En stilla undran med anledning av abortdebatten i USA

12 november, 2016

För några dagar sedan fick jag för mig att försöka hitta besked om hur republikanska presidenter hanterat sitt abortmotstånd under sina presidentperioder. Antingen har jag på grund av ovana sökt fel eller så är det så, att presidenterna för att vinna röster från kristna väljare enbart sagt sig vara abortmotståndare. Jag låter det vara osagt hur det verkligen är. Det jag kan säga är, att jag inte hittat några dramatiska förslag till att lagligt stoppa aborter, möjligen lite ekonomiska och byråkratiska hinder, som kanske i marginalen minskat antalet aborter. De beslut som ändå tagits har skett på delstatlig nivå. Här kan säkert många kunniga läsare av min min blogg ge bättre besked, än det jag hittat.

När jag söker kunskaper och insikter på internet har jag gjort den fascinerande upptäckten, att jag aldrig får svar exakt på det jag frågar, utan jag får ta del av mängder av sidomaterial. Efter att ha ägnat timmar åt frågan om republikanernas politiska åtgärder mot aborter, fick jag insikt om en kunskapsbrist hos mig, som kändes lite skämmig. Jag hade i min enfald utgått från att lagstiftningen i USA mot aborter skulle vara mycket hårdare än i Sverige. Den ”kunskapen” har jag fått av bl a debatten i Sverige, när breda grupper gått ut till försvar för amerikanska kvinnors rätt till abort. Jag får väl vara glad över att mitt surfande inte varit meningslös, utan vidgat mina kunskaper. För sanningen är ju den, till min överraskning, att lagstiftningen i USA när det gäller aborter är mycket liberal (om jag får använda det uttrycket). Möjligheten till mycket sena aborter hindras inte av någon alltför restriktiv lagstiftning. (möjligen på delstatsnivå, men där är också uppgifterna svåra att tolka). Jag tillåter mig en en slutsats, att i USA vill man inte reglera under vilka omständigheter får ske och inte heller fastställa några tidsgränser inom vilka den fria aborträtten har att anpassa sig till. Återigen får jag vädja till mina läsare, att berätta hur det ligger till.

Nu min stilla undran. Jag frågar mig om inte ett förslag om en kompromiss vore på sin plats. Finns det krafter i USA, som skulle kunna ta strid om att införa en lagstiftning enligt svensk modell. Visserligen skulle stora grupper av abortmotståndare reagera negativt, men troligtvis skulle ett sånt lagförslag uppfattas hos stora grupper av abortförespråkare som en inskränkning av kvinnors rätt till sina egna kroppar. Men jag tror ändå att amerikanska opinionen skulle tänkas välkomna en sådan lagstiftning och se den som en väl avvägd kompromiss.

Jag har i grunden en negativa syn på aborter, allra helst de selektiva, där jag inte anser det värdigt att ett civiliserat samhälle hjälper till att spåra icke önskvärda individer, för att i ett senare skede erbjuda att avliva dem. Jag upplever ändå i stort, att den svenska lagstiftningen är mer civiliserad än stater som tillåter mycket sena aborter.

Ett kort tillägg bara. För att ingen ska tro att påven i sin maktfullkomlighet tvingat mig till min negativa syn på aborter, så vill jag påminna om att jag varit negativ under stort sett hela mitt vuxna liv.


När ska brottslingarna ställas inför rätta?

25 maj, 2009

På ett plan har inget juridiskt fel begåtts, när Lynndie England dömdes för sitt deltagande i tortyren av fångar på Abu Ghraib-fängelset. Tortyren var ett brott mot folkrätten och kan inte ursäktas med ett – ”jag lydde bara order.”

Men i samma stund som en domstol dömde Lyndie England för tortyren, då blev alla de som på skilda sätt uppmuntrat, anstiftat och beordrat brotten också förklarade skyldiga. Det är en gigantisk rättskandal, att president Bush, vicepresident Dick Cheney, försvarsministern Donald Rumsfeld och utrikesministern Condoleezza Rice och hela militärledningen, inte blivit ställda inför rätta för sin delaktighet i brotten.

Deras brott är av den karaktären att de borde sitta på de anklagades bänk vid tribunalen i Haag, men eftersom USA inte tillåter att medborgare ställs inför internationella krigstribunaler, då borde de ställas inför rätta i USA. Jag upplever efter domarna mot Lyndie England och hennes kollegor, att en åklagare torde ha ett starkt fall och kunna förvänta sig fällande domar.

