Vad är det som upprör?

24 juli, 2008

Läser i Dagen, att en muslimsk reklamkampanj väcker ilska i USA. Jag förstår inte riktigt vad det är som väcker ilskan. Jag kan inte hitta något upprörande i de bilder Dagen redovisar. I rubriken för bilderna sägs att: ”Reklamen från Islamic Circle of North America som upprör USA”.

Vad har då reklamen för upprörande innehåll? Jo, tre enkla frågor t ex Q: Head Scarf? A: You deserve to know. Följt av adressen till en hemsida. Jag tänkte, att det är något som Dagen inte redovisar om Islamic Circle, som jag borde veta. Jag går till organisationens hemsida och utan att ha lusläst hela innehållet, så verkar inte organisationen stå för något upprörande.

Då återstår bara det som Dagen antydningsvis nämner som skäl. Den eventuella upprördheten orsakas inte av innehållet i reklamen. Inte heller av organisationen bakom reklamkampanjen. Orsaken är, att en muslimsk organisation har mage att göra reklam för sin tro och det i tunnelbanan!

Dagenartikeln redovisar: ”Kampanjen kommer att synas i tunnelbanan under september månad och sammanfaller med ramadan och årsdagen av 11 september 2001. Just tunnelbanan anses vara en av de främsta måltavlorna för terrorismen och detta spär ytterligare på de negativa känslorna inför kampanjen.”

Det är där skon klämmer. Då hjälper det inte vad än organisationen ifråga säger om sig själv. Det är andra som tar sig rätten att att avgöra. Som t ex den republikanske kongressledamoten Peter King, som uppmanar de ansvariga för tunnelbanan i New York, att riva kontraktet. Undrar var representanten för den lagstiftande församlingen anser att muslimer får marknadsföra sin tro? 

 Andra bloggar om: , , , , , , ,


Förväntas det att vi ska bli imponerade?

30 maj, 2008

Enligt DN och Dagen verkar åtminstone Reinfeldt vara mycket imponerad. USA:s utrikesminister Condoleezza Rice har tydligen lovat Reinfeldt att USA i framtiden skall ta emot 5 – 12000 irakiska flyktingar. Jag förstår om Reinfeldt känner sig hedrad av att få löften från en så mäktig person som Condoleezza Rice. Det är fullt mänskligt, men inte blir löftet mer imponerande för det. Kommunalrådet Anders Lago i Södertälje är på goda grunder inte imponerad. Han har hört liknande löften tidigare och anser att USA bör ta emot 50 000 flyktingar för att någorlunda matcha Södertäljes flyktingmottagning.

Jag vill inte fastna i sifferexercis, utan vidga frågan något. Om jag har förstått folkrätten någorlunda, så åläggs en ockupationsmakt ett stort ansvar. Ockupanten är ansvarig för civilbefolkningens fysiska säkerhet. Ockupanten skall se till att det finns mat, husrum och medicinsk omvårdnad för civilbefolkningen. Vad jag kan förstå har USA och dess allierade fullständigt misslyckats med att axla ansvaret för civilbefolkningens säkerhet. Det är inte bara så att USA och dess allierades angrepp stred mot folkrätten. Hela deras administration av ockupationen strider också mot folkrätten. Världssamfundets tystnad är öronbedövande!

I en situation där ockupantmakterna, vilket nu bekräftats av Condoleezza Rice, inte kan garantera civilbefolkningens säkerhet, vore det inte en rimlig slutsats, att USA och dess allierade tog sig an alla de som måste fly? Det kravet kan väl ändå inte anses för ohemult?

Det vore helt fel, när jag påminner om USA:s brott mot folkrätten som ockupant, att inte påtala de assyrisk kristnas situation i Irak. Allt tyder på, att oavsett oenigheten sinsemellan, att de dominerande parterna i Irak är eniga om att de kristna assyrierna skall bort. Det är egentligen fantastiskt hur passivt USA är, när det gäller den oerhörda press de kristna utsätts för från extremister inom shia- och sunnimuslimer och kurder. Kan det vara så illa att ockupationsmakten, för att inte stöta sig med de dominerande grupperna, är beredd att offra den lilla grupp kristna? I så fall är det ett cyniskt maktspel, som mycket väl kan sluta med folkmord.

