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå och han skall råda över dig.” Till Adam säger Gud förutom det som jag redan citerat: ”Du skall äta av växterna på marken, du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden.” Och det blev verkligen människans lott med råge!

Jag tolkar, att alla de konsekvenser av syndafallet som beskrivs i Bibeln, ansågs vara fullständigt onaturliga för människan och definitivt inte en del av Guds plan för mänskligheten. Då ställer jag mig frågan, vad händer med ”straffen” efter Jesu död på korset? Har inte Jesus sonat vår synd? Kan det vara rimligt att anta, att det är Guds vilja att bestraffningen fortsätter? Jag skulle nog våga mig på att hävda, att det är den onde som ligger bakom att vi fortfarande inte lyckats frigöra oss. Här har kristenheten ett gigantiskt ansvar att bidra till frigörelsen. Ett ansvar som vi inte riktigt vill kännas vid.

Men varför, får jag så ofta känslan av att vi kristna egentligen ser ”straffen” som något naturligt, ja rent av önskvärt. Jag tolkar Paulus syn på mannen som kvinnans huvud, som att han menar underordningen skulle vara en del av Guds skapelseordning. Men var inte kvinnans underordning ett straff för syndafallet?

Jag håller mig till Paulus ord som de teologiskt enda rimliga: ”Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor.” Rom 5:18