Hur går det med det där katolska? V

5 december, 2015

Jag har varit hemma och t o m hunnit ta mig en middagslur efter en mässa med dop i Jesu Hjärtas kapell i Sörforsa. Efter mässan var det basar med gröt, smörgås och kaffe. Jag kan säga, att det går mycket bra med det katolska! Den första tidens känsla av högtidlighet har dämpats och förbytts i en vardaglig trygghet. Tro inte att jag menar vardaglig slentrian. En mässa är alltid en fest! Jesus själv är ju ständigt närvarande i mässan. Den insikten ger mig en oerhörd känsla av vardaglig trygghet. Jesus är med mig varje dag!

Vardagskänslan innebär också att andra tankar, än bara de ”stora” frågorna om Kyrkans lära, får plats. Jag har den senaste tiden ofta tänkt på den där kontakten jag hade med kyrkoherden i den Katolska församlingen i Västerås. Så här i efterhand slår det mig att jag borde gjort som jag gjorde när jag tog kontakt med S:t Pauli församling i Gävle. Jag anmälde att jag ville bli upptagen i den Katolska kyrkans gemenskap och tog mig till min första mässa i Jesu Hjärtas kapell och där har jag sen dess varit med vid varje mässa. Jag ställde inga frågor och krävde inga svar. Jag deltog i liturgin, lyssnade på fader Damians predikningar och hans undervisning före mässan. Tar till mig hur människor gör i gudstjänsten och tar efter. Lärde mig med tiden, att det inte finns någon likformighet, utan det finns utrymme för stora personliga variationer. Vän av ordning kanske tänker, det här låter inte alltför märkligt och det är det inte heller. Skillnaden mellan 1992 och 2015 var, att jag vid första tillfället ställde mig själv i centrum. Jag ville markera det jag var tveksam till i Kyrkans lära och praktik. I realiteten ställde jag Kyrkan till svars! 2015 ställde jag Kyrkan och församlingen i centrum. Lyssnade in vad Kyrkan ville erbjuda mig och upptäcker för varje dag, den oerhörda skatt Kyrkan har att erbjuda och det är fullt tillåtet att ta för mig av gåvorna. Den känslan är svår att förklara, men så känns det!

Jag får väl i ärlighetens namn berätta, att jag skulle inte vara den jag är, utan mina personliga prestationskrav och preatationsångest. Jag har ända sedan barndomen ett stort behov av att vara duktig. Behovet kom inte enbart från mig själv, utan var lika ofta ett yttre krav. När jag läser Katolska Kyrkans Katekes, påve Franciskus Evangeliet glädje, Signum, Katolsk Magasin eller andra skrifter, får jag ofta en känsla av panik. Hur ska hinna lära mig allt jag borde kunna på den korta tid, som står till förfogande? Jag lovar, ingen angenäm känsla. Paniken är inte så stor, att jag måste andas i en papperspåse. Paniken lättar, när jag frågar mig själv. ”Tror du att Domens dag kommer att vara ett läxförhör, där det gäller att ha alla rätt för att bli godkänd?” Så är det ju inte, det inser jag, tro är inte en prestation. Jag ber den korta bönen som jag alltid har nära till: Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig, syndare! och läser sen lugnt vidare!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Är det någon som uppnått en tro så stor som ett senapskorn?

29 april, 2009

Jag funderar ofta över fenomenet, att vi kristna så gärna och ofta talar om andras synder och bristande tro. Visserligen åtföljda av klädsamma påpekanden om, att alla är vi syndare och i behov av förlåtelse. Men handen på hjärtat, visst är det ändå så, att andra är större syndare än vi och egentligen på väg mot helvetet?

