Kan verkligen sanningen vara konservativ?

8 november, 2014

Jag har från och till fått påpekanden om att jag skulle tillhöra en konservativ del av Svenska kyrkan. Påpekandena blev mer omfattande, när jag blev medlem i Frimodig kyrka och också kandiderade till stiftsfullmäktige i Uppsala stift. Det är inte så, att jag känner mig kränkt över att bli kallad konservativ, men jag har vid några tillfällen markerat att jag inte känner mig över hövan konservativ. När jag deltar i gudstjänsterna i Bjuråkers och Norrbos kyrkor och hör om den den tro som gudstjänsterna och församlingens präster förmedlar, då känner jag mig inte konservativ, utan mer som en lojal medlem, som omfattar kyrkans lära. När jag återkom till kyrkan 1991, vände jag mig med stort förtroende till prästerna i församlingen. Det tog många år innan jag insåg, att fråga präster inte alltid är en säker väg till förståelse och kunskap om kyrkans lära. Jag fick med tiden inse, att om kyrkan har ett läroämbete, så är den gisten och i mångt och mycket fallfärdigt. I stor utsträckning har jag, i mångt och mycket, fått tillskansa mig en förståelse på egen hand. Jag ska försöka beskriva några av de trossatser jag anser vara sanna och oomkullrunkeliga.

1. Gud är en objektiv sanning, som inte påverkas av vad vi tror eller inte tror. Jag kan inte, med min tro bidra till något nytt i Guds existens. Det är Gud som skapar tro hos mig eller erbjuder mig att tro. Jag kan acceptera eller förkasta erbjudandet.

2. Gud är treenig, Fader och Son och Ande. Det har han visat oss genom sin son Jesus Kristus. Det är kyrkan som varje söndag förmedlar insikten om Guds sanna natur, som en treenig Gud i kyrkans trosbekännelse. Jag tror bokstavligt på bekännelsen, det tog sin tid.

3. Jag är också helt övertygad om att Fadern skapade allt till och genom Sonen.

4. Att Jesus var sann Gud och sann människa och ingen profet, som vår nuvarande ÄB verkar anse.

5. När Jesus hävdar att han är Vägen, Sanningen och Livet, lider han inte av mänsklig hybris, utan uppenbarar kallt och nyktert en objektiv verklighet. En följd av Jesus beskrivning av sig själv är missionsbefallningen till apostlarna innan himmelsfärden: ”Åt mig har getts all makt i himmel och på jorden, Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” Det går inte, hur mycket en del önskar det, att bortse från att Jesus säger ”alla folk.” Jesus nämner inga undantag. (Jag hoppas också att ingen präst i någon förnyelseyra döper barn i Skaparens, Befriarens och Livgivarens namn. Ett sådant dop är inte giltigt i någon kristen kyrka.)

6. Till sist för den här gången. Jesus dör på korset för våra synders skull. Förklaringarna kan skilja sig åt mellan kyrkor, men det är helt klart att Jesus dör för vår skull och genom sin död öppnar han en direktväg till Gud. En väg som tidigare varit blockerad av synden.

Det finns med all säkerhet en hel del jag glömt, men de här 6 punkterna är de som jag ofta återkommer till i mina enskilda andakter och bönestunder. De är  fullständigt sanna, inte bara i någon subjektiv mening, utan i fullständig objektiva mening, som vi av nåd fått av Gud! Kan dessa gåvor sägas vara konservativa i någon förståelig mening av ordet? Allt detta är ju sanningar, som om och om igen förmedlas av kyrkan. Det är inte fråga om gammal kunskap, utan är färskvara som vi kan äta och dricka varje dag om så är!

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Det känns allt märkligare att leva med den kyrkliga dubbelheten

3 oktober, 2013

När jag för drygt 20 år sedan återvände till Svenska Kyrkan, tog det ganska många år innan jag kunde börja sätta ord på mina erfarenheter av livet i kyrkan. En av erfarenheterna var känslan av osäkerhet inom kyrkan. Jag skrev många blogginlägg i vilka jag försökte hitta en personlig förståelse av läget i kyrkan.  Jag försökte också hitta den tro som bar kyrkan och det är här jag hittade dubbelheten. Till min stora förvåning så hade inte kyrkan, som jag såg det, en gemensam bärande tro.

