Vad har flyktingarna gjort för ont i Tyskland?

15 december, 2015

Jag har skrivit om det tidigare, att små notiser kan vara upplysande, men också bidra till många frågor eller rent av enbart stora frågetecken.

För en stund sen satt jag och slöbläddrade i dagens HT och upptäckte en notis från TT, som undgått mig vid morgonkaffet. Den korta notisen avslutades med följande:

”Angela Merkel har blivit skarpare i tonen mot flyktingarna för att hantera ett ökande missnöje inom CDU.” 

Jag kan inte påminna mig, att jag noterat i nyhetsflödet, att flyktingar i Tyskland betett så illa mot CDU, att Merkel måste bli skarp i tonen mot flyktingarna i landet. Kan någon bättre informerad upplysa en okunnig?

Frågan är, ifall någon inte förstått den. Vad har flyktingarna i Tyskland gjort CDU för ont, att Merkel måste skärpa tonen mot dem? För mig, som tydligen missat nyheten om vad som hänt, verkar det som en kollektiv skuldsättning.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Indianer och vita.

26 september, 2008

Jag har fått ett påpekande, att jag blandar äpplen och päron i mitt förra inlägg. Det är fullt rimligt att säga upp lojaliteter med organisationer, institutioner eller ekonomiska och politiska system. När det gäller livsstil, då behövs ingen uppsägning av någon lojalitet, utan det är bara att börja ändra livsstil. Påpekandet har hyfsad tyngd, så det är bara att ta nya tag och hoppas att det blir bättre vid andra försöket.

Under många år i min ungdom såg jag alla filmer som visades på de fem biograferna i Sundsvall. Westerngenren var en av favoriterna. Jag vet inte hur många westernfilmer jag sett genom åren, men många blev det. Ett tema som var vanligt förekommande i filmerna var, som de flesta nog vet, konflikten mellan indianer och nybyggare. I en del av de här filmerna var hjälten en ömsint person, som på olika sätt protesterade mot hur indianerna behandlades. Någonstans i mitten av filmen lyckas hjälten samla militär och indianerna till fredsöverläggningar och efter många vackra fraser och mycket tal om ”Den store vite hövdingen i Washington” verkade det som om konflikten åtminstone för stunden var löst. Men det var mycket kvar av filmen, så lite onda aningar hade vi åskådare nog. Mycket riktigt efter mängder av avtalsbrott, lögner och provokationer stod indianerna inte ut, utan bestämde sig för att hellre dö stående än leva på knä. De angrep någon liten stad, ett fort, en vagnkaravan eller ett eller flera nybyggen.

Vad gör vår ömsinte hjälte då? Han hoppar upp på sin häst och skyndar till ”de sinas” försvar. Han vet var han har sin lojalitet! Jag har hört att man i USA lär säga: ”My country right or wrong.” Alla dessa indianfilmer (och många andra) hade som ett av målen att legitimera en sådan rutten moral.

I bussen mellan Travemünde och Wittenberg tänkte jag på hur Dietrich Bonhoeffer tacklade en motsvarande situation. Han hade möjlighet att välja tryggheten i USA, men valde att återvända till Tyskland. Inte på en löddrig springare viftande med ett Winchestergevär för att stödja ”de sina!” Bonhoeffer ansåg, att han inte kunde befinna sig i säkerhet i USA och önska sig ett nederlag för Tyskland. Det enda rätta var, att återvända till Tyskland och där verka för och dela nederlaget med sina landsmän.

En sådan ”lojalitet” hoppas jag, att jag också klarar av, om eller när jag prövas!

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,


Hemma igen!

24 september, 2008

”Wenn jemand eine Reise tut so kann er was erzählen.” Vad kan jag då berätta från vår resa i Luthers fotspår?

Jag kan berätta att de kunskaper vi uppnått i vår studiecirkel fick en fördjupning under resans gång. Vi besökte inte bara platser där Martin Luther levt och verkat, utan vi fick möta en kämpande man och vars kamp många av oss kunde förstå och kanske också något lite identifiera oss med.

Vi fick också lära känna intressanta människor, som av olika anledningar ansåg, att en resa i Luthers fotspår nog inte skulle vara bortkastad tid. Under veckan blev det många tillfällen till goda samtal, som också bidrog till både fördjupning och breddning av våra kunskaper.

Vi fick också ta del av Bengt Wadensjös små pärlor till föreläsningar om Luther, men också andra reformatorer som Zwingli och Calvin. En föreläsning som verkligen väckte mitt intresse var den korta beskrivningen av reformationens utveckling i Sverige. I den föreläsningen lyckades Wadensjö få, åtminstone mig, att inse hur mycket av skolans ”kunskaper” jag oreflekterat burit med mig genom åren. Tankeväckande morgonandakter gav varje ny dag en egen särprägel.

Jag kommer att minnas psalmsången vid skilda tillfällen. När vi besökte Lützen sjöng vi psalmen, Vår Gud är oss en väldig borg. Den psalmen sjöng vi också när vi besökte klosterkyrkan i augustinerermitklostret i Erfurt. Vid besöket i kyrkan där Martin Luther döptes sjöng vi den kända psalmen Tryggare kan ingen vara… I kyrkan där begravningsgudstjänsten ägde rum, sjöng vi psalmen, Härlig är jorden.  

Jag fick också frågan om jag under mina radikala ungdomsår trott att jag skulle besöka Gustav II Adolfs dödsplats. Jag hade bara att erkänna, att tanken nog skulle ha varit mig främmande, att besöka dödsplatsen för en kung som med hjälp av franska pengar försökte göra Sverige till en politisk och militär stormakt. Men nu var i Tyskland och det var fullt befogat, att både åka till och också minnas Lützens plats i den svenska historien.

Deltagarna i studiecirkeln från Bjuråker-Norrbo kommer, under en lång tid framöver, att minnas resan med glädje och också berätta om resan till vänner och bekanta. För det är ju faktiskt sant, att den som gör en resa, har något att berätta.

På kvällen innan resan bestämde jag mig, att också utnyttja veckan till att göra en inre resa. Jag packade ned Efterföljelse av Dietrich Bonhoeffer, som fick bli min guide för resan. Kan bara konstatera, att även de som gör inre resor, har något att berätta. Vilket jag också kommer att göra i några inlägg framöver.

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,