I sådana stunder, när jag söker tröst i att jag i vart fall inte är lika stor syndare som min granne och att jag definitivt har starkare tro än henne, brukar jag famla efter Bibeln och läsa:

Apostlarna sade till Herren: ”Ge oss större tro.” Herren svarade: Om ni hade tro så stor som ett senapskorn skulle ni kunna säga till mullbärsträdet där: Dra upp dig själv med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er. Luk 17:5

Om jag nu mot förmodan har större tro än min granne, är den ändå mindre än ett senapskorn. Än har jag inte fått den minsta lilla grästorva att plantera sig i Dellen. För att vara riktigt sanningsenlig, har jag nog inte mött någon som klarat bedriften.

Istället för att lite skadeglatt betona andras synder och bristande tro, får jag nog tacksamt inse det stora i, att jag är accepterad, förlåten trots alla dagliga tillkortakommanden och den lilla tro jag besitter. Det borde vara en källa till glädje och begrundan.

Andra bloggar om: , , , ,


Hur förstår vi uppdraget?

15 augusti, 2008

Alldeles i slutet av Matteusevangeliet säger Jesus till lärjungarna: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns, och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag skall vara med er till tidens slut.” 

Av skilda anledningar, jag går inte in på vilka, har jag haft anledning att fundera över vad uppdraget egentligen består av? Jag har hört orden otaliga gånger genom åren och de var också ofta närvarande, när Carl Filip Ullner ledde konfirmandundervisningen i det sena 50-talet i Sundsvall. Till för några månader sedan utgjorde texten inget direkt problem för mig, utan de var en del av min kristna tro. Plötsligt slog det mig, att jag nog haft en alltför oproblematisk syn på uppmaningen. Jag har inte lyssnat, vilket är en förutsättning för att förstå.

Jag började lyssna och upptäckte tre ord som jag inte lyssnat till tidigare. Jag kände att orden ”göra”, ”lära” och ”hålla” hade en avgörande betydelse för hur man tolkar Jesus befallning.

När jag funderade över orden ”gör alla folk till lärjungar” fick jag en association till ett förslag på skolområdet under 90-talets besparingstider. Begreppet teoretisk slöjd praktiserades tydligen på en del skolor för att spara pengar. Hade slöjden varit teoretisk på Skönsmons skola, då hade jag nog varit bäst i klassen även i det ämnet. I slöjden gör man saker och så tolkar jag Jesus uppmaning – ”gör!” Jag minns inte alla de konflikter jag hade med min slöjdlärare, för att han var, enligt min mening, alltför petig. Han påpekade, ibland något irriterat, att de blir ingen skärbräda gjord utan ett ordentligt grundarbete. Det var bara att hyvla, slipa och sandpappra! Till slut var lärjungen, nej förlåt, skärbrädan klar och jag kunde ha utropat: ”Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden.” Jag frågar mig allt oftare hur gör vi människor till lärjungar? Räcker det med teoretisk kunskap eller är det ett hantverk, där vi som kristna förväntas göra något? Jag upplever att vi, i våra församlingar, alltför lite samtalar om vad hantverket innebär och alltför mycket ägnar oss åt teoretisk slöjd.

Under konfirmationstiden fick jag ytterligare kunskaper om de bud Jesus gett sina lärjungar, men när jag tittade mig omkring i min verklighet, så upptäckte jag, för en idealistisk ungdom, något mycket förvånansvärt. De kristna verkade inte hålla buden! De vuxna i min omgivning kunde buden, men så här i efterhand förstår jag, att ingen hade lärt dem att hålla buden. Som jag tolkar Jesus befallning, så säger han inte, gå ut och lär människorna de bud jag har gett er. Jesus säger: ”och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.” Det vore fel att skylla mina egna tillkortakommanden på trons område på andra. Det är inte heller min mening, men jag anser det nödvändigt, att åtminstone för min egen del, efterlysa lite mer konkreta och handgripliga råd om hur jag ska gå tillväga för att lära människor att hålla de bud Jesus gett oss.

