Den Jesus jag fortfarande bara anar.

7 december, 2007

För nio år sedan fick jag en bok i julgåva av avgångsklassen på Tärna folkhögskolas allmänna linje. Boken hette ”Den Jesus jag aldrig känt” av Philip Yancey. Förutom ett mycket intressant innehåll, har boken inspirerat mig till ett mycket givande förhållningssätt till att studera Bibeln. Visst är det bra att ha goda handledare, när man närmar sig Jesus undervisning, men samtidigt är det helt nödvändigt att också våga lita till egna studier och egna tolkningar.

När jag återfick min tro 1991 var det ganska naturligt att jag med stor entusiasm tog del av kyrkans aktiviteter. Gudstjänster, studiecirklar, invald i kyrkofullmäktige, kyrkoråd, diakonombud och kyrkvärd. Kyrkan blev ett ytterligare aktivitetsfält bland många andra. Det fanns ingen tid för reflektion, utan all tid gick åt till att vara bror Duktig. På ett plan passade den rollen mig förträffligt, för jag har nog aldrig varit någon större tänkare.

Men någonstans kände jag nog ändå, att meningen med min nygamla tro var väl ändå inte, att jag eventuellt skulle bli kyrkorådets ordförande någongång i framtiden. Något annat och djupare måste väl tron innehålla. Det var just i den vevan som jag fick boken. Jag läste den med stort intresse och insåg hur mycket arbete och tankemöda som låg bakom Yanceys insikter och han hade ändå tillbringat hela sitt liv i en kristen miljö och här kom jag tillbaka efter 30 års frånvaro!

Sagt och gjort. Jag funderade över hur Yancey närmat sig frågan. Dels deltog han i mängder av samtal. Han funderade mycket över den bild av Jesus han redan hade och sökte andra bilder. Såg många filmer med Jesusskildringar och reflekterade över dem. Och framför allt han följde Jesus i spåren och lyssnade till vad Jesus sa, som om det var första gången han hörde och ställde sig frågan – hur skulle jag reagerat om jag varit med?

Inspirerad av Yancey tog jag mig an att försöka förstå vad Jesus menar med tro. På många ställen berättar evangelierna om hur Jesus botar sjuka. Ofta säger Jesus – ”Din tro har hjälpt dig.” Det kändes lite irriterande. Vad var de trodde på? Där fanns ingen trosbekännelse, utan det verkade som om det räckte att de trodde att Jesus kunde bota.

Det kändes inte tillräckligt. Det borde väl ändå finnas mycket mer? Då kommer den romerske officeren och ber Jesus bota sin sjuka tjänare. Han säger att Jesus inte behöver komma, för det räcker att han säger, att tjänaren är botad. Då står det helt klart för mig, att officerens berömvärda tro, innebär en tro på att Jesus vill, kan och har myndighet att bota. Så långt kändes det skönt, men nu dök nästa fråga upp. Vad trodde tjänaren på? Det räcker tydligen att om någon i tro ber för mig, då blir jag botad. Då torde det omvända gälla. Om jag i tro ber för någon, då avvisar inte Jesus min bön!

Kände att jag började få grepp om trons innehål och omfattning. Då dök texten om pojken med den stumma anden. Fadern till pojken ber Jesus hjälpa om han kan. Jesus svarar: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.”  Fadern ropar förtvivlat: ”Jag tror. Hjälp min otro!” Vad skönt tänkte jag. Det är tillåtet att tvivla och ändå få hjälp. Bilden klarnade alltmer och jag började känna att jag nog kunde släppa frågan om tro och gå vidare.

Men det tog inte slut här. En söndag för några år sedan, när jag skulle tjänstgöra som kyrkvärd handlade evangelietexten om ”Änkans son som uppväcks i Nain” från Lukasevangeliet. Där möter Jesus tillsammans med sina lärjungar ett begravningståg. En änkas enda son har avlidit. Jesus grips av medlidande med änkan och uppväcker hennes son. Inte ett ord om vare sig änkans eller sonens tro. Jesus grips av medlidande och uppväcker! Inga som helst krav på motprestation! En helt ensidig handling av Jesus!

Tanken svindlar! Jag vågar än idag inte helt frimodigt släppa fram hela vidden av insikten och bara glädjas!   


Straff, nåd och förlåtelse!

31 oktober, 2007

När jag i natt, efter en lång dag, lät tankarna vandra fullständigt fritt, men inte opåverkade av dagens händelser, läsningar och andra intryck, dök plötsligt ett minne upp. För ett antal år sedan läste jag en undran av någon, om varför Abraham slutade att be för Sodom om det fanns färre än tio rättfärdiga i staden? Började leka med tanken, men bestämde att det var dags att sova och gjorde en liten notering om vidare studier i frågan.

När jag vaknade i morse fanns tanken där fortfarande, men kändes inte lika nyfiket spännande efter några timmars sömn. Det lutade åt att dagen skulle ägnas åt något annat tänkande, tills jag läste ett inlägg av Z: Bön handlar också om att vilja. Inlägget tangerade mina nattliga funderingar, så jag tog upp dem igen för närmare granskning.

I första Mosebok beskrivs hur Abraham samtalar med Gud och Abraham frågar om Gud verkligen tänker förinta staden om det bor femtio rättfärdiga i den. Gud lovar att inte göra det och Abraham fortsätter en nedräkning, men om det finns 45, 40, 30, 20? Abraham blir allt ängsligare för varje fråga, men Gud lovar, att finns det 20 rättfärdiga skall han inte förgöra staden. ”Abraham fortsatte: ‘Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske det finns tio?’ Herren svarade : ‘Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.’ När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.” 1 Mos 18: 32-33

Jag är såpass mycke liberalteolog, att jag blir enormt fascinerad över symboliken i berättelsen. Varför vågade inte Abraham gå ännu längre eller ville han inte gå längre? Abraham kanske ansåg, att finns det bara nio rättfärdiga i staden, då kan den lika gärna utplånas. Vem är det då som utdelat straffet? Gud eller Abraham? För vi vet ju inte hur Gud skulle svarat, om Abraham vågat vara fullständigt oresonlig och bett för staden, om det så inte funnits en enda rättfärdig! En tanke – när slutar vi själva att be?

Jag skulle lite kort vilja anknyta till Jesus egna undervisning. Jag upplever att Jesus går längre än vad Abraham vågade eller ville gå. I Lukas evangeliet berättas, att Jesus säger när han naglas fast vid korset: ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör.” I den bönen kan det inte vara rimligt att enbart innesluta de rättfärdiga. Den enda rimliga tolkningen, enligt mitt sätt att se, är att bönen gäller de romerska soldaterna, Pilatus, översteprästerna, fariséerna och skriftlärda. Ja alla de som Abraham inte bad för.

En ytterligare antydan om bönens betydelse finns i berättelsen om hur Jesus botar en officers tjänare. Officerens tro är det enda vi vet något om. Han är övertygad om att Jesus vill bota, att han kan bota och att han har myndighet att bota. Tjänarens tro vet vi inget om. Vi vet inte om han är god eller ond. Det enda vi vet enligt Lukas är att officeren sätter stort värde på honom.

Jag är övertygad om att om vi i tro ber för andra och då inte bara för våra medkristna, vilka vi givetvis ska be för, blir vi också bönhörda. Återigen, vad skulle Gud svarat om Abraham verkligen bett för Sodom?