I dag läser jag en debattartikel i DN skriven av en rad kunniga människor med barn som specialitet. Debattartikeln hanterar mörka frågor om barn som blir vittne till eller själv drabbas av våld i den nära och trygga relation som familjen är tänkt att vara. Ibland kan det vara ett stort gap mellan hur det borde vara och hur det verkligen är. Jag ska inte ge mig på att sammanfatta innehållet i artikeln. Det är bäst att låta skribenterna behålla ordet.
När jag läste artikeln slog mig ändå en tanke. Det har ju ändå blivit bättre med åren. När jag var barn möttes vi av våld eller hot om våld från vuxna som stod oss nära. Det var föräldrar, släktingar eller lika ofta våra lärare. Det var många gånger jag tänkte, när jag blev lite större och började kritiskt fundera över vad vuxenvärlden lärde ut, varför finns det inte ett elfte bud? Du skall inte slå dina barn! Då fanns det ingen instans, som jag upplevde det, som tog barnens parti och krävde samhälleliga insatser för att stävja våldet mot barnen.
Jag vet så här i efterhand, att så illa var det inte. Som samhällsintresserad vuxen vet jag att inga lagar uppstår ur tomma intet. Tillräckligt många hade sett att barn for illa och agerade! I dag är det förbjudet att aga barn. Vilket är en stor framgång. Givetvis får inte samhället stanna upp och självgott slå sig för bröstet. En lag visar på en samhällelig norm, men är ingen garanti att människor inte bryter mot normen. Därför är det viktigt att vi alla lyssnar till vad människor med kunskaper berättar och tar deras förslag på stort allvar. Det finns fortfarande ett förfärande stort antal barn som har anledning att efterfråga det elfte budet.