Att tala för döva öron!

11 september, 2007

Eric Bertholds – överläkare på medicinkliniken Kärnsjukhuset i Skövde försöker, på SvD Brännpunkt, få Filippa Reinfeldt att lyssna och inse att det planerade införandet av vårdval i Stockholms län inte är någon lyckad idé. 

Filippa Reinfeldt är övertygad om att vinstdrivna vårdcentraler leder till bättre kvaité och att frihet att välja vårdcentral leder till att de dåliga försvinner. Människorna väljer bort dem. Det finns också en, inte ett helt tydlig antagande, att det skulle vara rättvisare att varje sjukvårdsbesök, oavsett symptom betalas lika av samhället.  Det antagandet är, milt sagt så illa underbyggt, att jag säker på att Filippa Reinfeldt inser det, men något måste man ju säga!

Det finns en ideologiskt färgad motvilja hos liberaler att tala om kollektiv. Det viktigaste är, att ett system ger alla, oavsett social bakgrund, på papperet lika möjligheter. Förslaget till vårdval har alla ingredienser som är liberalernas våta dröm: ”Alla har rätt att välja och alla kommer att välja det bästa.”  En dröm kan vara vacker, men det innebär inte att den behöver bli något annat än en dröm. Samhället och människorna fungerar inte som den liberala drömmen. Vi kommer inte att få se någon folkvandring från dåliga vårdcentraler till bättre. Däremot kommer vi att se en vilja hos vårdföretagen att söka sig till mindre vårdkrävande områden. Varje sjukvårdbesök, oavsett diagnos, generar ju en lika stor ersättning från landstinget.

Eric Berholds berättar i sitt inlägg att han skrivit till Filippa Reinfeldt och påtalat riskerna med förslaget och fått svaret: att vinst­driven vård är en ”mycket stark övertygelse hos oss”.

Det är bara att hålla med – en stark övertygelse – utan förankring i någon annan verklighet än överklassens!


Är vi individer med lika rätt och möjligheter?

7 september, 2007

Egentligen borde jag sluta läsa tidningar på morgonen! Det är ju för det mesta bara elände och dåliga förslag från politiska makthavare.

Idag kan vi läsa i SvD att landstinget i Stockholms län, beslutat om ett nytt ekonomiskt fördelningssystem för vårdcentraler. Landstinget tar bort de socioekonomiska faktorerna som tidigare åtminstone till viss del styrde tilldelningen till skilda vårdcentraler.

Givetvis får reformen ett vackert namn. Vårdval – låter vackert eller hur? Tänk, ytterligare en valfrihetsreform! De är allt bra duktiga, våra allianspartier! Nu kommer personer från socialt utsatta förorter och kommuner att söka läkarvård i de mer välbärgade delarna av Stockholms län. Nu är jag ordentligt orättvis, eller hur? Givetvis kommer människor från t ex Bromma att söka sig till läkarmottagningar i Rinkeby!

Eftersom jag är en person som ser konspirationer bakom varje hörn, har jag också letat orsaker till förändringen. Kan det här innebära någon form av förklaring? ”För vårdgivarna är det fri etablering om de blir auktoriserade av landstinget.” En fri etableringsrätt underlättas av ett ersättningssystem som är lika för alla oavsett var i vilken social miljö läkaren befinner sig.

Den här felsynen finns också på andra områden. T ex när det gäller ersättning till friskolor. Då räknas det fram i grova drag, vad en genomsnittselev kostar kommunen och efter den beräkningen får friskolor ersättning. Ingen större hänsyn tas till socioekonomiska faktorer. Det får kommunerna hantera så gott de kan. Det är inget som friskolor ska behöva ta något ansvar för. Kommer någon ihåg att det i samma veva beslutades om det fria skolvalet. En stor valfrihetsreform! Jag riktigt ser folkvandringen av barn från socialt utsatta områden till bättre gynnade områden. Givetvis går det också en lika stor ström av barn i det motsatta hållet. Vårdcentralerna i Stockholms län får väl göra som en mängd skolor gör idag. Trycka upp flotta reklambroschyrer, som berättar vilken förträfflig vårdcentral man är. ”Hos oss får ni en kaka till kaffet, medan ni väntar i våra ljusa och smakfullt inredda väntrum!”

Jag får väl säga som den kända sångrefrängen:

”When will they ever learn, when will they ever learn?”


Ett förslag i all enkelhet!