Kalla mig gärna USA-hatare, men jag är inte imponerad över Irakkonferensens resultat. Det enda jag sett är att ”världssamfundet” inklusive Sverige med en hörbar suck av lättnad, gett legitimitet åt USA:s orättfärdiga Irakpolitik.

Det kanske också var meningen med hela konferensen?

Läs andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Paris var värt en mässa. Kanske också Vita Huset?

30 april, 2008

Får kung Henrik IV:s uttalande i tankarna, ”Paris kan vara värt en mässa”, när jag i Dagen läser, att Barack Obama återigen tar avstånd från sin pastor Jeremiah Wright. Vita huset kan vara värt, ett förkastande av både kristna och historiska sanningar.

Via Inhabitatio Dei har jag tagit del av Jeremiah Wrights förklaringar till sina predikningar. Trots att jag hör vad Wright säger i två versioner kan jag inte beslå honom med att sprida hat som Barack Obama hävdar. Det Jeremiah Wright hävdar är sant, både ur ett kristet och ur ett historiskt perspektiv.

Nu ska jag inte pladdra mer. Jeremiah Wright är bara en tangentklick bort. Lyssna och avgör själva.

Andra bloggar om: , , , ,


Springer jag USA:s ärenden?

28 april, 2008

Läser i Folket i Bild (FiB) en artikel av Stig-Björn Ljunggren. Artikeln handlar om vilka krafter som står bakom protesterna mot Peking-OS. Självklart pekar Stig-Björn Ljunggren, med rätta, finger åt USA. Ljunggren gör en analys över världsläget och kan konstatera att det pågår en gigantisk global maktkamp mellan USA och dess främsta utmanare Kina. Den analysen har jag ingen anledning att polemisera emot.

Däremot blir jag alltid förvånad över att jag som enskild måste ta ställning mellan USA och alla dess utmanare. När jag blev politiskt aktiv i början på 60-talet stod det kalla kriget i full blomning. Alla avkrävdes ett ställningstagande, en tredje ståndpunkt accepterades inte. (Trots goda försök). Antingen ansåg jag att USA och västvärlden var demokratins och frihetens banerförare eller så borde jag inse att Sovjetunionen och dess stolta revolution var mänsklighetens hopp. Enligt alla förståsigpåare, både på vänster- och högerkanten, stod den globala maktkampen mellan supermakterna USA och Sovjetunionen. Att den ena var en hård diktatur, och den andre en aggressiv imperialistisk stat, det var bisaker i det stora hela och som alltid kunde bortförklaras, ofta med mycket subtila, argument.

Till min stora sorg accepterade jag i min ungdom begränsningen av valmöjligheterna. När jag insåg att USA förde ett orättfärdigt krig i Vietnam, valde jag bortse från att Sovjetunionen och Kina var stenhårda diktaturer. Allt annat skulle ju ha varit ett svek mot folkens kamp för nationellt oberoende. Trots de stora svårigheter det argumentationsmässigt skulle ha inneburit, så fanns det ändå ett alternativ. Ett stöd för Vietnams folk i dess kamp för nationellt oberoende förutsatte inte ett stöd för diktaturer. Det fanns en möjlig vänsterposition mellan USA och Sovjetunionen/Kina som alltför få utnyttjade.

Nu är jag äldre och förhoppningsvis något lite mer vis. Jag vägrar att göra om valet mellan diktaturen i Kina och USA:s hycklande globala frihetsretorik. Det finns historiska förklaringar till de globala motsättningar som existerar. Det går också att till stora delar fördela syndabördor och här har vi i västvärlden många försyndelser, bl.a mot Kina att begrunda.

Motståndet mot USA:s globala ambitioner får inte ske till priset av folkens ofrihet. Människors rätt till mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet är inget som kan skjutas på framtiden eller rent av offras på den stora kampens altare. Jag har alltmer insett att det som vägledde arbetarrörelsens pionjärer, var att de ansåg att demokrati och mänsklig värdighet var möjlig då och inte i en framtid. Den sanningen gäller i lika hög grad även idag. Den historiska bakgrunden till diktaturen i Kina går att förklara, men inte bortförklara eller försvara.

