Historiska sanningsmyndigheten!

3 september, 2007

Ända sedan Forum för levande historia skapades var jag ytterst skeptisk till att en statlig myndighet skall tolka och skapa historisk förståelse. I det fallet är jag traditionalist. Jag tror på den fria historiska forskningen, som genom att granska och samla uppgifter tolkar och omtolkar historiska skeenden. Ibland sker tolkningar och omtolkningar efter hårda diskussioner både i den akademiska världen och i samhället i stort. Ändå kan det vara svårt att hitta den historiska sanningen med stort S. Eskil Frank lyckas inte minska min skepsis med sin artikel i SvD.

Trots svårigheterna att bestämma vad som till alla delar är historiska sanningar, måste vi ändå samla oss och våga säga att detta är viktigt att föra vidare som kunskap.

Det innebär bl. a att våra elever i skolan lär sig om Nazismens brott mot judar, romer, slaver, homosexuella, handikappade för att nämna några exempel. Det är inte tillräckligt att enbart lite abstrakt prata om brott mot mänskligheten, utan det gäller att visa och dokumentera brotten. Antal som dog. Hur de dog. Var de dog. Hur brotten motiverades. Allt det vi med gott samvete kan säga – ”Detta är sanningen!”

På samma sätt måste andra historiska skeenden skildras. Det gäller givetvis också Sovjetunionen, Kina ochKambodja. Här finns fångläger att dokumentera. Antal slavarbetare. Antal som avrättades, som dog av hårt arbete och av svält. Gigantiska folkförflyttningar. Eliminering av klassfiender. Angiveri och skenrättegångar.

Skolan ska givetvis också sprida kunskap om den europeiska globala expansionen med miljoner döda, ekonomisk exploatering och slavhandel, för att bara nämna några brott. Hur t ex Kina av västmakterna tvingades acceptera import av opium. Forum för levande historia lär inte riskera att lida brist på arbetsuppgifter. Det finns många brott och mängder av siffror ”inte långt ifrån Sverige och i en inte allt för avlägsen historia”, att förmedla till våra skolelever. Möjligen finns det ett litet problem, det gäller för Forum för levande historia att få ett statligt uppdrag och det är ju inte alldeles säkert att de får. Det beror ju lite på vilka ideologiska strömningar som för tillfället dominerar i regering och riksdag. På många områden lär vi även i fortsättningen få lita till de traditionella kanalerna för att hitta historiska kunskaper.

Det vore väl till nöds acceptabelt att staten väljer ut vilka brott som skall dokumenteras, men jag blir mycket frustrerad när Eskil Frank, den nya chefen för myndigheten säger: ”Det är en historia lika angelägen att berätta som den om nazismens illgärningar. Inte bara som en akt av respekt och vördnad för alla offer utan framför allt som en ambition att bygga bålverk mot att det får hända igen.”

Uttalande t kunde vara sann om t ex historien upprepar sig. Då skulle vi ju känna igen mekanismerna, men historien upprepar sig inte på det sättet och det vet, med all säkerhet Eskil Frank, men nu uttalar han sig som en statlig myndighetschef.

Uttalandet kunde också vara sann, om myndighetens verksamhet kunde förväntas leda till en gemensam och allmänt accepterad tolkning av de historiska orsakssammanhangen. Eskil Frank inser givetvis att en sådan konsensus aldrig kommer att uppnås.

Forum för levande historia har under ett antal år, på ett lovvärt sätt, arbetat med att sprida kunskap om nazismens brott. Med all den kunskap som myndigheten samlat på sig, kan myndigheten berätta för oss om Sverigedemokraterna är ett nynazistiskt parti, som vi bör passa oss för? Kan myndigheten, utifrån sin kunskap, se några likheter med mellankrigstiden, i dagens ekonomiska, sociala eller  politiska situation? Om myndigheten fick frågan från regeringen: Vad ska vi göra för att inte göra om misstagen från mellankrigstidens Tyskland?  Sänka skatten? Höja skatten? Större löneskillnader eller minskade löneskillnader? Ja, inte vet jag vad en regering kan tänkas vara intresserad av. Troligtvis kommer de aldrig att fråga. Men för formens skull -vad skulle myndigheten svara? Låt mig gissa! Hur ska vi veta det? Frågorna faller utanför vårt kompetensområde!