13 augusti, 2007

Jag ska inte skriva någon längre drapa om socialstyrelsens nya riktlinjer för sjukskrivningar. Artiklar i DN och SvD ger bakgrunden till varför riktlinjerna har beslutats och ger också en god grund att basera ståndpunkter på. I bloggen Ett hjärta RÖTT finns en mycket välformulerad kritik av förslaget. Jag delar i allt väsentligt ilse-maries kritiska synpunkter.

Jag vill inte bara vara en negativistisk nejsägare, utan vill som en ansvarsfull medborgare ge Socialstyrelsen några kompletterande förslag. Om Socialstyrelsen i sin vishet skulle acceptera förslagen, då kommer nog kritiken, om inte helt tystna, så i vart fall minska i styrka.

Jag fick uppslaget till min idé i två påståenden av Jan Larsson ansvarig på Socialstyrelsen i ovannämnda DN-artikel.

”Ska även de som är helt utarbetade tvingas gå till jobbet?” frågar artikelförfattaren och får till svar: 
 

– Det personen ska göra är att sluta jobba så mycket. Långvarig sjukskrivning är sällan en lämplig behandling och det viktiga är att använda eventuell sjukskrivningstid till att förändra belastningen både i arbetet och på fritiden.

Läkarintyget ska förvandlas till ett intyg på patientens arbetsförmåga. Jan Larsson drar sig inte för att kalla det ett paradigmskifte.

Den stora svagheten Socialstyrelsens förslag till riktlinjer är att den ensidigt riktar sig till den sjuke och säger att vi inte bedömer hur sjuk du är, utan vilken arbetsförmåga du har. När läkaren klargjort det för sin patient, skall hon eller han på egen hand tydligen: ”Sluta jobba så mycket.”  

Kan ens en enskild arbetstagare på Socialstyrelsen på eget bevåg besluta om att arbeta mindre? Är inte det en otillåten stridsåtgärd enligt den svenska arbetsrätten och kan leda till avsked? Hur ska den enskilde hantera ett intyg om arbetsförmåga i sina kontakter med arbetsgivaren? Vilken arbetsrättslig grund har ett sådant intyg? Ingen vad jag kan förstå.

Svagheten i hela hanteringen av frågan är att arbetsgivarens roll fullständigt lyser med sin frånvaro. Tänk om den den sjukskrivne, förlåt personen med intyg om arbetsförmåga kunde gå till sin arbetsgivare och visa ett för arbetsgivaren bindade dokument att ”här ska det jobbas mindre” och att läkarintyget för arbetsgivaren beskriver vad arbetsförmågan konkret innebär.

Det skulle inte innebära någon radikal förändring av statsmaktens och Socialstyrelsens intentioner. Inga nya kostnader för arbetsgivarna. Inte heller någon försvårande byråkrati för personalavdelningar.  Socialstyrelsens förslag utgår ju från att arbetslivet i praktiken redan fungerar i enlighet med mitt förslag.


Kommunal – en samhällsfara?

26 maj, 2007

Kommunalarna har fått ett nytt avtal och genast är olyckskorparna och deras profet Wolodarski där och kraxar: För högt! Driver på inflationen! Det leder till höjda skatter! Inger bara falska förhoppningar! Det kommer sämre tider! Hur ska omsorgen om 40-talisterna klaras med sådana höga löner? Är det rimligt att offentliganställda är löneledande? Borde inte industrin ha den rollen? Tänk, kommunalarnas löneavtal ligger 35 % över industriavtalet!

Ja, det är ingen hejd på eländet! Det Wolodarski och andra glömt, är att LO och dess medlemsförbund gick in i årets avtalsrörelse med den uttalade målsättningen, att bidra till en viss hyfsning av de löneorättvisor som finns, som t o m ledarskribenter på DN borde kunna se. Alla LO-förbund var överrens om att de förbund med lågavlönade medlemmar, främst kvinnor, skulle kunna få ut mer än andra förbund. Det var en ny variant av en solidarisk lönepolitik från LO:s sida. Strategin har varit lyckosam. Industrifacken slöt sina avtal och nivåerna låg väl inom de samhällsekonomiska ramarna. Efter dem slöt Handels ett avtal på en högre procentnivå än industrifacken. Nivån låg väl inom ramen för vad branschen klarade av. (Om jag minns rätt var det en ickeförhandlande organisation på arbetsgivarsidan som vill stoppa avtalet.) Nu har också Kommunal slutit ett avtal på en högre procentnivå än industrifacken och alla borde vara nöjda och glada. LO har visat ett ansvar för den totala lönebildningen inom de områden där de kan ta ansvar. Det har inte blivit en huggsexa, där alla försöker få mer än andra. Det har varit ordning och reda i avtalsrörelsen och förhoppningsvis en hyfsad lön på fredag.