Kina och det internationella kapitalet är inte värdiga att arrangera ett OS. Oavsett USA:s eventuella intressen.

Bojkotta Peking-OS!

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,


Goda tider! Strålande tider!

16 oktober, 2007

Enligt SvD har det öppnats möjligheter att Thailand köper 12 Jas Gripen av Saab. Inte för att Thailand anser att Gripen är det bästa planet, men de kan inte köpa USA:s F16-plan. Enligt Reuter säljer inte USA vapen till kuppmakare.

Vilken ypperligt tillfälle för Sverige att berätta för hela världen: Vänd er till oss! Vi har inga affärsmässiga skrupler! Köper ni, så säljer vi!

Kan inte säga, att jag har lust att sjunga: ”Jag är så glad att jag är svensk!”


Lögnen som ledarskapsidé!

3 oktober, 2007

Jag får ofta en känsla av att verkligheten måste vara en dröm. Att jag ska vakna och skrattande berätta för min omgivning min dröm. Kanske rent av gå till en drömtydare för att få drömmen uttydd. Tills jag inser att jag är vaken och det som händer är den orimliga verklighet vi lever i.

När en individ nått en viss nivå på samhällsstegen, verkar alla normala moraliska bedömningsgrunder inte längre gälla. Om jag gör det till en vana att ljuga, då lär min omgivning i längden inte acceptera ett sådant beteende. Fortsätter jag med beteendet då lär jag bli ganska så isolerad. När det gäller ”framstående” företrädare inom politik och ekonomi, då är det helt andra regler som gäller. De hyllas, de får framträda och dela med sig av visdomsord och vi lyssnar. Förklara det den som kan.

Läser i Dagen att ett stort antal människor deltagit i en stor konferens med temat: Led där du är. Säkert ett mycket intressant tema. En av de mer kända talarna vid konferensen, som skedde på fyra platser i landet, var USA:s förre utrikesminister Colin Powell.

Jag undrar, vad har Colin Powell på en kristen ledarkonferens att göra? Karln är ju en lögnare! Han satt i FN:s säkerhetsråd och ljög om massförstörelsevapen i Irak. Han visade med bilder ända ner på lastbilsnivå, att regimen i Irak fraktade massförstörelsevapen kors och tvärs i landet. Colin Powell åkte runt och träffade världens ledare och spred lögnen att Irak utgjorde ett hot mot världsfreden med alla sina massförstörelsevapen. Och än värre han ljög för sitt eget folk för att få deras stöd till ett angreppskrig på Irak. 

Beslagtagen med en sådan gigantisk lögn skulle det naturliga vara, att Colin Powell drog sig tillbaka och skötte sin trädgård och umgicks bara med sina närmaste och sin själasörjare. Men icke! Istället för att åtalas i en krigsförbrytarrättegång åker han världen runt och håller tal och delar med sig av råd, som om han hade några att ge. Blir bemött som kunnig och i största allmänhet en hedervärd och oklanderlig man, som gjorde sin plikt.

Jag har läst artiklar där Colin Powell framställs som motståndare till kriget, men att han, som den soldat han i grunden var, lojalt lydde order från sin president. Om den beskrivningen skulle vara sann, vilket jag givetvis med mina bristande kunskaper inte rakt av kan förneka. Men då inställer sig frågan, vilka råd i ledarskap kan en lojal dräng dela med sig till andra?


Sverige ett lågskatteland!

1 oktober, 2007

Läser i SvD om hur en diskare i USA sparar i elva långa år och får ihop 59 000 dollar eller 400 000 kronor. Glad och lycklig tänker han flytta tillbaka till Guatemala och köpa ett stycke land.

Vad händer? Tullen beslagtar alla hans pengar! Det finns många som klagar på svenska skatter, men staten konfiskerar inte alla våra pengar.


I dag blev det tankar i gryningen!