Istället för att stå till svars i en domstol får vi uppleva det absurda i att förre vicepresidenten åker land och rike kring och försvarar sina brott och inte bara det – han anklagar den nuvarande administrationen för att de inte fortsätter med brotten!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,


Jag vet, det är kontrafaktiskt, men hur skulle utvecklingen blivit om…?

7 januari, 2009

Hur var det nu? I januari 2006 vann Hamas parlamentsvalet i de palestinska områdena. Hamas fick 76 av parlamentets 132 platser. De flesta minns säkert också att valet, av politiska bedömre, ansågs som föredömligt demokratiska och med ett mycket högt valdeltagandetagande. Jag kan inte heller påminna mig några anklagelser om valfusk, utan alla de som på olika sätt bevakat valet intygade, att valet gått fullständigt rätt till. Palestinierna visade att de kunde hantera demokratiska val väl så bra, som de flesta europeiska länder kan.

Jag har ofta funderat över hur utvecklingen blivit om omvärlden (läs EU och USA) hanterat situationen på annat sätt än de gjorde. Om de, visserligen med höjda ögonbryn, godkänt och accepterat valresultatet och erkänt Hamas legitimitet och etablerat normala diplomatiska kontakter med en Hamasledd regering. Det är ju den sedvanliga och accepterade formen länder emellan. Vi kan ju också bara undra hur det skulle blivit om samma omvärld inte betraktat utlovat ekonomiskt stöd till palestinierna och dess legitima ledare, som subsidier till enskilda organisationer, som för ögonblicket åtnjuter våra regeringars välvilja. Vi får inte heller glömma att Hamas vid den tidpunkten upprätthållit en ettårig, ensidigt utlyst, vapenvila.

Jag är fullt medveten om att mina funderingar är kontrafaktiska. Som historieintresserad har jag lärt mig, det meningslösa i att spekulera i hur en utveckling skulle ha blivit ”om något gjorts på annat sätt.” En utveckling har en inre logik och orsak och verkan kan ofta bara analyseras i efterhand. Ändå händer det från och till att jag tar fram det kontrafaktiska ”om” och unnar mig att spekulera.

Mina, idag kontrafaktiska, funderingar fanns ju som alternativ för tre år sedan. Regeringarna inom t ex EU förkastade alla tankar att etablera normala diplomatiska kontakter med en Hamasledd regering, som naiva och farliga. Politiska analytiker satt med rynkade i pannor i TV och hävdade att det  bara skulle uppmuntra Hamas att tillgripa våld. Vapenvilan var bara ett spel för gallerierna.

Vi ser resultatet av det ”realistiska” politiska valet! Kunde den alternativa vägen ha lett till ett sämre resultat?

Rubriken på inlägget kunde också ha varit: Välja fritt är stort, att välja rätt är större!

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , ,


En nästan övertydlig bild

15 november, 2008

Den 9 november publicerade SvD en debattartikel med rubriken ”Islamistisk sekt hjärntvättar barn” skriven av Mohamed Omar. Sekten Mohamed Omar varnar för är Wahhabismen. Jag ansåg då, att varningen var berättigad och har inte på några dagar ändrat uppfattning.

Det jag möjligen saknade i den efterföljande diskussionen var den nästan totala avsaknaden av omnämnanden om Wahhabismen främsta internationella allierade.

I dagens SvD får vi ett nästan övertydligt svar. Tidningen publicerar en bild där president Bush kindpussar Saudiarabiens kung Abdullah.

USA har märkliga vänner och allierade!

Andra bloggar om: , , , , , ,


När ska USA som ockupant börja ta sitt ansvar?

19 oktober, 2008

Frågan är berättigad. Allt som oftast kan vi läsa i medierna om hur kristna i Irak hotas, misshandlas och dödas med det enda syftet att åstadkomma en etnisk rensning.

Jag skrev i maj ett inlägg, där jag utryckte oro över att utvecklingen i Irak mycket väl gå emot ett folkmord. Jag skrev:

Allt tyder på, att oavsett oenigheten sinsemellan, att de dominerande parterna i Irak är eniga om att de kristna assyrierna skall bort. Det är egentligen fantastiskt hur passivt USA är, när det gäller den oerhörda press de kristna utsätts för från extremister inom shia- och sunnimuslimer och kurder. Kan det vara så illa att ockupationsmakten, för att inte stöta sig med de dominerande grupperna, är beredd att offra den lilla grupp kristna? I så fall är det ett cyniskt maktspel, som mycket väl kan sluta med folkmord.

Den senaste tidens utveckling visar att situationen för assyrierna/syrianerna inte förbättrats. Tvärtom. Jag får det skrämmande intrycket, att vi just nu ser slutfasen i folkfördrivningen. Ockupanterna och regeringen kan eller vill inte skydda de förföljda och det allestädes närvarande världssamfundet tiger.