Under sommaren har jag påbörjat en omläsning av Apostlagärningarna parallellt med ”Andens folk – En lärjungevandring genom Apostlagärningarna” av Peter Halldorf. I Apostlagärningarna får en bild av hur de första kristna tolkade befallningen, att lära människorna att hålla de bud Jesus gett dem. Egendomsgemenskap, raserandet av sociala skillnader, ansvar för varandra, inte få rätt mot varandra med hjälp av världsliga domstolar, för att bara nämna några exempel. Människor utanför församlingen såg med förundran på den kristna praktiken och tilltalades och blev mottagliga för det glada budskapet. De första kristna försökte, inte bara tro, utan också leva sin tro.

Mycket, om inte allt, av detta försvann, när den kristna tron blev en statsbärande religion. De urkristna församlingarnas liv och leverne fick ett mytiskt skimmer, som definitivt inte har något med dagens verklighet att göra. Det kan vara hur som helst med det, men det är ändå ett faktum, att då försökte kyrkan verkligen lära människorna, inte bara ett åsiktspaket, men vad som krävdes för att hålla buden. Här någonstans borde det kristna samtalet starta och inte fastna i beklaganden om utbredningen av sekulariseringen.

 Andra intressanta bloggar: om , , , , , , , , ,


Har vi en Gudsbild fylld av motsägelser?

6 mars, 2008

Det här inlägget är en direkt fortsättning på funderingarna i gårdagens inlägg: Vad innebär det glada budskapet?

I sin Bergspredikan, skildrad i Matteusevangeliet, säger Jesus bl. a att vi ska älska våra fiender och att vi ska förlåta människor, som på något sätt förbrutit sig mot oss. Klarar vi inte av det, då kan inte Gud heller förlåta oss. Jesus undervisning i bergspredikan innehåller så mycket mer, men det skulle bära för långt om jag tog med allt. Det behövs inte heller för att åskådliggöra min fundering.

Jag upplever att Jesus försöker förklara för lärjungarna vem eller vad Gud är. För mitt i sin undervisning om att vi ska älska våra fiender säger Jesus ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” Jag tolkar att Gud vill att vi liksom han skall älska alla, inte bara de som står oss närmast t ex kristna bröder och systrar. Gud förväntar sig att vi förlåter, utan att någon har bett om förlåtelse. Det kravet är så viktigt, att om vi inte uppfyller det budet, då låser vi Guds möjlighet att förlåta oss.

Den första reaktionen hos mig var. Detta är omöjligt! Den andra reaktionen var. Det är ändå skönt att Gud själv förmår uppfylla allt det han begär av oss, men vi inte klarar av. Men någonstans har jag ändå en gnagande osäkerhet. Är det verkligen så?

Har inte Gud, enligt den samlade kristenhetens undervisning, ett antal krav som vi ska uppfylla för att vi ska få del av hans förlåtelse och omsorg. Jesus säger inte till sina lärjungar; älska era fiender förutsatt att….. Men får inte vi lära oss, att Guds överflödande kärlek förutsätter att vi tror? Jesus säger inte till sina lärjungar – förlåt dem som förbrutit sig mot er förutsatt att…. Men kan vi förvänta oss förlåtelse från Gud utan omvändelse och bön om förlåtelse? Ibland, när tvivlet riktigt griper tag, får jag känslan av att det inte ens räcker med att tro. Jag måste tro på rätt sätt också och de ”rätta sätten” är förfärande många.

Jag upplever ofta, att jag bär på bägge dessa Gudsbilder inom mig. Lika ofta känner jag, att kyrkan brottas med samma två Gudsbilder i sin undervisning och inte riktigt vet på vilket ben den ska stå.

Frågan kvarstår – Vad innebär det glada budskapet? Är glädjen enbart förbehållen dem som tror eller inbegriper Jesus offerdöd fler? Kanske alla?

 Jag bifogar en video, som jag tidigare delat med mig av. Videon anknyter till min frågeställning och gör det på ett tydligare sätt. Jag har snott videon hos Inhabitatio Dei. Jag ansluter mig till videons sista vädjan – om någon har en förklaring. Lämna ett meddelande!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,


Vad innebär det glada budskapet?