14 september, 2007

Läser i Kyrkpressen att en undersökning visar, att nästan 70 % av amerikanarna är överens om att det är viktigt att USA:s president har en stark tro. I den korta notisen står det inget om vilken tro det är fråga om, men jag tror inte att jag drar förhastade slutsatser om jag utgår från att det en stark kristen tro det är fråga om och inte vilken annan tro som helst, t ex islam.

Det känns frestande att känna sig glad över att den kristna tron står sig så stark, men vid närmare eftertanke känns uppgiften något oroande, för att uttrycka mig lite försiktigt. En tro, hur stark eller svag den än är, innebär ingen garanti för en klok och ansvarsfull politik. 

Det sägs att president Bush har en mycket stark kristen tro. Men, handen på hjärtat, hade det inte varit bättre för världen med en ateist, som inte ljög för sitt folk och världen för att motivera en ett storskaligt krig? Jag minns fortfarande med en rysning hur Colin Powell satt i FN:s säkerhetsråd och ”bevisade” med bilder ända ner till lastbilsnivå hur Irak fraktade massförstörelsevapen härs och tvärs i landet.

Vore jag amerikan, skulle jag hellre fråga om presidentkandidaternas inställning till allmän sjukförsäkring, vapenlagstiftning eller inställningen till fattigdomsbekämpning än att försöka göra en bedömning av hur stark deras tro är. Den frågan kan ju ändå bara avgöras av den som har rätten att döma och den rätten har definitivt inte jag.

Min uppfattning rör givetvis inte bara USA, utan gäller i lika hög grad även i Sverige. Den kristna tron skapar inte någon gemensam politisk plattform, utan vi kristna finns i hela det politiska landskapet. Jag anser mig ha en stark kristen tro och här på bloggen för jag samtal och diskussioner med många andra kristna. Men trots att många av dem verkar vara både varma och medkännande kristna, så röstar jag hellre på Morgan Johansson, än på många av mina kristna vänner, om jag var tvungen att välja!


Gäller folkrätten alla?

24 april, 2007

Ibland måste vi ställa oss den frågan, när vi tar ställning till olika slag av konflikter runt om i världen. I mitten på 60-talet blev jag mycket aktiv i den växande Vietnamrörelsen. Deltog i bildandet av De Förenade FNL-grupperna, DFFG. Då i början var det inte självklart att människor skulle ta ställning för vietnamesernas moraliska rätt till väpnad kamp. Skälen kunde vara politiska – USA bekämpade kommunismen. De kunde vara nostalgiska – vi skulle inte kritisera USA som räddat oss från nazismen. De kunde vara praktiska – USA var för starkt, det var lönlöst.

 

Alla argumenten, tagna var för sig, var nog så riktiga. Jag minns hur jag kom med i rörelsen sommaren 66. Jag kände bara hur frågan dök upp, med vilken rätt försöker USA tvinga på ett land sitt politiska och ekonomiska system? På den vägen är det fortfarande. Jag lärde mig att tolka de flesta konflikter utifrån frågan – i vems intressen? Oftast var det USA, som låg bakom. Någon enstaka gång var det Sovjetunionen som t ex i Afghanistan. Stormakterna stödde motpartens fiender, ibland med förödande konsekvenser. Som USA:s stöd till Talibanerna i Afganistan eller Irak i dess krig med Iran. Nästan aldrig stödde de utveckling mot fred, frihet och demokrati.

 

Vi lärde oss att, enligt folkrätten, har varje ockuperad nation rätt att göra motstånd. Även militärt! Vi protesterade mot USA:s terrorbombningar av civilbefolkningen med napalm och splitterbomber. Enligt vår mening var det ett brott mot folkrätten. Detsamma gällde omfattande folkomflyttningar till ”säkra byar” som mer eller mindre kunde ses som rena koncentrationsläger.

 

Trots att det var trögt i början, vände opinionen och till slut stödde majoriteten kravet: USA ut ur Vietnam. Det utmärkande för de flesta befrielsekamper under 50-, 60- och 70-talet var att den fördes mot antingen utländska eller inhemska politiska och militära makthavare. Befrielserörelserna försökte så långt det gick rikta attackerna mot polis och militär och inte slå mot civilbefolkningen. Det gjorde däremot stormakterna och de inhemska makthavarna.