Handels och Kommunal, men också hela LO, har all anledning att var nöjda med vad de uppnått. Jag tror inte att jag behöver lyfta något varningens finger och påminna om att Kommunals och Handelns kvinnor fortfarande, trots det nya avtalet, är förfärligt lågavlönande. Det kommer att krävas många liknande avtalsrörelser som årets i framtiden innan vi uppnåt den enda rimliga lönesituationen, där produktion av varor inte värderas högre än produktion av tjänster.

Nå, är jag en sån där oansvarig övervintrad vänsterkommunist, som inte ser farorna med inflationen? Jo då, jag ser farorna. Av egen facklig erfarenhet vet jag värdet av reallöneökningar istället för höga nominella höjningar. Har åtskilliga gånger under 80-talet, som facklig förhandlare, förklarat för medlemmar den ekvationen. Det jag vänder mig emot är, att LO-förbundens ansvarsfulla lönestrategi framställs som en samhällsfara och det i en situation där andra krafter i samhället verkligen blåser in syre i inflationsbrasan. Alla dessa höga aktieutdelningar bidrar inte det till inflation? Alla höjda löner och arvoden till näringslivets toppar, är de inflationsneutrala? Om man vill vara ledare skall man inte springa i full fart framför gruppen och ropa: Gör inte som jag, gör inte som jag! Sådana ledare bör inte bli förvånande om gruppen svarar: Jo, det gör vi, jo det gör vi! 

Alliansregeringens orgie i skattesänkningar som främst gynnat de mest välbärgade kommer säkert att bidra till att inflationsbrasan hålls vid liv. Till regeringens heder ska ändå sägas att de räknar med att riksbanken måste höja räntan i snabbare takt med anledning av den förda politiken.

Jag upphör aldrig att förvånas över att liberala ekonomer och ledarskribenter har så svårt att förstå, att folk överlag inte tror på ”hästskitsteoremet”. De litar inte på att om hästen får mycket havre, så får småfåglarna mer att picka fram. Folk vill ha havren direkt i handen!


Vilka är invandrarna?

17 maj, 2007

Under dagen har nästan alla tidningar, även Svd, berört nyheten att 20 % av Sverigedemokraternas företrädare mottar sjukersättning. Det är fullt möjligt att det är så. Har ingen lust att börja kontrollera att uppgiften stämmer. Jag utgår från att de som beviljats sjukersättning också är berättigade.

Det som intresserar mig, är uppgiften från Sverigedemokraterna, att 10 % av invandrarna skulle beviljats sjukersättning. En uppgift jag inte heller har någon anledning att ifrågasätta. Däremot ställer jag mig frågan vilka invandrare talar Sverigedemokraterna om? Får ofta känslan, att när SD talar om invandrare, verkar de inskränka betydelsen till utomeuropeer och muslimer. Enligt min definition räknas en person som invandrare som passerat en gräns, för att kunna bosätta sig i Sverige. Enligt den definitionen är jag invandrare från Finland. Född i Finland, svensk medborgare från 1957. Jag kanske rent av kan räknas som anhöriginvandrare? Pappa hämtade oss från Finland till Sverige.

Nu till min fundering: När Sverigedemokraterna hävdar att 10 % av invandrarna får sjukersättning, hur många av dem är finländare, danskar, norrmän, italienare eller turkar och invandrande arbetskraft från forna Jugoslavien? Alla dessa grupper bidrog till den enorma svenska tillväxten och många slet sönder sig i den svenska industrin och många fick och har sjukpension. Min pappa fick det och min mamma. Själv blev jag tilldelad sjukersättning för ett år sedan.

Eftersom jag är invandrare måste jag ställa frågan. Motiverar Sverigedemokraterna en restriktiv invandringspolitik för utomeuropeer och muslimer med att jag får sjukersättning? Ingår jag i de 10 %-en? Jag borde göra det om rätt ska vara rätt.


Vem skyddar barnen?