5 mars, 2008

När jag 1991 återfick min kristna tro, efter att i 30 år inte ägnat vare sig kyrkan eller dogmerna någon större tankeverksamhet. Jag lämnade kyrkan utan större åthävor eller fientlighet. Jag kan inte heller erinra mig att det var något medvetet ställningstagande mot någon enskild företeelse, utan det är bara att konstatera – min tro försvann och jag saknade den inte.

När jag lika odramatiskt återfick min tro, är det ganska naturligt, att jag från och till funderat över vad jag egentligen återkommit till? Frågorna är inte många, men de och svaren förändras över tid och med växande insikt. Den som läst de flesta av mina inlägg i bloggen vet, att jag ofta återkommer till några väl avgränsade teman: Vilka är det som blir frälsta? Vad är synd? Straff och förlåtelse. Och nu på senare tid också funderingar om mitt fria val. Om jag skulle behandla alla dessa teman i ett och samma inlägg, skulle det nog bli oläsligt långt. Jag ska försöka dela upp mina funderingar i tre eller fyra inlägg, där varje inlägg är ett delsvar i en större och förhoppningsvis sammanhängande helhet. Det är bäst att jag också nämner att många i min bloggförsamling är inspiratörer till tankegångarna.  Den senaste är Jonas Lundström, som för en tid sedan skrev ett inlägg, Alla skall med, i sin blogg, Den radikal-reformatoriska bloggen. Det inlägget innebar en stark aha-upplevelse.

Hos Lukas finns två berättelser som har haft en stor betydelse för min förståelse av vem eller vilka som blir frälsta. Den första handlar om hur en officers tjänare botas. Berättelsens huvudsak är officerens tro. En tro som är så stark och utan tvivel, att t o m Jesus förvånas. Jag har ändå under en längre tid mer tänkt på tjänaren. Vad gjorde att Jesus botade honom? Vi vet inget om hans tro. Bara officerens. Kanske det är här jag ska leta orsaken till min snabba övergång (högst 10 sekunder), från en sekulär humanist till en bekännande kristen. Någon bad för mig och bönesvaret nådde mig vid köksbordet läsande DN:s ledarsida. Jag vill gärna tro det.

Den andra berättelsen som berört mig är berättelsen hur Jesus uppväcker en änkas döde son vid stadsporten i Nain. Jesus grips av medlidande och uppväcker änkans son. Berättelsen säger inget om vare sig änkans eller sonens tro. Bara detta enkla: ”När herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade; ‘Gråt inte.”  

De här berättelserna blev ett, när jag i en lekmannapredikan nyårsdagen efter Tsunamikatastrofen sa till församlingen. ”Vem hörde bönen om det bara finns en Gud och det är ju vår tro, när alla dessa tusentals och åter tusentals människor skrek ut sin vånda och bad om hjälp i dödsögonblicket? Tror någon att Jesus inte greps av medlidande och hörde allas bön och höll om varenda en och bar dem in i sin egen framtid?” Jag blev inte anmäld till biskop Persenius. Det får jag väl tolka som att församlingen var enig med mig.

Vågar jag göra som pastorerna på Kanal 10, när de vänder sig till församlingen och frågar: ”Får jag ett amen?”

Andra bloggar om: , , , , , , , ,


Den Jesus jag fortfarande bara anar.

7 december, 2007

För nio år sedan fick jag en bok i julgåva av avgångsklassen på Tärna folkhögskolas allmänna linje. Boken hette ”Den Jesus jag aldrig känt” av Philip Yancey. Förutom ett mycket intressant innehåll, har boken inspirerat mig till ett mycket givande förhållningssätt till att studera Bibeln. Visst är det bra att ha goda handledare, när man närmar sig Jesus undervisning, men samtidigt är det helt nödvändigt att också våga lita till egna studier och egna tolkningar.

När jag återfick min tro 1991 var det ganska naturligt att jag med stor entusiasm tog del av kyrkans aktiviteter. Gudstjänster, studiecirklar, invald i kyrkofullmäktige, kyrkoråd, diakonombud och kyrkvärd. Kyrkan blev ett ytterligare aktivitetsfält bland många andra. Det fanns ingen tid för reflektion, utan all tid gick åt till att vara bror Duktig. På ett plan passade den rollen mig förträffligt, för jag har nog aldrig varit någon större tänkare.