 

I dag ser bilden mycket annorlunda ut. Inte när det gäller analysen om de bakomliggande orsakerna. Det är fortfarande USA och västvärlden, som under allehanda täckmantlar driver de globala konflikterna, med ett enda syfte att behålla dominansen och kontrollen över utvecklingen och resurserna. Men motståndet har tagit sig andra uttryck.

 

Vi ser det främst i mellanöstern. I Palestina-Israelkonflikten, i Irak och Libanon. Det är fortfarande så, att folkrätten gäller. Ett ockuperat folk har rätt att göra motstånd. En ockupant får inte annektera ockuperat område för bosättning, civilbefolkningen måste skyddas och inga kollektiva bestraffningar är tillåtna. Så långt kristallklart!

 

Men gäller inte folkrätten den andra sidan? Jomenvisst! Ingen terrorbombning av civilbefolkning, bara militära anläggningar. Det är inget folkrättsbrott eller terrorism att spränga en militärpostering i luften. Däremot en bomb i ett café eller skola är en terrorhandling. Det är ett brott mot folkrätten att som straff spränga huset som släktingar till motståndsmän äger och bor i. Det är inte heller rätt att ta gisslan och ännu värre döda gisslan! Krigsfångar är tillåtet, men de skall behandlas väl och med värdighet. Civila får under inga som helst omständigheter tas till fånga än mindre som gisslan. Sådana kampformer måste fördömas!

 

Varje folk väljer sina kampformer, men vi har rätt att ha åsikter. Under senare år har självmordsbombare blivit ett begrepp. Det finns många psykologiska förklaringar till företeelsen. Frustration, förnedring och hopplöshet är väl kanske det mest använda förklaringarna och de stämmer nog. Men om det bara varit fråga om enskilda frustrerade ungdomar, skulle kampformen ha fått en mycket begränsad omfattning. Men i verkligheten har religiösa och politiska ledare uppmuntrat och aktivt rekryterat självmordsbombare. Det är en medveten strategi. Enligt min mening en helt förödande strategi. Förödande dels för de personliga tragedier som följer, dels för att den försvårar fredsuppgörelser. Hur ser vänner och anhöriga på eventuella eftergifter när freden skall undertecknas? Kommer inte en känsla av – var det här vi offrade vår dotter eller son för, att sprida sig?

 

Till sist, på ett alltför långt inlägg. Vi får inte förledas av enkla förklaringsmodeller. Det må vara muslimer som använder sig av metoden självmordsbombare, men det är inte Islam som gör det! De muslimska organisationerna som agerar har namn. Använd namnen! De är dessa organisationer som är ansvariga och inte Islam. Det kan vara svårt i stridens hetta och upphetsning att se nyanser, men det är alldeles nödvändigt!


Inget inbördeskrig!?

1 mars, 2007

Ibland är det tur att det går att se på nyheterna i efterhand. Alldeles nyss såg jag kvällens rapport här i datorn och fick lära mig att det inte pågår något inbördeskrig i Irak!

Den häpnadsväckande slutsatsen har migrationsöverdomstolen kommit fram till. Enligt taleskvinnan från domstolen kännetecknas inbördeskrig, om jag förstod henne rätt, av en strid mellan ett lands väpnade styrkor och grupper som på ett eller annat sätt kontrollerar någon del av landet. Tala om ett formalistiskt synsätt. Om det inte råder en väpnad konflikt i Irak, vad är det då som pågår i Irak? Lite gatukravaller?

Kan det vara så illa att myndigheten förbereder sig för att på formella grunder kunna avvisa framtida flyktingar från Irak. Påståendet att det inte pågår ett inbördeskrig i Irak är också ett stöd till USA:s försök att övertyga världsopinionen att utvecklingen går åt rätt håll i Irak.

Om myndigheten ägnar sig åt formalistiska analyser om vad som kännetecknar en väpnad konflikt, måste regeringen ta sitt politiska ansvar och berätta för domstolen, att det vi alla kan se i TV och läsa i tidningar inte är synvillor, utan ett verkligt skeende.

Jag gör ett nytt försök. Jag har placerat min blogg i Bloggkartan.se Bjuråker