Ett råd till regeringen från en lojal medborgare!

20 november, 2015

Jag ska inte strö salt i såren och påminna regeringen om hur spionen Stig Bergling på sin tid, smet ut bakvägen när SÄPO bevakade framdörren! Det var taskigt gjort av Bergling. Spioner har ingen heder! Orsaken till varför jag påminner mig den historien idag är, att SÄPO tydligen inte kollat med Migrationsverket den misstänktes adress. Istället ber man om hjälp hos detektiven allmänheten. Till slut får SÄPO adressen, utan att behöva tillkalla ett massivt uppbåd från Missing people och när de kommer fram, kan de också konstatera med hjälp av namnskylten på dörren, att de kommit rätt! Vilken taskmört, syftet med namnskylten var säkert enbart till för att genera säkerhetspolisen! Nu ska ingen tro, att jag illvilligt påminner justitieminister Morgan Johansson vad hans föregångare Wickbom fick göra när SÄPO klantade sig. Han fick gå!

Nej, krav på ministrars avgång eller förlöjligande av regeringen passar sig inte för en lojal medborgare. Jag håller helt med Löfven, att jag visat monumental naivitet, när jag trott att säkerhetspolisen lärt sig av tidigare misstag. Det är helt rätt av landets statsminister att kritiskt påtala sådan naivitet hos medborgarna!

Det jag vill tipsa regeringen, i all ödmjukhet, om att det finns oslagbara kontrollinstrument, som praktiserats i USA efter angreppen på World Trade Center. Då antogs lagar om att bibliotekarierna på landets bibliotek, var tvungna att berätta för landets säkerhetstjänst vilka böcker medborgarna läste. Jag vet från min, egen subversiva, ungdomsperiod hur det lånades olämplig litteratur på våra bibliotek. Helt öppet! För att inte säga hur vi lånade till och av varandra! Det var ingen hejd på spridningen av olämplig litteratur. Hanteringen fortsätter i dag som i dag är. Vi sprider våra subversiva böcker till våra barnbarn nu! Om regeringen inte tar tag i frågan och inför anmälningsplikt för bibliotekarierna vid våra bibliotek när någon lånar något olämpligt, vet vi inte var det slutar! Eller ännu bättre, rapportera in allt vad medborgarna, lånar.

Om inte regeringen inte tar tag i frågan, då kan den kan anklagas för naivitet!

Jag är ändå lugn. Självfallet har regeringen under ledning av Löfven inte bortsett från en sådan fara, som de fria bibliotekslånen innebär. Det vore kanske bäst lyfta frågan en nivå högre än den mjäkiga praktiken i USA. Nu kommer kärnan i mitt råd till Löfven, Fridolin och Romson. Stäng biblioteken! (Far- och morföräldrarna måste åläggas att lämna in alla sina böcker till lämplig myndighet, innan de lyckats påverka barnbarnen alltför mycket! Barnen är bortom all räddning. De tvingades se Vilse i pannkakan och lyssna till högläsning av Bamse! )

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

Också en sann verklighetsbeskrivning!

27 februari, 2008

När vi dagligen översköljs av information om och analyser av nationella och internationella händelser, kan det ibland vara svårt att avgöra vad som i grunden är en sanning med ett stort S.

Därför kan det vara bra, att puffa för en nyhet, som med all säkerhet är bortglömd om några dagar, för den verkar tala mot en uppenbar sanning som många av oss tagit till sig. Jag läser i Kyrkans Tidnings (KT) nätupplaga följande nyhet som borde slås upp på tidningarnas förstasidor och toppa alla TV-nyheter de närmsta dagarna: ”93 procent av världens muslimer fördömer terrorism och andra radikala metoder. Det visar en färsk Gallupundersökning som presenteras i en bok som kommer ut i USA i mars.”

Det ska verkligen bli intressant att följa hur medierna värderar den här nyheten. Ni vet beskrivningen av vad som är en nyhet. ”En hund biter en man” – ingen nyhet. En man biter en hund – se där en nyhet! 

I vilken kategori hamnar nyheten, att 93 % av världens muslimer inte stödjer terrorism?

Andra bloggar om: , , ,


Fromma förhoppningar?

13 september, 2007

Thomas Bodström hävdar på Expressen debatt att:  

”Politiskabeslut måste föregås av en seriös debatt. Problemet är att när det gäller bekämpande av terrorism verkar vissa kunna påstå vad som helst. I diskussionen om brottsverktyg förväntas människor vara helt för eller helt emot, vilket är svartvitt och förenklat.”

När Bodström tar i på det sättet, är det inte direkt förvånande att jag med spänning väntar på den ”seriösa debatten”. Jag har läst artikeln ett antal gånger under dagen och kan bara konstatera att karln säger ju ingenting om det som ändå torde ha varit syftet med artikeln. Hur uppnå en säkrare värld?

Bodström skriver om terrorns offer och jag är den förste att verkligen känna sorg över allt det mänskliga lidandet vi får se och läsa om i våra massmedia. Men hur mycket än Bodström manar fram bilden av offren, så ger det i sig inget svar på hur vi effektivast stoppar grov kriminalitet eller terrorism. 

Det enda exemplet på kraftfulla åtgärder som Bodström nämner i sin artikel är att: ”Riksdagenkommer snart att besluta i frågan om polis och åklagare ska få möjlighet att kunna använda sig av telefonavlyssning för att kunna förhindra en terroristattack.” Jag borde väl som medborgare känna mig oerhört lugnad! Problemet är bara, att jag inte riktigt tror på att åtgärden vare sig gör till eller från. Det är väl ändå det en ”seriös debatt” skall handla om? Då räcker det inte med att svara kritikerna med visa på brottsoffren och antyda att vi inte skulle bry oss om dem. Visa istället på vilka grunder, ni gör bedömningen att alla de vertyg ni föreslår, förbättrar säkerheten och verkligen hindrar brott. Jag har som intresserad samhällsmedborgare sett hur metoderna förfinats och nya verktyg blivit tillåtna, men jag väntar fortfarande på resultatet – det säkrare samhället! Varken jag eller Jan Guillou har någon bevisbörda på oss. Det bördan ligger på Bodströms och riksdagens axlar.

Då räcker det inte att dramatiskt utropa: ”Det är New York 2001, Madrid 2004 och London 2005 för att inte tala om de dagliga självmordsattackerna i Irak.” Ingen förnekar, vad jag känner till, händelserna i New York, Madrid eller London.

Bodström, berätta för mig och alla intresserade. På vilket sätt skulle den föreslagna lagen i riksdagen förhindrat någon av de tre nämnda terrorattackerna? Jag har fullt medvetet utelämnat ”de dagliga självmordsattackerna i Irak.” Jag tror nog att Bodström vid närmare eftertanke inser, att inte är det bristen på telefonavlysning, som är det stora säkerhetsproblemet i Irak. 


Uj, uj – vilken diktaturkramare jag är!

12 september, 2007

Per Gudmundson har återigen i en ledare visat att han borde utropas till västvärldens motsvarighet till Bagdad Bob!

Enligt Gudmundsons ledare har Usama bin Ladin, vilket jag inte betvivlar, sagt följande: ”det kapitalistiska systemet försöker göra hela världen till ett storföretagens hertigdöme, under parollen att ‘globalisering‘ skyddar demokratin”?

Usama bin Ladin lär också ha berömt Noam Chomsky och anklagat Busch, Blair, Sarkozy och Brown för hyckleri när det gäller mänskliga rättigheter. Vad värre är, bin Ladin har också anklagat kapitalismen för att var skuld till  att vi ”dignar under bördor av räntor, avbetalningar, galna skatter, klimathot, samt fattigdom och hunger i Afrika.”