Men någonstans kände jag nog ändå, att meningen med min nygamla tro var väl ändå inte, att jag eventuellt skulle bli kyrkorådets ordförande någongång i framtiden. Något annat och djupare måste väl tron innehålla. Det var just i den vevan som jag fick boken. Jag läste den med stort intresse och insåg hur mycket arbete och tankemöda som låg bakom Yanceys insikter och han hade ändå tillbringat hela sitt liv i en kristen miljö och här kom jag tillbaka efter 30 års frånvaro!

Sagt och gjort. Jag funderade över hur Yancey närmat sig frågan. Dels deltog han i mängder av samtal. Han funderade mycket över den bild av Jesus han redan hade och sökte andra bilder. Såg många filmer med Jesusskildringar och reflekterade över dem. Och framför allt han följde Jesus i spåren och lyssnade till vad Jesus sa, som om det var första gången han hörde och ställde sig frågan – hur skulle jag reagerat om jag varit med?

Inspirerad av Yancey tog jag mig an att försöka förstå vad Jesus menar med tro. På många ställen berättar evangelierna om hur Jesus botar sjuka. Ofta säger Jesus – ”Din tro har hjälpt dig.” Det kändes lite irriterande. Vad var de trodde på? Där fanns ingen trosbekännelse, utan det verkade som om det räckte att de trodde att Jesus kunde bota.

Det kändes inte tillräckligt. Det borde väl ändå finnas mycket mer? Då kommer den romerske officeren och ber Jesus bota sin sjuka tjänare. Han säger att Jesus inte behöver komma, för det räcker att han säger, att tjänaren är botad. Då står det helt klart för mig, att officerens berömvärda tro, innebär en tro på att Jesus vill, kan och har myndighet att bota. Så långt kändes det skönt, men nu dök nästa fråga upp. Vad trodde tjänaren på? Det räcker tydligen att om någon i tro ber för mig, då blir jag botad. Då torde det omvända gälla. Om jag i tro ber för någon, då avvisar inte Jesus min bön!

Kände att jag började få grepp om trons innehål och omfattning. Då dök texten om pojken med den stumma anden. Fadern till pojken ber Jesus hjälpa om han kan. Jesus svarar: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.”  Fadern ropar förtvivlat: ”Jag tror. Hjälp min otro!” Vad skönt tänkte jag. Det är tillåtet att tvivla och ändå få hjälp. Bilden klarnade alltmer och jag började känna att jag nog kunde släppa frågan om tro och gå vidare.

Men det tog inte slut här. En söndag för några år sedan, när jag skulle tjänstgöra som kyrkvärd handlade evangelietexten om ”Änkans son som uppväcks i Nain” från Lukasevangeliet. Där möter Jesus tillsammans med sina lärjungar ett begravningståg. En änkas enda son har avlidit. Jesus grips av medlidande med änkan och uppväcker hennes son. Inte ett ord om vare sig änkans eller sonens tro. Jesus grips av medlidande och uppväcker! Inga som helst krav på motprestation! En helt ensidig handling av Jesus!

Tanken svindlar! Jag vågar än idag inte helt frimodigt släppa fram hela vidden av insikten och bara glädjas!   


Lyser staden på berget?

6 december, 2007

”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man det inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himmelen.” Matt 5:13-16

Jag har, sedan jag helt odramatiskt och utan större åthävor återfick min ungdomstro, ofta något förvånat tagit del av diskussioner och analyser om varför kyrkorna, åtminstone i Europa, tappat i betydelse och inflytande. Jag fick en känsla av ett pågående sorgearbete, som kändes lite knepig, när jag klev in i den kristna världen igen.  Efter några år vande jag mig vid, att jag hittat hem till något, som i mångt och mycket, liknar ett sorgehus.