Jag har en bestämd känsla av att vi inte byggt något kraftfullt ”bålverk mot att det får hända igen.” Ju mer jag tänker på saken desto absurdare framstår tanken på ett statligt historieverk!

Annonser

Hallå? Signalen går inte fram! Finns det någon ledning?

13 maj, 2007

Alliansregeringen hävdar att den svenska skolan är mitt uppe i en stor kris och det kan ju på det hela taget vara sant, men det som förvånar är de lösningar de förslår för att lösa krisen. Förslagen tyder inte på något utvecklat krismedvetande. Det jag hittills har sett är mycket tal om betyg i ordning och uppförande, skriftliga omdömen tidigare än i dag, nationella prov redan i årskurs tre, nationella prov i alla teoretiska ämnen i årskurs nio. Och över alla förslag svävar de kraftfulla åtgärderna att kunna beslagta mobiler och förbjuda alla andra språk i klassrummet än svenskan! Ofta hör jag det för mig fullständigt obegripliga argumentet, ”att vi måste skicka rätt signaler!” Vadå, signaler?

Har det aldrig slagit Björklund m. fl att signalerna kanske inte uppfattas av dem det berör? De kanske ser några skugglika figurer, som verkar försöka förmedla något, men de förstår inte varför de viftar så frenetiskt. De signaler de verkligen uppfattar är att det inte är någon mening att anstränga sig – det är ändå kört! De ser diskrimineringen på arbetsmarknaden. De ser hur deras föräldrar sliter i arbeten långt under deras kompetens eller inte får något arbete alls.  De hör signalen, sluta hoppas, du lär bli kvar i den miljö du är satt i. Tysta de här signalerna och vi får med all säkerhet se att de andra signalerna inte behövs.

För skolans kris går inte enbart att lösa med krav på disciplin, prov eller pedagogik. Det krävs så oändligt mycket mer. Det borde åligga varje kommun att göra en kartläggning av alla sina skolor. Undersöka den socioekonomiska bakgrunden för varje skolas rekryteringsunderlag. När tillräckliga kunskaper finns bör varje skola få en utvecklingsplan både organisatoriskt och pedagogiskt för att uppnå kunskapsmålen.  Kommunen bör ange hur t ex negativa socioekonomiska faktorer skall motverkas, för att underlätta skolans arbete. Det kan inte vara orimligt att kräva av kommunerna att de motverkar och så långt det är möjligt avlägsnar alla de negativa signaler som skapar onda cirklar. Det torde också vara rimligt att anta, att en skola i Djursholm bör organiseras annorlunda än en skola i Rosengård. 

Statens önskan att kontrollera hur skolorna lyckas med att uppnå kunskapsmålen kan vara legitimt, men varför skall eleverna få enskilda betyg på resultatet? Det skickar ju ut fullständigt fel signal, om jag får raljera lite. Vem skall betygssättas om ett antal elever på en skola får underkänt i ett eller flera ämnen? Det enda rimliga svaret måste väl vara kommunen och skolan.

Dåliga resultat tyder på att skolan antingen bedrivit bristfällig pedagogik eller fått för små resurser för att klara uppgiften. Oftast en negativ kombination av bägga faktorerna. Ansvaret för pedagogiken ligger på skolan, men resurstilldelningen är kommunens ansvar. Kommunen kan inte tilldela en skola resurser lite godtyckligt och med hurtiga krav att skolan skall lyckas. Därför måste varje kommun kunna visa på vilket sätt resurstilldelningen  verkligen svarar mot behoven.

För det kan ju inte vara kepsarnas och mobiltelefonernas fel att många av våra förortsskolor har problem?  Den enda rimliga förklaringen är givetvis att stat och kommun inte analyserat orsakerna till problemen och därför inte heller kunnat anvisa rimliga metoder och resurser för att lösa problemen. I stället ägnar man sig åt ”signalpolitik” som skall framställa dem som kraftfulla och initiativrika, men som inte löser problemen.

Det är inte alltid lätt att hitta lösningar, det är jag fullt medveten om, men en förutsättning för problemlösning är att man identifierar problemet och det gör varken den nuvarande eller kommande skolpolitiken. Den fortsätter att skicka signaler som ingen kan tolka.