12 maj, 2007

I dag vill jag rekommendera för läsning, i svallvågorna efter Vetlandaskandalen, en debattartikel i SvDBarn omhändertas utan saklig grund.

Jag har väntat på debattartikeln, för den brukar komma när känslorna är som mest upprörda över något missgrepp från sociala myndigheter. Jag tror det är viktigt att debatten hålls vid liv, för det är på en mycket smal tråd våra myndigheter skall balansera och det är i princip lika felaktigt att gripa in en gång för mycket som en gång för lite. I bägge fallen kan barn drabbas av livslånga trauman.

Att det är svårt för en socialförvaltning att balansera på den sköra tråden visar åtminstone två Uppdrag granskning jag kan påminna mig. Givetvis den senaste om Vetlanda, där de sociala myndigheterna helt uppenbart drabbades av total blindhet och inte såg eller inte ville se att ett barn for illa. Men jag minns också ett indignationsprogram med Janne Josefsson för några år sedan, när sociala myndigheter var ytterst tveksamma till om två föräldrar med utvecklingsstörning verkligen var lämpliga som föräldrar. Då menade Josefsson att det var diskriminering och illvilja från myndigheternas sida, att ifrågasätta dessa föräldrars rätt till självständig vårdnad av barnet. Jag minns att jag var mycket tvivlande till att Josefsson hade helt rätt vid det tillfället. Det tvivlet fick ytterligare bränsle, när jag läste om Bobbys fruktansvärda öde i pressen.

Artikelförfattarna, om jag förstått dem rätt, menar att det stora problemet inte är att myndigheterna griper in för sällan, utan för ofta. De skriver: ”Huvudparten av de omhändertagna är vanliga barn till vanliga föräldrar som mera av en slump har hamnat i det sociala registret. För att socialmyndigheterna ska skrida till verket och ”skydda barnet” räcker det med minsta antydan om problem i hemmet, även om ena föräldern redan från början kan rentvås.”

Jag är medveten om att jag kanske är fördomsfull mot myndigheter, men jag kan inte helt avfärda artikelförfattarna. Vi har en förskräckande historia att begrunda. Tänk på alla de TV-program och tidningsartiklar vi sett och läst de senaste åren, där vuxna berättar hemska berättelser om vilka kränkningar de fått uppleva som barn, när samhället gripit in. Vad är det som säger att dagens omhändertagna barn blir bättre behandlade? Finns alltför många rapporter som tyder på att myndigheternas kontroll av barnhem och familjehem är, milt sagt, mycket bristfällig. Kommer vi att få se dagens barn sitta som morgondagens vuxna och berätta om sina hemska upplevelser av samhällsvården i TV och andra massmedia? Finns det någon forskning på området, som kan räta ut frågetecknen och eventuellt undanröja obefogade farhågor?

Det är inte fel av samhället att ta på sig rollen att vara beskyddare av barn. För givetvis är det så, att föräldraskap inte i sig är en rättighet. Det är barnen som har en rätt till en trygg och säker barndom. Men det innebär inte att samhället bara kan klampa in och hävda sitt tolkningsföreträde. Det måste finnas åtminstone ett minimum av rättssäkerhet, när barn omhändertas mot föräldrarnas vilja.


En något ändrad inställning!

3 april, 2007

Några dagar efter valet skrev jag ett inlägg i AB-bloggen om valresultatet och den desperation jag tyckte mig uppleva när jag läste alla bittra inlägg. Så här i efterhand och när vi ser hur målmedvetet alliansregeringen angriper grundläggande välfärdsinstitutioner, upplever jag nog att jag var lite för välvillig i min bedömning. Min, något timida, bedömning har inte inneburit att jag inte kritiserat den moderatledda regeringen, (läs t ex De slår mot hjärtat) men den första reaktionen var, milt uttryckt något mesig. Döm själva.      

”Domedag eller…?

Jag har snurrat runt i bloggbyn under hela dagen och läst massor av intressanta analyser kring valresultatet. Men det som slår mig mest, är den enorma känslan av domedag. Missräkningen är förståelig, jag delar den. Men sorgen över ett valresultat bör inte slå över i desperation. Vi har upplevt det förr och kommer att få uppleva det igen. Jag vill trösta alla, att vi också i fortsättningen kommer att leva i en välfärdsstat. Visst, med en annan nyans än dagens och med en något annorlunda grundhållning än den tidigare politiken. Jag delar inte den borgerliga alliansens värderingar. Det finns en hårdhet i synen på de utanförsatta. Det finns också en stark tendens att lägga skulden på den enskilda individen för hennes misslyckanden. Den borgerliga alliansen har oroväckande misstro till fackliga organisationer, som kommer att försvåra framtida samarbete. En tro att relationen arbetsgivare och arbetstagare vilar på likvärdig grund, vilket enligt mitt sätt att se, är fullständigt befängt.