Det finns mängder av idéer, uppslag och också konkreta förslag till hur vi ska hitta ut ur sorgehuset. I det här inlägget tänker jag inte vare sig polemisera mot eller recensera något av alla dessa förslag. Det får bli innehåll i framtida blogginlägg, för jag har givetvis synpunkter, konstigt vore det väl annars. Nej, i natt ska jag bara lite kort hävda, att vi, för att kunna gå vidare, måste förstå vår egen skuld till att vi är där vi är. Lugn, jag tänker inte gå till tiden för korstågen! Nej, min tidsperiod är mycket mer närliggande. 

Dietrich Bonhoeffer skriver från fängelset den 30 april 1944: …(”vad beror det till exempel på att det här kriget i motsats till alla krig hittills inte givit upphov till någon ”religiös” reaktion?) – vad betyder då detta för ”kristendomen”?

Frågan är berättigad och jag upplever att kristenheten inte ens försökt besvara frågan, utan vi fortsätter att trampa på i invanda spår och skyller den fortgående sekulariseringen på – ja vadå?

Jag behöver nog inte beskriva vad som hände i Europa och världen under de mörka ondskans decennier under 1900-talet. Utan går rakt på frågorna – vad gjorde de kristna kyrkorna för att försöka hindra utvecklingen? Ville kyrkorna ens stoppa utvecklingen? De kanske rent av bejakade, åtminstone delar av skeendet? Kan vi med gott samvete säga, att kyrkorna motstod ondskan och trotsigt hävdade att ”Kristus är Herre!”

Är det fullständigt orimligt att tänka sig, att människorna upplevde att ljus efter ljus i staden på berget slocknade och att det till slut bara fanns ett mörker och att de inte uppfattat att staden på berget har börjat lysa igen? Den kanske rent av fortfarande vilar i mörker? Det stora problemet kanske är, att vi kristna aldrig upplevde att ljusen i staden slocknade.

Kan vi överhuvudtaget hoppas på att återfå sältan i saltet, utan att vi erkänner våra tillkortakommanden i det förgångna och tar vår avstamp inför framtiden i det erkännandet? Vi kanske rent av måste hitta det nya saltet i en total omtolkning av den kristna trons innehåll?

Jag är fullt medveten om att jag inte gett några svar på hur jag ser på frågorna, men det kommer. Men å andra sidan, en fråga antyder ofta också ett svar. 

Som komplement eller som motvikt rekommenderar den här artikeln i Dagen.


Vad ni än gör – bojkotta inte Coca-Cola!

22 september, 2007

Det pågår en intressant diskussion i Dagen om hur politisk en kristen organisation får vara. Sådana diskussioner poppar upp från och till och nästan alla har  samma ursprung. Någon kristen organisation, församling eller nätverk anser att kristna inte enbart skall ägna sig åt välgörenhet, utan hävdar att kristna måste vara solidariska, mot människor och miljö. Kritiken brukar alltid leda till anklagelser om att organisationen blir för mycket vänster.

Den här gången är det tydligen EFK Ung som hoppat över skaklarna. Som utomstående och gammal vänsterkuf verkar inte övertrampen alltför skrämmande. EFK Ung har tydligen nekat en artist att uppträda. Artisten delar EFK Ungs tro, men stödjer USA:s krig i Irak. Ateistiska artister och hör häpna liberalteologiska grupper har tydligen fått framträda. Ett ytterligare bevis för grav vänsteravvikelse är att Coca-Cola bojkottades vid EFK Ungs festival Frizon. Kombinationen ung och bojkott av Coca-Cola leder per automatik till domen – EFK Ung har blivit en politisk lekstuga!

Jag hoppas diskussionen fortsätter för den är viktig. Jag lär mig aldrig att förstå varför våra kristna församlingar och organisationer inte kan ta ställning och bekämpa orättfärdiga strukturer som som leder till krig, förtryck och fattigdom. Det känns verkligen konstigt, att allt sådant arbete skall bedrivas någon annanstans, men inte i våra egna sammanhang. Jag anser att lite mer av profetisk diakoni är av nöden.