Per Gudmundson konstaterar statsmannaklokt, att Usama bin Ladin inte blivit marxist. Usama bin Ladin är bara smart och taktiskt klok, han utnyttjar opinionen i väst! Vi som är kritiska blir i bästa fall nyttiga idioter, men i värsta fall anhängare av totalitära rörelser.

Kritisera den rika världen för en ojämlik handel. Då är   Gudmundson där och varnar. Lyssna inte – det är bara Usama bin Ladin som ligger bakom.

Kritisera den rika världen för orättfärdiga lån och räntor, som utarmar fattiga länder. Då är Gudmundson återigen där och varnar. Lyssna inte – det är bara en terroristkramare som sprider förljugna bilder!

All kritik kan sopas undan med varningar om att kritikerna bara går terroristernas ärenden. Oavsett vad kritiken handlar om. Peka bara inte ut västvärlden, då är du nog en säkerhetsrisk. Tur att jag redan på 60-talet skickade in en talong till Säpo och berättade att de borde övervaka mig.

Om jag kritiserar det internationella kapitalet  för att slicka skorna på den stenhårda diktaturen i Kina. Vad säger Gudmundson då? Möjligen – lyssna inte! Hör ni inte vilken totalitär marxist han är?

Vän av ordning frågar sig säkert hur Per Gudmundson själv förklarar läget i världen. Jag får en känsla av, att allt vore till det bästa, om bara inte – för att låna ord av Ture Sventon – ”ständigt denne Usama bin Ladin!”


Det finns glada nyheter också!

11 september, 2007

För en stund sedan damp det ner ett nyhetsbrev från Kristna Fredsrörelsen i min e-postlåda. I brevet fanns ett avsnitt jag bara måste dela med mig av.

ANHÖRIGFÖRENINGEN ”PEACEFUL TOMORROWS” PÅ ÅRSDAGEN AV 11 SEPTEMBER 2001
Anhöriga till dem som dog när tvillingtornen på Manhattan föll för exakt sex år sedan bildade snart därefter organisationen ”Peaceful Tomorrows”. Denna organisations uttalande med anledning av sexårsdagen är värd att läsa. Här kommer ett par urklipp i egenhändig översättning: ”Under dessa sex år har vi haft förmånen att möta andra familjer runt om i världen som har drabbats direkt av våldet, genom krig, terrorism eller folkmord. Och det har varit mycket hoppfullt att se att många av dessa överlevare besvarade våldet inte med vedergällning utan genom att arbeta för fred med ickevåldsliga medel.” (…) ”Men vi har inte kunnat stoppa det här kriget. Vi har bevittnat hur händelserna den 11 september 2001 har använts för att rättfärdiga slaktandet av tio tusentals människor i Irak och Afghanistan…” Du kan läsa hela uttalandet på http://www.peacefultomorrows.org/


Islam, muslimer och islamister

4 juni, 2007

Är det tillåtet att kritisera Islam i Sverige? Frågan ställs av Lisbeth Lindeborg i DN-debatt. Egentligen är det inte en fråga Lindeborg ställer utan ett påstående: ”I Sverige attackeras företrädare för en konstruktiv kritik av islam och utpekas som islamofober i syfte att försöka skrämma dem till tystnad.” Det skulle vara intressant att få en redovisning om hur attackerna ser ut och vilka det är som leder attackerna.

Jag försöker följa med i det massmediala sorlet så gott det går och ser inga illvilliga attacker mot en kritisk granskning av Islam. Däremot saknar jag en seriös diskussion om islam, muslimer och islamister i Sverige. Det kan ju vara så som Lindeborg skriver att det i andra länder förs en mer livlig debatt, men det jag sett från, åtminstone Danmark och Frankrike, är mest vulgariserade uppfattningar om islam. Det är möjligt att det förs en mer förfinad diskussion på kultursidor och kulturtidskrifter, men eftersom jag är dålig på språk, får jag nöja mig med de rännilar av översättningar som sipprar till Sverige och de är inte många.

