Humanismen – en privat angelägenhet?

6 april, 2007

I nr 13 av Kyrkans Tidning (kt) läser jag en insändare skriven av Christer Sturmark och Jan Rosén, där de kräver statsbidrag  till Förbundet Humanisterna på samma villkor som övriga trossamfund. Kan inte uttala mig i sakfrågan, har inte de kunskaper som krävs för att kunna avgöra om buddismen och förbundet Humanisterna är likartade religiösa organisationer. Men om de har rätt i sak, då ska de självklart räknas som trossamfund och få bidrag på samma villkor som alla andra trossamfund i landet.

Då ställer sig frågan. Skall samma regler gälla humanismen och förbundet Humanisterna, som de anser skall gälla för t ex kristna kyrkor?

Jag tänker på kritiken av kristna kyrkors dop av barn och konfirmation av tonåringar. Jag har vid ett otal tillfällen fått kritik för att kristna indoktrinerar sina barn och det borde inte få förekomma.  Kritiken riktar sig främst mot Kyrkans dop och konfirmation. Nu läser jag i insändaren att ”Humanisterna arrangerar bland annat humanistiska barnvälkomnanden, konfirmationsläger, bröllop och begravningar.” Inget fel i sig. Har själv deltagit vid barnvälkomnandeceremonier. Men på vilket sätt är kyrkans dop indoktrinering, men inte humanisternas ceremonier? I Kyrkan har vi konfirmation som en bekräftelse av dopet, men vad bekräftas på Humanisternas konfirmationsläger? Ateismen?

Ganska så ofta får jag på pälsen för att kristna lägger sig i politiken, vilket tydligen är farligt för samhället. Jag uppmanas att förlägga min tro till den privata sfären och om jag nu måste få utlopp för min tro, då bör jag göra det i kyrkan.  Uppmaningen gäller inte bara kristna, utan alla religiösa grupperingar i landet. Om nu förbundet Humanisterna är ett trossamfund, gäller samma uppmaning även dem? Borde inte humanismen också vara en privat angelägenhet och inte försöka påverka stat och samhälle?

Eftersom jag inte anser att min tro är en privat angelägenhet, så kräver jag givetvis inte att humanismen skall gömmas i någon privat garderob och enbart praktiseras i slutna möteslokaler. Men eftersom humanisterna kräver det av mig, så ställer jag frågan. Gäller andra regler för humanisterna än för kristna?

Till sist, en liten skitsak. I insändaren påpekar Sturmark och Rosén att majoriteten av svenska folket är ateister. Det kan väl vara möjligt, men då upplever vi något mycket intressant. Majoriteten av alla dessa ateister är medlemmar i något teistiskt samfund.