Vill inte vara en surmulen nejsägare, men…

28 december, 2008

Jag förstår inte, om jag ska vara riktigt ärlig, vurmen för välgörenhet baserad på skatteavdrag. Den heta önskan att försvaga välfärdsstaten och ersätta den med välgörenhet är ytterst förvånande.

Med drygt 40 års erfarenhet av politiskt och fackligt arbete i ryggen, är jag inte alltför förvånad över att borgerligheten är tveksam, om inte rent av fientligt inställd, till välfärdsstaten. Det som däremot förvånar mig är att en så stor andel kristna verkar dela fientligheten mot välfärdsstaten.

Jag ska inte fördjupa mig i de ekonomiska konsekvenserna av avdragsrätt för donationer till välgörande ändamål. Det är ju självklart, att en avdragsrätt för donationer får ekonomiska konsekvenser, främst för kommunerna. Men den frågan får jag skriva om vid något annat tillfälle.

Jag vill beröra två frågor som sällan blir belysta när avdragsrätten för donationer diskuteras. I en välfungerande demokrati är vi alla medborgare. Oavsett om jag är hemlös tandlös alkoholist, arbetslös, sjukskriven, en person med funktionshinder eller mycket välbärgad med villa och bil i någon av de finare förorterna i Stockholm.

En fattig medborgare kan ställa krav på staten och kräva förändringar av t ex försörjningsstödet eller kräva andra sociala förbättringar som bostäder, sjukvård och missbruksvård. Det är fullt möjligt att bilda opinion kring kraven. Ja, rent av bilda partier kring kraven. Jag kan som enskild individ, oavsett social bakgrund, välja att stödja kraven eller rösta på partier som lovar att förbättra situationen för dem som är fattiga.

Den möjligheten saknar jag om jag på skilda sätt är beroende av välgörenhetsinrättningar. Jag kan inte tillsammans med andra organisera oss och ställa kollektiva krav på t ex Stadsmissionen eller Frälsningsarmén. Jag reduceras från att vara medborgare till någon som får hoppas på andras välvilja. Jag kanske inte behöver stå med mössan i hand, men stödet och hjälpen är utanför min egen kontroll. De som skänker pengar till välgörande ändamål kanske inte ens anser att en tandlös hemlös alkoholist skall ha stöd, utan prioriterar andra ändamål.

Att det finns behov av välgörenhet är oftast ett tecken på att staten brustit i sitt ansvar för sina mindre lyckligt lottade medborgare. Lösningen är inte att stärka välgörenheten, utan lösningen måste vara att stärka välfärdsstaten. En stat som vi medborgare på olika sätt kan ställa till svars för eventuella tillkortakommanden.

Ett samhälle där välgörenhetstanken dominerar är inte, det visar all erfarenhet, några mjuka samhällen. Välgörenhet bidrar inte till jämlikhet, utan visar på ett samhälle med stora sociala skillnader. Skillnader som tenderar att sönderslita samhällen i sociala konflikter, som enbart skapar en känsla av otrygghet bland de mer socialt anpassade och verklig otrygghet bland de utsatta. Vilket i sin tur skärper de sociala konflikterna i en alltmer ond spiral.

I ett samhälle där någon är beroende av någon annans välvilja skapar som sagt inte förutsättningar till jämlika förhållanden. Beroendeställning skapar ilska, frustration och mindervärdeskänslor hos dem som drabbas. Motparten, det visar erfarenheten, svarar med ilska och förakt mot dem som inte känner tacksamhet. Konflikterna är både på enskilda och samhälleliga. Det är ingen slump att de fattiga, där de haft möjlighet att påverka, aldrig accepterat välgörenhet som någon lösning, utan alltid eftersträvar demokratiska välfärdsstater.

Jag ska avsluta med ett citat, som jag använt i ett tidigare inlägg. Citatet är hämtat ur Röda Rummet av Strindberg. Citatet är talande och uttrycker bättre vad jag är ute efter, än vad jag själv förmår.

”Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickaren. Och det kommer en dag då det blir än värre, men då, då kommer vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen från Tyskabergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära våra sängar, begära? Nej ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag fått, och ni ska äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…”

 

Tre intressanta artiklar, som kompletterar, men också motsäger det jag skrivit: Generositet ett värde att ta vara påIngen avdragsrätt om S får bestämma,, Broderskap går emot övriga socialdemokrater. 

 

Andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , ,


Är det inte dags för lite profetisk diakoni?

17 maj, 2008

Igår läste jag två tankeväckande artiklar i Dagen. Artiklarna handlar om hur fattigdomen breder ut sig i Sverige och vilka svårigheter kyrkor och andra välgörenhetsorganisationer möter, när de försöker svara upp mot behoven.

Den ena artikeln handlar om hur hjälpen är organiserad, av vad den består och vilka som är i behov av hjälp. En mycket beklämmande och deprimerande uppräkning! Det jag speciellt fastnade för i artikeln var en sammanfattning av orsaken till att hjälpbehovet ökat: ”Sedan tio-femton år tillbaka har socialtjänsten höjt kraven på de hjälpsökande. Nu märker vi också att man blivit mer fokuserad på att följa regelverket än att tillgodose den enskilda människans behov, säger Marika Markovitz.” Krav och regelverk är viktigare än att tillgodose människors behov. Så krasst kan en statlig byråkratinställning beskrivas!

