Hörs göken efter midsommar?

19 juni, 2015

En dikt av Tomas Tranströmer så här på midsommarafton:

Göken

En gök satt och hoade i björken strax norr om huset. Den var
så högröstad att jag först trodde att det var en operasångare
som utförde en gökimitation. Förvånad såg jag fågeln, stjärt-
fjädrarna rörde sig upp och ner för varje ton, som handtaget
på en pump. Fågeln hoppade jämfota, vände sig om och skrek
åt alla väderstreck. Sedan lyfte den och flög småsvärande över
huset och långt bort i väster…Sommaren åldras och allt flyter
ihop till ett enda vemodigt sus. Cuculus canorus återvänder
till tropikerna. Dess tid i Sverige är över. Den blev inte lång! I
själva verket är göken medborgare i Zaire…Jag är inte längre
så förtjust i att resa. Men resan besöker mig. Nu när jag trängs
in alltmer i ett hörn, när årsringarna växer, när jag behöver 
läsglasögon. Det händer alltid mycket mer än vi kan bära!
Det finns inget att förvånas över. Dessa tankar bär mig lika
trofast som Susi och Chuma bar Livingstones mumie tvärs
genom Afrika.

Glad midsommar till er alla!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Det händer att en dikt, så där plötsligt, blir personlig

3 juni, 2015

I dag har jag från och till läst dikter av Tomas Tranströmer. Det går inte att sitta och sträckläsa, utan det får bli en dikt lite grann i förbifarten. Det händer att en dikt kan kännas personlig, mest i själva tonfallet, och plötsligt får känslan jag gått och burit på en förklaring.

Efter någons död

Det var en gång en chock
som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.
Den hyser oss. Den gör TV-bilderna suddiga.
Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.

Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen
mellan dungarna där fjolårslöven hänger kvar.
De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger –
abonnenternas namn uppslukade av kölden.

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta.
Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.
Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.

Tomas Tranströmer Dikter och prosa 1954-2004 Diktsamlingen Klanger och spår 1966


En kort rapport från dagens diktläsning

1 juni, 2013

Från berget

Jag står på berget och ser över fjärden.
Båtarna vilar på sommarens yta.
”Vi är sömngångare. Månar på drift.”
Så säger de vita seglen.

”Vi smyger genom ett sovande hus.
Vi skjuter sakta upp dörrarna.
Vi lutar oss mot friheten.”
Så säger de vita seglen.

En gång såg jag världens viljor segla.
De höll samma kurs – en enda flotta.
”Vi är skingrade nu. Ingens följe.”
Så säger de vita seglen.

Ur Tomas Tranströmers diktsamling ”Den halvfärdiga himlen”