För den som önskar en fortlöpande och initierad rapportering kan jag mycket varmt rekommendera frilansjournalisten Nuri Kinos blogg. Här ett litet smakprov.

Andra bloggar om: , , , , , , ,


Vad är bäst?

19 oktober, 2008

Ibland flimrar en mening förbi i det stora nyhetsflödet. För några dagar sedan läste jag om den falske Joe the plumber i Svd. Artikeln intresserade mig för att den visade hur övernitisk valtaktik kan slå tillbaka om den inte grundar sig på fakta.

I artikeln finns en mening som jag först inte insåg betydelsen av. Meningen visar på ett enkelt och klart sätt McCains syn på en av presidentvalets huvudfrågor.

”Senator Obama vill att regeringen ska bestämma vad dina anställda ska ha för sjukvårdsförsäkring. Jag vill att du, Joe, ska få göra jobbet, sade McCain under debatten.”

McCains synsätt har ju den fördelen, att utanförskapet i USA är, med all säkerhet, statistiskt sett lägre än i Sverige och befolkningen är också med all säkerhet friskare än svensken i gemen.

Men trots det, vill jag lite illvilligt ställa frågan till alla de kristna i USA som stöder McCain. Vad är mest kristet, en gemensamt beslutad välfärdsstat eller en stat som förlitar sig på arbetsgivares välvilja?

Andra bloggar om: , , , , ,


Den tredje kandidaten

18 oktober, 2008

Folket i Bild är väl inte den mest lästa tidningen i Sverige, därför vill jag ge spridning åt en liten notis från det senaste numret (nr 10) skriven av Eva Myrdal.

”I november är det presidentval i Förenta Staterna. med sin signatur under Le Feytförklaringen, från augusti 2008, deklarerar presidentkandidaten att utländsk ockupation till sin natur strider mot det ockuperade folkets intressen; att alla lagar, kontrakt, avtal och överenskommelser tillkomna under ockupation är otvetydigt ogiltiga.

Enligt samma uttalande är den amerikanska ockupationen av Irak olaglig. Förklaringen hävdar att fred, stabilitet och demokrati i Irak är omöjlig att uppnå under ockupation och att Iraks olja samt materiella, kulturella och naturtillgångar skall tillhöra det irakiska folket i alla generationer – tidigare, nuvarande och kommande i enlighet med internationell rätt och det irakiska folkets vilja.”

Det Gröna partiets kandidat, Cynthia McKinney framstår som en gigant jämfört med ”huvudkandidaterna.”

Andra bloggar om: , , , , , , , ,


Jag mår illa!

10 oktober, 2008

Ibland står vår kristna präktighet mig lång upp i halsen! Läser i Dagen hur kardinal O´Malley hyllar Sarah Palin för att hon inte avbröt graviditeten trots vetskapen om att barnet skulle bli funktionshindrat. Om jag förstår O´Malley rätt, så anser han att Sarah Palin borde vara ett föredöme för alla dem som i en liknande situation avbryter graviditeten. Ingenting om, att möjligen ekonomiska eller sociala skillnader, kanske påverkar beslutet. Nej, valet och konsekvenserna är de samma för Sarah Palin och den ensamstående trippelarbetande eller arbetslöse trebarnsmamman i sitt ruckel i någon av USA:s slitna stadsdelar.

Många kristna i USA, (och annorstädes) verkar leva enligt Anatole France berömda tes: ”I den borgerliga demokratin är likheten så beskaffad, att det är förbjudet för både fattiga och rika att sova under Paris broar.”

Sarah Palin representerar ett politiskt system och framförallt ett politiskt parti som värdesätter låga skatter högre än gemensam välfärd. Som accepterar ett samhälle, som sönderslits av sociala motsättningar och frustrationer. Istället för att motverka de enorma sociala skillnaderna i samhället, tror de sig finna trygghet i mängden vapen i hemmen, hårda straff och att fylla fängelserna med brottslingar från samhällets utstötta grupper.

Kardinal O´Malley har rätt i att det finns en ”dödens kultur” i USA, men det räcker inte med det konstaterandet. Kardinalen måste också våga se på dem, som är ansvariga för att de ekonomiska, sociala och ideologiska grunderna för ”dödens kultur” existerar i USA. Kristna går inte fria från ansvar. De är ofta bärare av och också försvarare av samhällets orättvisor. Insikten är inte så lätt att till sig.  Den kan få oanade konsekvenser – Gud sig förbarme! Det är vi som är abortörerna!

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , ,


Indianer och vita.