Hurra, du är godkänd! Men till vad?

28 mars, 2007

Vi ska tydligen få ett nytt betygssystem, med fler betygsnivåer än det nuvarande. Betyg ska också, vad jag förstår, kunna ges tidigare än i dag. Personligen är jag mycket tveksam till betyg överhuvudtaget. Det är svårt att ge rättvisande betyg, vilket en undersökning i Hudiksvall visade, som Hudiksvalls Tidning redovisat.  Jag skrev om den undersökningen för en tid sedan. Jag följde upp med en, något mer personlig erfarenhet av hur betyg kan sättas.

Jag tror inte att svårigheten att sätta rättvisande betyg underlättas av fler betygssteg. Lärarna kommer också i fortsättningen vara påverkade av sympatier och antipatier mot enskilda elever. Där en lärare ser en frågvis och intresserad elev, ser en annan bara en stökig och uppkäftig. 

I natt avstår jag från att fördjupa mig i betygsdebatten, utan frågar mig i stället, vad innebär betyget ”godkänd”? Betygssteget ”godkänd” spelar stor roll i skoldebatten. Från och till får vi läsa larmrapporter att si och så många elever inte blivit godkända i ett eller flera kärnämnen. Det talas om kris för skolan och att kunskapskravet måste stärkas. Statsmakten måste ju haft en tanke med att lägga nivån för godkänd där den för ögonblicket ligger. Om en elev kämpar sig genom grundskolan och blivit godkänd. Vad är eleven godkänd till? Får eleven fritt välja vilket gymnsieprogram han eller hon vill studera?

Givetvis gäller samma frågeställning gymnasienivån. Vad innebär det att vara ”godkänd” i alla ämnen? Jag vet att det innebär att eleven är behörig att söka till universitet och högskolor, men är de garanterade plats? Om jag inte totalt missförstått den information jag fått,  kommer man tydligen inte långt med enbart godkända betyg. Det finns ungdomar som jag pratat med som på fullt allvar hävdar att krävs minst ”väl godkänd” för att vara ”godkänd.”

Kan det vara så illa att statsmakten bara huggit till en godtycklig gräns för godkänt, men i realiteten utgått från en högre gräns.  Frågan kvarstår – vad är eleven godkänd för, när han eller hon blivit ”godkänd”?


Går det att sätta rättvisa betyg?

3 mars, 2007

Igår kommenterade jag HT:s undersökning om hur betygen sätts i Hudiksvalls och Nordanstigs skolor och tidningens konstaterande att det är slumpen som avgör vilket betyg en elev får. Artikeln fick verkligen minnena att vakna. För det är bara att erkänna – min tilltro till faktaunderlaget i HT påverkades av mina egna erfarenheter från min skoltid på 50- och 60-talen.

Två exempel.

I åttonde klass fick klassen en ny klassföreståndare, som också blev vår lärare i svenska. Att han var en butter och arrogant typ var inget att lägga på minnet. Det fanns många sådana lärare. Gick tretton på dussinet. Jag märkte efter någon tid att hans bedömningar av mina uppsatser var hårdare än alla mina tidigare lärares. Jag kunde inte förstå orsaken. Tyckte inte att jag blivit sämre. Efter ytterligare en tid fick jag svaret på mina funderingar. Under ett enskilt samtal berättade han för mig att han var orolig över att jag inte lärt mig svenska ordentligt under de år jag bott i Sverige. Jag måste ha sett ut som en fågelholk i ansiktet. Inte lärt mig svenska? Förklarade för gubben att jag i hela mitt liv talat svenska. Att jag, innan vi flyttade till Sverige, gått en termin på en svensk skola i Jakobstad och att alla mina lekkamrater varit svensktalande. Att jag var aktivt tvåspråkig berodde på att mamma var finsktalande, men i övrigt var jag svensk. Gubben lyssnade inte, utan samtalet avslutades med en uppmaning att jag skulle läsa mycket svenskspråkiga böcker och inte tala med mamma så mycket! Jag förbättrade tydligen inte mina kunskaper i svenska under hela läsåret, utan mina betyg sänktes från AB till B?. Gubben ansåg att jag egentligen borde fått underkänt, men han lät nåd gå före rätt. Jag var ju ändå invandrare. Tror säkert att han inte sänkte betygen av illvilja. Han lät sig styras av sin förutfattade mening. Året efter fick jag en ny lärare och efter ett par veckor undrade han förvånat vad som egentligen hänt året innan. Jag berättade som det var och fick tillbaka mina AB:n.