Får då islam kritiseras? Självklart får islam kritiseras, vem kan väl hindra den kritiken? Däremot torde det vara tillåtet att kritiskt granska kritiken. Jag störs ofta av ytligheten i kritiken. Islam är en stor religion, med mängder av fromhetsriktningar och tolkningar av vad islam innebär. Muslimer lever inte, lika lite som andra människor, i ett lufttomt rum. De har att orientera sig i och tolka en omvärld, som inte precis kännetecknas av en idyll för majoriteten av världens muslimer. Jag ska inte i ett ytligt blogginlägg förklara ett långt historiskt skeende, utan bara påminna om att flesta av världens muslimer har sina historiska rötter i ett kolonialt förtryck. Ur detta förtryck har olika former av islamism växt fram, som dels opponerar sig mot inhemska förtryckare och dels deras uppbackare från vår del av världen.

De islamistiska grupperna i världen är många, men vi tenderar att dra alla över en kam, vilket omöjliggör en nyansering. Islamisterna i Egypten och Turkiet har en något annorlunda strategi än t ex Hamas eller Talibanerna. Kampformerna är också annorlunda. Alla islamister accepterar inte strategin med självmordsbombare, utan föredrar andra kampformer.

Det som enar de flesta islamistiska grupper, som jag förstår det, är en mycket konservativ syn i moralfrågor och då inte moral i någon djupare mening, utan det blir det gamla vanliga: förtryck av kvinnor, övervakning av kvinnors och flickors sexualitet, fientlighet mot homosexuella. Uppräkningen kan bli hur lång som helst. Jag känner igen det från min kristna verklighet. Konservativa strömningar verkar dominera de stora religionerna just nu och som vanligt vilar tydligen religionens heder och existens i synen på sexualiteten.

När vi nu ska granska islam eller någon annan religion kritiskt måste vi ta hänsyn till alla faktorer. Om Hamas påstår att en självmordsbombare kommer till paradiset. Är det islam eller är det Hamas tolkning av islam? Svaret är, enligt mig, självklart. Om islamister påstår att det inte är Guds mening att människor skall leva i förtryck, förnedring och vara ekonomiskt exploaterade. Då är det islam, enligt min mening.

Mitt i all detta pågår också en diskussion om trons utveckling inom islam. Som kristen känner jag igen en del av debatten. Kvinnans ställning, månggifte och kvinnans ställning inom religionen. Kan en kvinna vara imam eller kan en kvinna vara präst? För mig har svaret varit givet. Det vore en hädelse mot Gud att förneka att även kvinnor kan få kallelsen. Vem har rätt att förneka en Guds kallelse? Såg i TV häromdagen ett samtal med Sveriges enda kvinnliga imam, det värmde.

Till sist, håller med Lisbeth Lindeborg. Det är kontraproduktivt med hädelseparagrafer vare sig de är nationella eller internationella.


Gäller folkrätten alla?

24 april, 2007

Ibland måste vi ställa oss den frågan, när vi tar ställning till olika slag av konflikter runt om i världen. I mitten på 60-talet blev jag mycket aktiv i den växande Vietnamrörelsen. Deltog i bildandet av De Förenade FNL-grupperna, DFFG. Då i början var det inte självklart att människor skulle ta ställning för vietnamesernas moraliska rätt till väpnad kamp. Skälen kunde vara politiska – USA bekämpade kommunismen. De kunde vara nostalgiska – vi skulle inte kritisera USA som räddat oss från nazismen. De kunde vara praktiska – USA var för starkt, det var lönlöst.

 

Alla argumenten, tagna var för sig, var nog så riktiga. Jag minns hur jag kom med i rörelsen sommaren 66. Jag kände bara hur frågan dök upp, med vilken rätt försöker USA tvinga på ett land sitt politiska och ekonomiska system? På den vägen är det fortfarande. Jag lärde mig att tolka de flesta konflikter utifrån frågan – i vems intressen? Oftast var det USA, som låg bakom. Någon enstaka gång var det Sovjetunionen som t ex i Afghanistan. Stormakterna stödde motpartens fiender, ibland med förödande konsekvenser. Som USA:s stöd till Talibanerna i Afganistan eller Irak i dess krig med Iran. Nästan aldrig stödde de utveckling mot fred, frihet och demokrati.