Men ändå, vi kommer fortfarande att leva i en välfärdsstat. Hur motbjudande än tanken kan kännas i nederlagets stund. Jag minns hur ofta jag blev motsagd och rent av hånad när jag under debatten om medlemskap i EU, hävdade att t ex Kristdemokraterna i Tyskland inte var nyliberaler, utan att de faktiskt byggt upp en modell för en välfärdsstat, annorlunda än den svenska, men dock en välfärdsstat. Jag tror, nej är övertygad om, att vi inte bör demonisera våra motståndare. Risken är stor, att vi står utan ord, när de verkligen behövs. Vi måste givetvis rusta oss till försvar, när förslag på försämringar i A-kassan, sjukförsäkringen, pensioner och icke minst när förslag på försämringar inom miljöområdet läggs på riksdagens bord.

När vi tar den kampen, så kan det ändå vara värt att minnas, att våra motståndare är fyra demokratiska partier och de önskar som alla partier att bli omvalda.

Låt oss vara vid gott mod och med frejdigt sinne ta oss an framtiden.”

 

 


Trohet mot värderingar, trolöshet mot ståndpunkter!

16 mars, 2007

Nu när Mona Sahlin skall väljas till ny partiordförande för socialdemokraterna vill jag som före detta medlem passa på och ge henne några synpunkter på partiets utveckling. Synpunkterna kan väl också ses som råd i all välmening. Jag skrev ett antal  insändare i Västmanlands folkblad under 90-talet med liknande innehåll. Vid den tiden såg jag Mona Sahlin som en företrädare för en förnyelse av partiet. Vi vet hur det gick. Göran Persson och budget i balans, vilket var nödvändigt, men balanskraven var inte kopplad till en samhällsvision.

I alla rörelser som verkat under en längre tid, utvecklas traditioner, ideologier och ståndpunkter som är mer eller mindre ”heliga” Det växer också fram maktstrukturer som kan vara nästintill ogenomträngliga för den vanlige medlemmen. Arbetarrörelsen är givetvis inget undantag. Sen början av 90-talet har en kritik inom rörelsen växt sig allt starkare och vars kärna är – ”Vi känner inte igen partiet”. Syndafallet, om jag får använda ett så belastat ord, förläggs lite olika i tid. En del hävdar att den inträdde redan under Palmes tid, andra förlägger den till ett senare datum.

Jag delade inte den kritiken eller för att vara frank, jag förstod den inte. Det vore ju hemskt om en rörelse inte förändrades för att möta nya förhållanden och nya utmaningar. Det skulle ju innebära att rörelsen utvecklas till en sekt. Jag har också upptäckt att människor ofta jämställer ståndpunkter med värderingar. För mig innebär värderingar något som står sig över tid. Ståndpunkter antar man efter hur situationen är. När arbetarrörelsen formerade sig, så fanns det ett antal grundläggande värderingar som organisationen förde fram. Människors lika värde, staten skulle organiseras efter medborgarprincipen med allas rätt till delaktighet. Alla skulle ha möjlighet att utvecklas utifrån sina personliga förutsättningar och intressen. Pengar skulle inte få vara utslagsgivande.

Utifrån dessa värderingar togs beslut om en offentlig finansierad välfärdssektor. Sjukvård, skola, åldringsvård skulle gemensamt finansieras av alla efter bärkraft. Ett allmänt försäkringssystem byggdes upp, vilka i de flesta fall kopplades till den inkomst den enskilde hade. Sjukförsäkringen är ett exempel på en sådan försäkring. Några bidragssystem blev generella, lika för alla, t ex barnbidragen. Andra blev inkomstprövade som t ex bostadsbidraget. Sammantaget kallar vi helheten för den generella välfärdsmodellen. Den fick acceptans hos folkflertalet, även medelklassen kunde se fördelarna med modellen och känna sig trygga i den. Modellen finansierades med relativt sett höga skatter. Jag försvarar modellen, för den baseras på värderingar, som fortfarande står sig.