Får Bibeln tolkas hur som helst?

19 september, 2007

Frågan ställdes enligt referat i Dagen i ett panelsamtal mellan ”pingstprofilen” Sten-Gunnar Hedin och domprosten Åke Bonnier på Medborgarhuset i Stockholm. Många upplevde nog att det var bra med ett klargörande samtal mellan Hedin och Bonnier. Orsaken till panelsamtalet är ju kända. I en, av Domkyrkoförsamlingen utgiven tidskrift, finns en intervju med prästen Olaisson.

I intervjun berättar Olaisson om en något udda tolkning av berättelsen i Matteusevangeliets åttonde kapitel, om hur Jesus hjälper en romersk officers tjänare. Olaisson menar att det kan vara så att det förekom en sexuell relation mellan tjänaren och officeren. De som sammanställt texten har tydligen ansett att det inte behövs någon djupare förklaring till varför officeren ber om hjälp, men visst, det är ingen orimlig gissning att det låg en sexuell relation i botten. Sådana relationer var inte alls ovanliga bland de högre stånden på den tiden. Men å andra sidan, det står inte heller vilka andra handlingar officeren gjort fram till sitt möte med Jesus. Vi vet bara att han måst vada i blod och illgärningar. Ingen blev officer i den romerska armén utan att han visat både hårdhet och grymhet. Berättelsen ignorerar sådana bakgrundsfakta och koncentrerar sig på officerens fullständiga övertygelse om att Jesus kan och vill, men framförallt har myndighet att hjälpa. Det är enligt min mening berättelsens syfte och mening.

Olaisson drar istället fram en annan tolkning och säger: ”När Jesus helar pojken befäster han alltså underförstått relationen mellan mannen och pojken.” Den meningen gjorde Sten-Gunnar Hedin så upprörd att han uppmanade alla dubbelanslutna pingstvänner att lämna, inte bara Domkyrkoförsamlingen i Stockholm, utan även Bjuråker-Norrbo församling. Jag lovar, ingen av församlingens två präster skulle hamna i sådana vildsinta tolkningar!

Det är ändå intressant att mitt i larmet, upprördheten och de hårda orden fundera, inte över vad som sägs, men mer över vad som inte blir sagt. När Olaisson säger att Jesus ”befäster” en ojämlik sexuell relation, koncentreras all kritik till att Olaisson, Domkyrkoförsamlingen och eventuellt hela Svenska kyrkan är på glid mot en acceptans av pedofili.

Jag har, för min egen del, blivit mycket illa berörd över Olaissons antydan att Jesus skulle lägga våra handlingar i vågskålen, när han hjälper. För det skulle ju innebära att det kan tänkas finnas handlingar, som utestänger från hjälp. Jag har inte läst någon upprörd reaktion mot att Olaisson verkar se hjälpen från Jesus som villkorad. För det kan väl inte vara så illa, att en del av upprördheten bottnar i en övertygelse att Jesus aldrig skulle ha hjälpt någon med sådana sexuella handlingar i bagaget?

Det får vara hur som. När jag funderat över intervjun och alla upprörda reaktioner, har jag nåtts av insikten, att om någon ber för mig, hur blodiga och syndiga den bedjandes händer än är, nekar inte Jesus att hjälpa mig. Insikten bär också åt andra hållet!


Är det slumpen som styr, eller…?

16 september, 2007

Tidigare ikväll fick jag i en kommentar en uppmaning från Peter Green: ”Kan du inte skriva en rad om hur du kom till tro med alla dessa erfarenheter i bagaget?” Erfarenheterna Peter talar om är de jag fick när jag var aktiv inom vänstern under 60 och 70-talen. Ja det pågick in på 80-talet. Jag lovade och nu till svaret! Den blir lite längre än en rad.

Jag vill inleda med att nämna tre omständigheter som med all säkerhet har betydelse för hur jag kom till tro och hur jag hanterat erfarenheterna från ett hyfsat långt politiskt engagemang.