 

Vi lärde oss att, enligt folkrätten, har varje ockuperad nation rätt att göra motstånd. Även militärt! Vi protesterade mot USA:s terrorbombningar av civilbefolkningen med napalm och splitterbomber. Enligt vår mening var det ett brott mot folkrätten. Detsamma gällde omfattande folkomflyttningar till ”säkra byar” som mer eller mindre kunde ses som rena koncentrationsläger.

 

Trots att det var trögt i början, vände opinionen och till slut stödde majoriteten kravet: USA ut ur Vietnam. Det utmärkande för de flesta befrielsekamper under 50-, 60- och 70-talet var att den fördes mot antingen utländska eller inhemska politiska och militära makthavare. Befrielserörelserna försökte så långt det gick rikta attackerna mot polis och militär och inte slå mot civilbefolkningen. Det gjorde däremot stormakterna och de inhemska makthavarna.

 

I dag ser bilden mycket annorlunda ut. Inte när det gäller analysen om de bakomliggande orsakerna. Det är fortfarande USA och västvärlden, som under allehanda täckmantlar driver de globala konflikterna, med ett enda syfte att behålla dominansen och kontrollen över utvecklingen och resurserna. Men motståndet har tagit sig andra uttryck.

 

Vi ser det främst i mellanöstern. I Palestina-Israelkonflikten, i Irak och Libanon. Det är fortfarande så, att folkrätten gäller. Ett ockuperat folk har rätt att göra motstånd. En ockupant får inte annektera ockuperat område för bosättning, civilbefolkningen måste skyddas och inga kollektiva bestraffningar är tillåtna. Så långt kristallklart!

 

Men gäller inte folkrätten den andra sidan? Jomenvisst! Ingen terrorbombning av civilbefolkning, bara militära anläggningar. Det är inget folkrättsbrott eller terrorism att spränga en militärpostering i luften. Däremot en bomb i ett café eller skola är en terrorhandling. Det är ett brott mot folkrätten att som straff spränga huset som släktingar till motståndsmän äger och bor i. Det är inte heller rätt att ta gisslan och ännu värre döda gisslan! Krigsfångar är tillåtet, men de skall behandlas väl och med värdighet. Civila får under inga som helst omständigheter tas till fånga än mindre som gisslan. Sådana kampformer måste fördömas!

 

Varje folk väljer sina kampformer, men vi har rätt att ha åsikter. Under senare år har självmordsbombare blivit ett begrepp. Det finns många psykologiska förklaringar till företeelsen. Frustration, förnedring och hopplöshet är väl kanske det mest använda förklaringarna och de stämmer nog. Men om det bara varit fråga om enskilda frustrerade ungdomar, skulle kampformen ha fått en mycket begränsad omfattning. Men i verkligheten har religiösa och politiska ledare uppmuntrat och aktivt rekryterat självmordsbombare. Det är en medveten strategi. Enligt min mening en helt förödande strategi. Förödande dels för de personliga tragedier som följer, dels för att den försvårar fredsuppgörelser. Hur ser vänner och anhöriga på eventuella eftergifter när freden skall undertecknas? Kommer inte en känsla av – var det här vi offrade vår dotter eller son för, att sprida sig?

 

Till sist, på ett alltför långt inlägg. Vi får inte förledas av enkla förklaringsmodeller. Det må vara muslimer som använder sig av metoden självmordsbombare, men det är inte Islam som gör det! De muslimska organisationerna som agerar har namn. Använd namnen! De är dessa organisationer som är ansvariga och inte Islam. Det kan vara svårt i stridens hetta och upphetsning att se nyanser, men det är alldeles nödvändigt!