Utvecklingen går ändå framåt!

I dag läser jag en debattartikel i DN skriven av en rad kunniga människor med barn som specialitet. Debattartikeln hanterar  mörka frågor om barn som blir vittne till eller själv drabbas av våld i den nära och trygga relation som familjen är tänkt att vara. Ibland kan det vara ett stort gap mellan hur det borde vara och hur det verkligen är. Jag ska inte ge mig på att sammanfatta innehållet i artikeln. Det är bäst att låta skribenterna behålla ordet.

När jag läste artikeln slog mig ändå en tanke. Det har ju ändå blivit bättre med åren. När jag var barn möttes vi av våld eller hot om våld från vuxna som stod oss nära. Det var föräldrar, släktingar eller lika ofta våra lärare. Det var många gånger jag tänkte, när jag blev lite större och började kritiskt fundera över vad vuxenvärlden lärde ut, varför finns det inte ett elfte bud? Du skall inte slå dina barn! Då fanns det ingen instans, som jag upplevde det, som tog barnens parti och krävde samhälleliga insatser för att stävja våldet mot barnen.

Jag vet så här i efterhand, att så illa var det inte. Som samhällsintresserad vuxen vet jag att inga lagar uppstår ur tomma intet. Tillräckligt många hade sett att barn for illa och agerade! I dag är det förbjudet att aga barn. Vilket är en stor framgång. Givetvis får inte samhället stanna upp och självgott slå sig för bröstet. En lag visar på en samhällelig norm, men är ingen garanti att människor inte bryter mot normen. Därför är det viktigt att vi alla lyssnar till vad människor med kunskaper berättar och tar deras förslag på stort allvar. Det finns fortfarande ett förfärande stort antal barn som har anledning att efterfråga det elfte budet.

Så enkelt är det väl ändå inte?

Under en lektion i samhällskunskap på Tärna fhsk hösten 93 reser sig en av kursdeltagarna och hon är uppenbart riktigt arg. ”Jag blir så djävla arg, Leo! Du tar all protestglädje från oss. Vad vi än säger, så påpekar du ‘att så enkelt är det väl ändå inte’ och skriver några siffror på tavlan.” Jag gick inte in i någon vidare diskussion, utan hävdade i all enkelhet att protester som bygger på bristande kunskaper och analyser oftast leder vilse.

 

Någon månad senare hade vi, klassen och jag, ett samtal om hur folkhögskolan inte bara ökar kunskaper, utan förändrar på djupet personliga förhållningssätt och relationer. Då berättar samma kursdeltagare, att hon varit på fest med kompisar helgen innan. De hade druckit vin och pratat och bl. a kommit in på invandringen. ”Kan du tänka dig Leo. Jag upptäckte att jag satt där med pekfingret i luften och hör mig själv säga, ‘så enkelt är det väl ändå inte?”

 

Varför dök den här minnesbilden upp just nu, tro?

Att vara äldre och okunnig!

Har de senaste dagarna börjat inse att framtiden känns mer och mer skrämmande. Fram till för några år sedan berörde rapporter om äldres svårigheter med den nya kommunikationstekniken inte mig. Det var mer ett sociologiskt fenomen, som jag deltog på seminarier för att få större kunskap om.

Det senaste året har jag upptäckt att jag nu själv tillhör gruppen äldre, som samhället bör ta hänsyn till och hjälpa när kommunikationstekniken utvecklas. Inte en helt angenäm upplevelse.

Tänk när jag inte längre kan köpa en mobiltelefon, som man bara ringer med, möjligen skickar något sms. Lyckades få tag på en för två år sedan, för en mobil med kamera, musikspelare, TV och andra internetmöjligheter kan ge mig mardrömmar! Kan inte heller längre installera en ny TV! Det är dekoder hit och dekoder dit. Parabolantenner, chartkablar och dosor till förbannelse! Alltid vara beroende av att någon fixar att kablarna kommer rätt och bilderna syns där de ska. Det känns frustrerande och förnedrande, milt uttryckt.

Jag förbannar den dag jag köpte min första dator, det kändes så modernt på 80-talet. En ny värld öppnade sig! Skaffade nya program tills någon påpekade att datorn blivit senil. ”Du måste skaffa dig mer ramminne.” Inte för att jag begrep något, men köpte en ny dator med ett minne som ”nog räcker för dina behov” som datanasvarige på Tärna fhsk lite medlidsamt tröstade mig med.  För mindre än ett år sedan uppgraderade jag mitt Panda antivirusprogram med nya stora förbättringar. Det fanns något som kallades brandvägg och skydd mot okända hot. Det kändes betryggande, men när jag skulle installera brandväggen och skyddet mot det skrämande okända – dyker en dialogruta upp. ”Din dator har blivit senil, för lite minne!” Ja vad gör man? Läser annonser i DN och köper en ny Dell, med ett sjudjävla minne! Passar samtidgt på och ansluter mig till Telias ADSL och känner mig riktigt modern och inne! Sitter där med en kort tåt och en information som säger att jag måste ansluta till första uttaget i andra ändan av huset! Till stan och köper en tåt som verkar vara minst en km lång och kan ni förstå, det funkade! Läste ytterligare annonser och såg information om något som sas vara trådlös. Tänkte – vad smart! Då slipper jag dra om tåten i huset om jag vill flytta min dator till övervåningen. Sagt och gjort, in till stan och Teliabutiken. Förklarar problemet, åker hem med ett paket och de tröstande orden klingande i öronen: ”det ska inte vara några problem att installera!” Efter några fruktlösa försök och mängder av okristliga svordomar, ligger paketet där i ett hörn och ger mig svårartad depression och en längtan att lämna det jordiska!

Mina senaste tillkortakommanden är att jag  inte får till min bloggsida som jag vill ha den. Ser avundsjukt hur fint andra har fått till sina!  Lägger hela mitt hopp till Alter Ego, som hjälpte mig på AB-bloggen.

Det som egentligen är det mest förtretliga är ändå, att inte kunna be om hjälp. Kan ju inte ens förklara vad som är problemet!

Längtar tillbaka till mänsklighetens gryning! Tänk att sitta runt en lägereld och bara prata. Knacka in ett konstverk på grottväggen när andan faller på och gå ut och klubba en buffel lite då och då! Tänk vilket härligt och okomplicerat liv!