Barn får ju ofta frågan från vuxna: ”Vad ska du bli när du blir stor?” Då svarar barn snällt och säger: ”Brandsoldat. Pilot. Flygvärdinna.” Enligt mina föräldrar brukade jag svara: ”Präst!” Jag minns det inte själv, utan det har berättats för mig, men tanken att bli präst var självklar till ett par år efter konfirmationen. Då släppte jag tanken, till min konfirmationsprästs stora besvikelse.

I mitten på 60-talet lovade jag mig själv, dyrt och heligt att när jag dog, det inte skulle kunna stå i någon dödsruna: ”Leo Holtter har varit en trogen partimedlem under hela sitt liv och alltid lojalt stött partilinjen.” Varje gång jag läste en sådan dödsruna i Ny Dag, ryste jag av obehag! Alltid lojalt stött partilinjen – vilken absurditet!

Det andra löftet jag gav mig själv i mitten på 60-talet var att aldrig, aldrig skulle jag bete mig på sådant sätt, att en arbetsgivare skulle kunna säga om mig, att Leo Holtter har varit en duktig och plikttrogen arbetare. Bara tanken fick nackhåren att resa sig av obehag.

Jag lämnde Kyrkan 71. Jag upplevde att medlemsskapet inte fyllde någon funktion och behovet av Gud kändes inte akut på något sätt. Åren gick och jag strävade på i politiken och facket. Lämnade sektvänstern och blev aktiv i VPK några år. Gick tillbaka till socialdemokratin 86 efter 20 års frånvaro. Var medlem och aktiv till 2004. Numer helt oorganiserad politiskt. Jag kan också lugnt säga – mina ungdomslöften har jag levt upp till. Inga minnesord om lojal partimedlem eller plikttrogen arbetare är möjliga! 

1991 den första advent sitter jag vid mitt köksbord och dricker kaffe och läser DN. Klockan är runt 10. Jag lyfter blicken och hör mig själv säga till min fru: ”Ska vi gå till Kyrkan?” Jag kan ta gift på, att jag inte hade den blekaste aning om vad jag tänkte säga,  i ögonblicket när jag lyfte blicken! Sagt och gjort. Vi gick till Tomaskyrkan i Västerås och deltog i gudstjänsten. Efter Gudstjänsten träffar min fru en av församlingens präster, Ingemar Andersson, som hon träffat på en begravning. Jag lyssnar på deras samtal en stund och avbryter med en fråga: ”Hur gör man, när man vill komma tillbaka till kyrkan?” Återigen, orden kom före tanken! 

På den vägen är det! Det jag tog med mig av negativa erfarenheter från 68-rörelsen innebar, att jag var fast besluten att inte hemfalla åt dogmatism. Inte utgå från att just jag alltid har rätt. Inte ta med mig den knepiga tanken från sektvänstern, att det finns hur många borgerliga alternativ som helst, men bara en sann socialistisk väg. Jag tror inte och kommer aldrig tro, att det bara finns en väg till himlen. Det kan inte jag bestämma, utan det bestämmer Jesus och han är mycket generösare än jag. Jag är också mycket försiktig med lojalitetsförklaringar till organisationen kyrkan. Jag försöker vara ärlig och säga min uppfattning, i mina samtal med andra människor, oavsett om de är kristna eller inte. Försöker så långt det är möjligt att visa respekt för andras uppfattningar utan att bli utslätad. Inte ropa på den teologiska ordningspolisen, när någon gör en vildsint bibeltolkning, hur felaktig jag än anser den vara. Jag tar ett samtal eller diskussion istället. Ni förstår nog att jag tänker på ”skandalen” i domkyrkoförsamlingen i Stockholm.

Vägen till tro var odramatisk och kändes fullständigt naturlig. Det var som om jag aldrig varit borta. Eller som jag sa i en lekmannapredikan förra året – ”Gläd er med mig. Jag var förlorad och nu är jag återfunnen!”