Upplevelsen eller insikten att det var lite märkligt, att söndag efter söndag, lyssna till texterna, lyssna till predikan och gemensamt stämma in i kyrkans bekännelse, för att sen på måndagen få höra att allt det var bara symboler och att det var fundamentalism att tro alltför bokstavligt. Under ett antal år levde jag med dubbelheten. Ska jag vara ärlig så anammade jag den, om inte helt, men till stora delar. Jag har lämnat spår bland mina bloggar sen februari 2007. Inte ett blogginlägg är raderad. Det vore fegt. De som följt min blogg vet att jag bestämde för en ändring av färdriktningen under våren och anslöt mig till Frimodig kyrka. Steget var ett försök att upphäva dubbelheten mellan vardagen och söndagen.

Att jag nu påminner mig det allt det här beror sig på att jag lyssnat på hearingen av Antje Jackelén. Jag får säga, att inte känner jag mig trygg och förnöjsam med henne som ärkebiskop. Hon kommer att förstärka dubbelheten eller skillnaden mellan söndag och vardag. Varje söndag kommer jag tillsammans med den gudstjänstfirande församlingen säga ”Gud vi tackar dig” när kyrkvärdarna läst dagens GT- och episteltexter . Efter evangelieläsningen kommer vi unisont att utropa: Lovad vare du, Kristus! Sen dröjer det inte länge för vi stående stämmer in i kyrkans trosbekännelse. Gudstjänsten, enligt min enkla mening, åskådliggör, i bön, förlåtelse, texter, psalmsång och bekännelse, den kristna tron.

När sen vardagen kommer då säger många av kyrkans företrädare, att allt vi sagt, upplevt och trott på i söndagens gudstjänst inte betyder så mycket. Jag får nog ändra på en lustighet jag brukar dra. ”Jag vill inte komma till kyrkan med mina tvivel och mötas av en hurtig präst som glatt utropar. Tänk, det tvivlar också jag på.” Jag får ändra till ”Jag vill inte komma till kyrkan med min tro och mötas av en surmulen präst som bestämt hävdar att jag har fel och nog är fundamentalist.”

Så här har tankarna gått i dag, men övertolka inte rubriken. Det är inget avskedsinlägg jag skrivit. Jag blir kvar, om än som en ropande röst öknen. Jag fick en kallelse till Svenska Kyrkan den där förunderliga 1 advent 1991. Kallelsen innebar inte att jag skulle lämna kyrkan vid första bästa tillfälle, utan kallelsen innebar att verka med bästa förmåga och förstånd inom den.

KT

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Lekmannafunderingar sommaren 2012 – nu är det slut på sommarfunderingar!

31 augusti, 2012

Jag sitter här och hör hur regnet slår mot plåttaket, ser hur vinden sliter i björkarna och hur löven virvlar mot marken. Det är höst och i morgon är det dags att byta ut den vita stetsonhatten mot den svarta och sandalerna förpassas till garderoben. Många har klagat över vädret i sommar, men jag kan inte klaga. Möjligen då över att de där heta dagarna var alldeles för många.

Jag vet inte om vädret påverkat mina sommarfunderingar, men när jag nu gjort en omläsning känns de kanske lite för negativa. För innerst inne, tro det om ni vill, önskar jag det Carolina Johansson gav uttryck för i sitt blogginlägg: Han levde i barnsligt förtroende för kyrkan, det vill också jag. Den ”han” Carolina skriver om är Franciskus. Jag ska inte försöka sammanfatta Carolina Johanssons inlägg. Läs inlägget och begrunda. Det gjorde jag och kände ett personligt tilltal.

Jag försökte sammanfatta det jag kände, när jag träffade församlingens kyrkoherde efter hennes semester. ”Egentligen borde jag inte läsa Kyrkans Tidning, avstå från att låta mig påverkas av blogg- och Facebookdebatter och bara lugnt vila i församlingens gudstjänster och mässor. Delta i mässan, höra texterna, ta emot förlåtelse, delta i trosbekännelsen och motta välsignelsen. Vad mer behöver jag egentligen?