Den andra artikeln i Dagen beskriver fenomenet att: ”Klyftan mellan rika och fattiga i Sverige har blivit djupare. Under de senaste årens högkonjunktur har de som haft det bra blivit rikare. Men de rika har inte blivit bättre på att dela med sig till dem som lever i fattigdom.”

När jag läste om den pågående smygprivatiseringen av försörjningsstödet störtade mängder av minnesbilder från romaner och äldre människors berättelser om känslan av förnedring att vara beroende av välgörenhet. Välgörenhet kan vara nödvändig, men då bara i yttersta nödfall. En av de bärande tankarna i folkhemsvisionen var, att det är en rättighet för människor, att vid behov få stöd och hjälp och inte vara beroende av enskilda människors välvilja. Den visionen tycks urholkas med stöd av allehanda gottköpsfilosofier om att även fattiga mår bra av lite krav och självfallet måste alla inse att storleken på hjälpen inte får äventyra kravet på en budget i balans!

Folkhemsvisionen hade profetiska dimensioner och jag kan inte riktigt förstå varför kristenheten inte gett det sekulära samhället det erkännandet! För om jag förstått läsningen av profeterna i GT, ända från Mose tid och framåt, så riktas inte kraven på stöd åt änkor, faderlösa och invandrare till enskilda. Kraven riktas mot makthavarna eller israel som ett kollektiv. Kraven kombineras med varningar om vilka olyckor som kan drabba ett samhälle som inte värnar om änkor och faderlösa.

Jag anser, om alla rapporter om fattigdomens utbredning i Sverige är sanna, att vi kristna bör likt GT:s profeter påminna makten, att det är deras ansvar att fattiga får det stöd som krävs. Vi kan ta oss den rätten eftersom vi ser behoven och ser hur människor förnedras. Vi kan också utan överdrifter varna för de olyckliga konsekvenserna för samhället om klyftorna får växa. Visst kommer vi att få höra hånfulla kommentarer om domedagsprofetior och att vi kristna bör hålla oss till våra kyrkorum och inte försöka påverka staten. Låt det komma! Vi kommer inte att behöva driva kampen ensam. Givetvis har vi Gud på vår sida, men också mängder av sekulära människor, som redan idag, oss förutan, för den profetiska striden mot våra makthavare.

Jag ska också passa på, att återigen varna för allsköns förslag om att locka enskilda till ökad givmildhet med löften om skattereduktion vid året slut. Det kan kännas lockande för välgörenhetsorganisationer, som dignar under bördorna att få resurserna att räcka till. Sådana förslag är bara statsmaktens försök att frånhända sig ansvaret för de fattiga i samhället. Förslagen motverkar en profetisk diakoni och innebär enbart en ytterligare privatisering av det nödvändiga sociala stödet. Privatiseringen leder i sin tur bara till ökad känsla av förnedring, ilska, frustration och vanmakt, som i slutändan söndersliter samhället. 

”skall du säga inför Herren, din Gud: ‘Nu har jag tagit ut det heliga ur mitt hus, och jag har gett det till leviterna och invandrarna, de faderlösa och änkorna, alldeles som du befallt mig. Jag har inte överträtt eller försummat något av dina bud.” 5 Mos 26:13

Läs även andra intressanta bloggar om: , , , , , , , , , ,

 

 


SKR! Diskutera inte – säg nej!

22 februari, 2008

Nu börjar diskussionen kring den statliga folkrörelseutredningens ”Rörelser i tiden”  olika förslag. Jag hoppas diskussionen blir livlig och att protesterna mot förslaget blir så kraftfulla att de hörs ända in i riksdagen. Svaren om hur utredningens förslag på skatteavdrag gynnar eller missgynnar skilda organisationer har börjat strömma in. Sveriges Kristna Råd (SKR) säger nej till avdrag för medlemsavgifter. Inte av principiella skäl, utan för att förslaget anses slå orättvist mot en del kyrkor. Konsekvensen av det resonemanget torde väl vara, att om det skulle gå att hitta ett ”rättvist” system, då vore det acceptabelt att säga ja till skatteavdrag för medlemsavgifter. Det hade varit mer rakryggat av SKR att säga nej av principiella skäl. Varför ska någon kunna minska sin skatt pga medlemskap i någon som helst organisation? Av vilken anledning skall statens intäkter till  bl.a den gemensamma välfärden minska, för att medlemskap i folkrörelseorganisationer skall vara lönsamt för enskilda medlemmar? För kyrkor och samfund borde ett sådant förslag vara rent av kontraproduktivt. 

Lika absurt ter sig förslaget om skatteavdrag för donationer och gåvor. Jag ställer mig undrande till att SKR säger ja till den delen av förslaget. Vad tror sig SKR uppnå med att vara positiva till att statens intäkter till den generella välfärden minskar, för att t ex kristna organisationer skall få mer pengar till välgörenhet? Enligt min uppfattning skulle en sådan utveckling strida mot en kristen uppfattning av en rättfärdig stat!

Vi har historiska erfarenheter av ett samhälle uppbyggd på välgörenhet. De fattiga avskydde, med rätta, ett system där de systematiskt förnedrades. Ett samhälle där de med mössan i hand skulle tacka för smulorna från de rikas bord. Det samhället sopades bort och ersattes med en kollektivt beslutad och gemensamt finansierad välfärd. Våra kristna kyrkor borde på olika sätt bidra till en förstärkning av välfärdsstaten och inte vurma för skattebefriad välgörenhet.

Ibland känns det tungt, inte att vara kristen, men att tillhöra den organiserade kristenheten.

Andra bloggar om: , , , ,