Däremot hur välfärdsmodellen organiseras är en ståndpunkt, som mycket väl kan förändras. När modellen byggdes upp, var den mest effektiva metoden att göra det i den offentliga sektorns regi. Ingen annan kraft kunde ha byggt upp den med den snabbhet som krävdes. I dag är jag övertygad om att det finns andra möjliga organisationsformer. Både privata, men också det som jag förordar, kooperativa lösningar. Kooperativa lösningar har den fördelen att människorna som berörs, blir mer delaktiga. Enligt medborgaridealet eller folkrörelseidealet om man så vill. Att den offentligt finansierade välfärden också ska drivas och organiseras i offentlig regi, är ingen värdering. Det är en ståndpunkt. Jag har varit med om att ta initiativet till tre kooperativ. Alla offentligt finansierade och demokratiskt uppbyggda. Ett omsorgskooperativ som på kommunens uppdrag drev förskola, fritidsgård och hade ansvar för en hemtjänstkrets, ägd av boende i en stadsdel, brukare och anställda. Ett kooperativt gruppboende för ungdomar med utvecklingsstörning, som ägdes av ungdomarna och deras föräldrar och ett pedagogiskt utvecklingskooperativ, ägd av de anställda och två kooperativ.

Alla tre kooperativen, var som jag brukade kalla dem, fristående delar av den offentliga sektorn. Många inom rörelsen var förskräckta. De kände inte igen partiet, som tillät sådana högerexperiment. Jag försvarade mig stolt, att jag baserade mina ståndpunkter på folkrörelsesocialism, som var bättre anpassad till en ny tid än den gamla statssocialismen. Vi var ju trogna rörelsens grundläggande värderingar, men trolösa mot gamla ståndpunkter. Här går en stridslinje inom arbetarrörelsen av i dag. Visioner för framtiden eller dö sotdöden under fasthållande av ålderstigna ståndpunkter.

Jag hoppas, för den breda vänsterns skull, att Mona Sahlin inte nöjer sig med att administrera sotdöden, utan blir en ledare för förnyelse.


Hedras de som hedras bör

23 februari, 2007

Inför kommande avtalsstrider kan det vara intressant att lite reflektera över hur och av vilka välfärdsstaten byggdes upp. Det är ju inte så att socialdemokratin växte sig stark för att de lovade massor av bidrag till folket. Det var folket självt som började uppbygget med egna krafter. De skapade Konsum, sjuk- och begravningskassor, bibliotek, studieförbund, folkhögskolor mm mm osv osv. Allt utan vare sig statliga eller kommunala bidrag.  

Med tiden blev den folkliga organiseringen så politisk stark att de ansåg sig kunna kräva, att även andra, bättre lottade, skulle bidra till välfärden som de på egen hand byggt upp. Sjuk- och begravningskassorna blev den allmänna sjukförsäkringen, biblioteken blev kommunala folkbibliotek. Studieförbund och folkhögskolor fick statligt och kommunalt stöd. Vid varje tillfälle, som skatten höjts för att förbättra, har borgerligheten knorrat och gjort motstånd.  
Historiskt sett är inte välfärdsstaten en gåva till folket, utan en rätt som folket tog sig. På väl grundade moraliska skäl. I dag får man intrycket att det var socialdemokratin som hjälpte de svaga, när det i själva verket var de svaga som byggde upp hela modellen. Underklassen vågade sig på att formulera en samhällsvision baserad på sina egna intressen och ta strid för den. Vi vet också vilka motståndarna var. Kyrkan t ex spelade en stor roll i motståndet. Kyrkan gav gudomligt stöd till överklassen.  När staten tog över välfärdsuppbygget, får vi inte glömma att det till stora delar bars upp av lågavlönade kvinnor. Det intressanta är, att det så har fortsatt. Visst talas mycket om jämställdhet. Men när det kommer till löneförhandlingar, då finns det inte pengar. Jag är fullt medveten om, att skulle de offentligt anställda kvinnorna få samma lönenivå, som inom den privata sektorn, är risken stor att välfärdssamhället kollapsade eller vi skulle få skyhöga skatter. 

Nå, om det nu skulle vara så att vi inte vill höja skatten. Borde inte alla politiskt förtroendevalda och många av oss andra böja huvudet och säga till kvinnorna – förlåt men ni måste offra er för allas bästa.