När jag började på läroverket fick jag en äldre barsk kvinnlig lärare i franska. Hon föregicks av skrämmande rykten om att inte gilla pojkar och det stämde nog, men av någon anledning gillade jag henne. Hon var kunnig och engagerad lärare. Hård men rättvis – trodde jag. Jag vet inte om hon påverkades av min uppskattning, men efter höstterminen fick jag till min häpnad AB i franska! Jag som knappt begrep någonting av undervisningen! Under vårterminen blev vi terroriserade med skrivningar i oregelbundna verb och annat elände och resultaten var katastrofala! När påsken närmade sig och det blev dags för den obligatoriska betygsvarningen för dem som låg risigt till, frågade jag lite försiktigt om jag skulle få en varning. Min kära lärare säger förvånat: ”Holtter, flit bestraffar jag inte. Flit premierar jag!” Skönt tänkte jag. det blir nog ett B. Döm om min förvåning. I vårbetyget stod det AB! Enligt min lärare tillhörde jag de tio bästa i klassen! Så var det med den rättvisan!

Efter två så handfasta erfarenheter tappade jag totalt tilltron till lärares förmåga att sätta objektiva och rättvisa betyg. Efter att ha läst HT:s artiklar om betygen i Hudiksvall, behöver jag tydligen inte ändra uppfattning. Det har inte blivit bättre på över 40 år. Det var inte bättre förr, men det har tydligen inte heller blivit bättre. Tänka sig!


Slumpen avgör!

2 mars, 2007

Folkpartiet med Leijonborg och Björklund i spetsen driver hårt uppfattningen att betyg i skolan är av strategisk betydelse för att komma till rätta med de flesta problem i skolan. Personligen har jag genom åren varit mycket kritisk till betyg i skolan och inte sett dem som vare sig kunskapsmotiverande eller som någon bra mätmetod över den enskilde elevens uppnådda kunskaper. Ändå är det en utbredd folklig uppfattning att betyg skulle ha stora positiva effekter. Det är den uppfattningen som Folkpartiet opportunistiskt försöker spela på.

Hudiksvalls Tidning (HT) har gjort en granskning över betygssättningen i vid Hudiksvalls och Nordanstigs skolor och resultatet är skrämmande. Det går inte att se vad som påverkat betygssättningen vid kommunernas skolor. Det finns inget samband mellan provresultat och betyg. Inte heller är övriga betygskriterier likartade på alla skolor, utan det är helt upp till lärarens bedömning vilka betyg som eleverna får. I Hudiksvall kan vi se att barn boende i Iggesund, Njutånger och Enånger är mycket musikaliska. Hälften av eleverna där fick MVG.  I Delsbo däremot är barnen, trots enorma musiktraditioner i kommundelen, fullständigt omusikaliska. Där fick bara 3 av hundra elever MVG. Kan det vara rimligt? Liknande skillnader, om än i mindre skala, gäller för alla andra ämnen. HT:s granskning är viktig och nödvändig i en tid då regeringen tror (det är fråga om tro och inte vetande) att betyg  på något objektivt sätt skulle ge elever, föräldrar och samhället i övrigt möjligheter att bedömma kunskapsnivå hos eleverna eller kvalitén på undervisningen vid våra skolor.  Till och med som sorteringsinstrument är betygen fullständigt utan värde. Hur ska någon kunna garantera att det är de bästa eleverna som blir antagna till vidare studier eller arbeten?

Jag tror jag ska väcka liv i min gamla käpphäst, som jag ofta drivit: Istället för antagning efter betyg kan ansökningarna läggas i en tombolatunna och under övervakning av notarius publicus dras de lyckliga som blivit antagna till skilda utbildningar. Den metoden skulle definitivt inte vara mindre rättvis än antagning efter betyg.