26 september, 2008

Jag har fått ett påpekande, att jag blandar äpplen och päron i mitt förra inlägg. Det är fullt rimligt att säga upp lojaliteter med organisationer, institutioner eller ekonomiska och politiska system. När det gäller livsstil, då behövs ingen uppsägning av någon lojalitet, utan det är bara att börja ändra livsstil. Påpekandet har hyfsad tyngd, så det är bara att ta nya tag och hoppas att det blir bättre vid andra försöket.

Under många år i min ungdom såg jag alla filmer som visades på de fem biograferna i Sundsvall. Westerngenren var en av favoriterna. Jag vet inte hur många westernfilmer jag sett genom åren, men många blev det. Ett tema som var vanligt förekommande i filmerna var, som de flesta nog vet, konflikten mellan indianer och nybyggare. I en del av de här filmerna var hjälten en ömsint person, som på olika sätt protesterade mot hur indianerna behandlades. Någonstans i mitten av filmen lyckas hjälten samla militär och indianerna till fredsöverläggningar och efter många vackra fraser och mycket tal om ”Den store vite hövdingen i Washington” verkade det som om konflikten åtminstone för stunden var löst. Men det var mycket kvar av filmen, så lite onda aningar hade vi åskådare nog. Mycket riktigt efter mängder av avtalsbrott, lögner och provokationer stod indianerna inte ut, utan bestämde sig för att hellre dö stående än leva på knä. De angrep någon liten stad, ett fort, en vagnkaravan eller ett eller flera nybyggen.

Vad gör vår ömsinte hjälte då? Han hoppar upp på sin häst och skyndar till ”de sinas” försvar. Han vet var han har sin lojalitet! Jag har hört att man i USA lär säga: ”My country right or wrong.” Alla dessa indianfilmer (och många andra) hade som ett av målen att legitimera en sådan rutten moral.

I bussen mellan Travemünde och Wittenberg tänkte jag på hur Dietrich Bonhoeffer tacklade en motsvarande situation. Han hade möjlighet att välja tryggheten i USA, men valde att återvända till Tyskland. Inte på en löddrig springare viftande med ett Winchestergevär för att stödja ”de sina!” Bonhoeffer ansåg, att han inte kunde befinna sig i säkerhet i USA och önska sig ett nederlag för Tyskland. Det enda rätta var, att återvända till Tyskland och där verka för och dela nederlaget med sina landsmän.

En sådan ”lojalitet” hoppas jag, att jag också klarar av, om eller när jag prövas!

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,


Det slår mig. Jag kanske är kvinna!

7 augusti, 2008

Jag har inte blivit påverkad av Pride-festivalen i Stockholm. Det är en artikel i Dagen som får mig att ställa den djupa existentiella frågan. Jag kanske har levt på en lögn hela mitt liv? Jag ser mig i spegeln och ingenting är förändrat. Blicken möter en något lönnfet och halvgammal gubbe. Att det inte kan hända något spännande i ens liv!

Dagen uppmärksammar hur många kyrkor runt om i världen har problem med att nå männen. I USA har tydligen mängder av kyrkor lagt sig till med en grabbigare attityd för att locka männen till sig. En kyrka,  121Community Church i Texas, har gått riktigt grundligt till väga. ”Där är allt från golv till tak designat för att tilltala den stereotypt manliga smaken. Inga pastellfärger, blommor eller vacker musik. Istället har man satsat på cementgolv och jägargrön dekor.” Det är verkligen rejäla tag! Inget kvinnligt bjäfs här inte! Hur var det Göring sa? ”När jag hör ordet kultur, osäkrar jag min revolver!”

Får ytterligare visioner. Prästerna kastar sina kvinnliga särkar, det ger ju bara associationer till After Dark och Pride, och klär sig i camouflageuniformer. Biskoparna byter ut sina herdestavar mot rejäla hagelbössor. Predikningar kortas ned till ett par minuter och bör bestå av obegripliga gutturala strupljud. Nattvarden kan med fördel bestå av en dubbelburgare och Coca Cola.

Då lär vi väl få knökfulla kyrkor, Gud till ära och till skam för ateisterna!

Det är inte underligt, att jag ibland ställer mig frågan, om jag verkligen är man. Bilden av mannen blir ofta så förenklad, att den blir en karikatyr hämtad ur serien om älgen Hälge. För snart ett år sedan läste jag en artikel i Sydsvenskan om en manlig gräsrotsrörelse i Danmark, som ansåg sig ha upptäckt en stor sanning. Kvinnor pratar och män gör! Den artikeln fick mig att skriva inlägget: Är män verkligen så korkade?

Jag börjar nästan tro det. Vi är så korkade! Arma kvinnor!

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , ,