Jag tror Danmarks utrikesminister skulle trivas i Norge!

14 augusti, 2015

Jag har under dagen väntat att det skulle dyka upp dementier på uppgiften att Mobarak skall utvisas efter mer än tio år i Norge. Enligt uppgifter i Åsa Linderborgs krönika är anledningen till varför Mobarak skall utvisas, att hans föräldrar ljög om varifrån familjen kom. Vid det tillfället 2002 var Mobarak 10 år. Nu när han gått i skola i Norge, gift sig och fått barn, då skall han utvisas på grund av föräldrarnas lögn. (Jag vet inte om de verkligen ljög, utan går på norska statens motivering).

Kan det verkligen vara en rättssäker hantering, vare sig juridiskt eller moraliskt, att straffa Mobarak för något hans föräldrar är ansvariga för? Vad skulle den 10-åriga parveln gjort 2002? Skulle han berättat för myndighetspersonen att föräldrarna for med osanning? Det verkar vara, åtminstone i mina ögon, ett orimligt krav på ett barn. Efter alla dessa år straffas Mobarak för föräldrarnas brott. Jag hittar inte ord för vad man skall kalla ett sådant rättsligt förfarande för. Ruttet rättssystem verka lite futtigt.

Jag tror inte ens den vän av ordning, som försvarar de mest bisarra beslut,  kommer i det här fallet att försvara norska statens beslut. Ja förutom Danmarks utrikesminister  då, Han verkar tillhöra gruppen som försvarar vilka dårskaper som helst. I morgon läser vi säkert i nyheterna hur utrikesministern berömmer Norge. Landet där det tas rejäla rasistiska och främlingsfientliga beslut.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Byråkratins banala ondska

11 maj, 2013

Dagens Hudiksvalls tidning berättar en historia, som vi läst många gånger. Tyvärr kan jag inte länka till berättelsen, den finns inte tillgänglig, vad jag kan förstå, på nätet. Jag återberättar berättelsen något förkortat.

Sabina Quliyiva kom till Sverige från Azerbajdzjan för drygt fyra år sedan. Här i Sverige träffar hon iranske Salam Mohammed Ali, som bott i Sverige i 6 år. Kärlek uppstod och med tiden får de en dotter, Sandra. Född samma dag som prinsessan Estelle. Ingen i familjen har fått asyl. Klockan halv två på natten mellan den 25 och 26 april dyker polisen upp i familjens hem och hämtar Sabina och Sandra för vidaretransport till ett tidigt morgonflyg till Baku. (Jag har frågat mig många gånger, varför svensk polis använder metoden om nattliga ingripanden, som diktaturer alltid använt sig av?) Självfallet var inte familjen underrättad om det nattliga besöket, utan några som helst möjligheter till planering, hade de bara att följa med. Kvar i hemmet blev Salam.

Berättelsen har vi, som sagt var, hört många gånger och vi lär få lyssna till berättelsen i många nya versioner även i framtiden. Familjer splittras och barnen har inga egna rättigheter. Lilla Sandra är född i Sverige, men av staten anses hon vara invandrare, utan asylskäl. Än har ingen lyckats förklara den logiken för mig. När jag läser vidare i berättelsen dyker det upp en biträdande rättschef på Migrationsverket, Carl Bexelius. Han har mycket att säga, bl. a att vi har en reglerad invandring. Vad det nu har med Sandra att göra? Hon är ju inte invandrare. Självfallet finns det en byråkratisk förklaring till det också. Så här säger Bexelius och nu citerar jag direkt ur artikeln:

”Vuxna personer som inte har fått asyl och som skaffar barn får ta konsekvenserna av det.” 

Läs meningen en gång till. Är det verkligen föräldrarna som får ”ta konsekvenserna?” För mig är det helt uppenbart att det är dottern, Sandra som får ta konsekvenserna, av den ansvarslöshet, som Migrationsverket anser, föräldrarna visat. Konsekvensen för Sabina är utvisning, men den konsekvensen drabbar också Sandra, som troligen får sämre förutsättningar i Azerbajdzjan än vad hon skulle få i Sverige. Eftersom som Sveriges riksdag inte gjort FN:s barnkonvention till en lag, kan myndigheten fortsätta att betrakta barn som bihang till sina föräldrar. Istället för att se barnen som egna rättssubjekt. Hade Migrationsverket varit tvungen att utreda vad som skulle ha varit bäst för Sandra, undrar jag verkligen om myndigheten kunnat ta ett beslut om att utvisa Sandra. Åtminstone skulle de inte kunnat hävda, med någon moralisk tyngd, att det skulle varit bäst för barnet. Det kanske är här förklaringen till riksdagens senfärdighet och uppenbara ovilja, att besluta om att göra FN:s deklarations om barnets rätt till en bindande lagstiftning, kan hittas. Utan lagstiftning blir det inte så krångligt, utan byråkratin får ta besluten. Självfallet med mångordiga förklaringar om att de ser till helheten och där ingår barnen som en del. Förklaringen känns varken trovärdig eller rättssäker, utan öppnar för godtycke.

Berättelsen om Sabina, Salam och Sandra har följt mig hela dagen. Dels för att den är så vardaglig, vi läser den varje dag, men dels för att den tydliggör den vardagliga och byråkratiska ondskans ansikte. Kalla det gärna ondska i filttofflor, men ondska är det och lagstiftarna i vår riksdag står bakom hanteringen. Nu när vi så sakteligen går in i valrörelser, kommer vi medborgare få oss till livs vackra tal om att alla skall med och om alla människors lika värde. När ni hör talen, tänk på Sandra och säg till talarna, om ni har det modet: ”Alla barn i Sverige, inte ens de som är födda här, har lika värde! Alla får inte vara med. En del förpassas, helt orättfärdigt ut ur landet.” 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , ,


Har vi inte hört det förr? Jag lyder bara order!

12 februari, 2009

Idag har jag läst en kolumn av Cordelia Edvardson och fått insikter om att det inte kan vara lätt att uppehålla tjänsten som generaldirektör för Migrationsverket. Stackarn är bunden av ett omänskligt regelverk och tvungen att lyda order.

Läs Edvardsons beskrivning av två fall av utvisningar, där generaldirektör Dan Eliasson försvarar sig med, att regelverket tvingar myndigheten och honom att utvisa.

Det ena fallet rör Lollo och hennes syster som blivit misshandlade av sin far och placerats i skyddat boende av kommunen. Nu ska de utvisas till Kroatien tillsammans med sin far.

Det andra fallet rör 9-åriga Maria, som kom till Sverige med sin sjuka mor. Maria har de senaste tre åren bott i fosterfamilj. Nu har myndigheten blivit ”tvungen” att utvisa Maria till vad jag förstår Ryssland. Där finns det en hemlös och alkoholiserad far. Marias sjuka mamma blir tydligen kvar i Sverige. Hon kan inte flyttas. Generaldirektör Dan Eliasson hävdar att han och myndigheten bara följer regelverket. Ett regelverk som tydligen inte ens tillåter myndigheten att ta hänsyn till FN:s barnkonvention.

Som sagt, läs Cordelia Edvardsons kolumn. Jag hör hennes omisskänneliga röst, full av empati och ilska. Den är giftig i sina slutsatser, när hon visar generaldirektören på möjligheten att säga upp sig. Vi behöver inte lyda order, för sist och slutligen är det ett mycket dåligt försvar för omoraliska handlingar.

Jag har ägnat en del av kvällen åt att skicka e-post till riksdagspartiernas kanslier med en fråga, om deras riksdagsledamöter verkligen har varit med om att fatta beslut i riksdagen, som tvingar Migrationsverket till ovanbeskrivna utvisningar. Det vore bra om andra gjorde likadant.

Jag kommer att redovisa svaren allteftersom de kommer neddimpande i min e-postlåda.

Andra bloggar om: , , , , , , ,