Nu är inte tanke och handling ett hos mig, utan självfallet fortsatte och fortsätter jag att utmana min nyfunna insikt och tror som den som slutat röka. ”Lite feströkning kan väl inte skada” och smyger in på en diskussionstråd i Facebook. Och vad upptäcker jag där? Jo, en intressant text skriven av Borgehammar: Stoppa plågsamma gudstjänstförsök! Om liturgireformer.

Jag läste inlägget med stort intresse. Upplevde att Borgehammar fångat mycket av min syn på delaktighet i gudstjänsten. Tänkte att det här ska jag skriva om vid något tillfälle. Allt var frid och fröjd. Jag var glad och förnöjsam tills jag kom till ett avsnitt, där Borgehammar berättar om en dopgudstjänst där kyrkans trosbekännelse var utbytt mot en dikt av Christina Lövestam:

Jag tror på en Gud, som är helig och varm
som ger kampglöd och identitet.
En helande Gud, som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud, som gråter med mig
när jag gråter, så allting är gråt.
En tröstande Gud, som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten går åt.
Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför.
En skrattande Gud, som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

En vacker dikt, men vad är det dopföräldrarna svarar ja på, när de får frågan: ”vill ni att ert barn skall döpas till denna tro och leva i församlingen i Kristi gemenskap?” Alla goda föresatser att, oavsett vad, bevara ett barnsligt förtroende för kyrkan bara ramlade av och jag är där igen.

Det var ett plågsamt gudstjänstförsök!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


På vad och vem tror jag?

15 juli, 2009

Den 14 juli skrev Joachim Elsander ett mycket intressant inlägg på sin blogg kolportören.se. Joachim frågade sig och oss läsare om inte vår traditionella trosbekännelse kunde innebära en risk för fel fokus, när Jesus liv kommer i skymundan.

Idag redovisar Joachim ett svar där han redovisar en trosbekännelse där kärleken och Guds rike finns med. Jag nöjer mig med att redovisa själva trosbekännelsen och avstår att länka ytterligare. Ni som är intresserade bör gå till Joachims bägge inlägg och få en mer rättvisande bild än vad jag kan redovisa.

Indonesiskt Credo

Vi tror på Gud, som är kärlek
och har givit jorden till alla folk.
Vi tror på Jesus Kristus,
som kom för att hela oss,
och för att göra oss fria
från alla former av förtryck..
Vi tror på den Heliga Anden
som verkar i och genom alla
som är vända till sanningen.
Vi tror på trons gemenskap
som kallar oss att tjäna alla folk.
Vi tror på Guds löfte att
förgöra syndens kraft i oss alla,
och skapa ett rike av fred och rättvisa
för hela mänskligheten
*
Vi tror inte på de starkas rätt,
inte heller på arméernas stryka
eller förtryckets makt
*
Vi tror på mänskliga rättigheter,
i förbundenhet med alla folk,
på icke-våldets kraft.
*
Vi tror inte på rasism,
inte på makten som kommer
från välstånd och priviliegier,
eller på någon annan ordning som förslavar.
*
Vi tror att alla kvinnor och män
har samma värde,
att en ordning grundad på våld och orättvisa
inte är en god ordning.
*
Vi tror inte att krig och hunger
är oundvikliga
eller fred onåbar
*
Vi tror på enkelhetens skönhet,
på kärlek med öppna händer,
på fred på jorden
*
Vi tror inte att allt lidande är meningslöst,
inte att döden är slutet,
inte att misshandeln av vår jord
är Guds vilja.
*
Vi vågar
alltid och trots allting
tro på Guds kraft att förändra och omforma,
och uppfylla löftet om en ny himmel
och en nu jord
där rättfärdighet och fred ska växa

Jag vill passa på att tillföra en trosbekännelse, som burit mig under många år. Den är hämtad ur den nicaraguanska bondemässan och beskriver den Jesus som hade/har en speciell kärlek till fattiga och utsatta. Trosbekännelsen har jag hämtat ur boken De fattigas evangelium – befrielse för svenskar? av Per Frostin.

Du är de fattigas Gud,
den Gud som är enkel och mänsklig,
den Gud som uthärdar vägens hetta,
Den Gud vilkens ansikte garvats av solen.
Därför talar jag till dig
på mitt folks språk,
eftersom du är arbetarnas Gud,
Kristus Arbetaren.

Andra bloggar om: , , , ,