Det var nog lite bättre förr!

4 januari, 2011

Läser i medierna att Volvo i Skövde ansåg, att tre anställda på ett bemanningsföretag, inte längre var välkomna på Volvo. De fick gå med omedelbar verkan. De hade tydligen varit illojala. Inte så att de spridit några viktiga företagshemligheter omkring sig. Nejdå, en av de anställda hade skrivit på sin statusrad på Facebook: ”En dag kvar av veckan på detta dårhus.” Storföretagen har tydligen blivit oerhört mer känsliga än de var när jag hade anställningar inom tillverkningsindustrin.

Jag påminner mig en diskussion jag hade som fackordförande med min avdelningschef på Material och transport inom ASEA/ABB. Han ansåg, att Metall hade orimliga krav på pausutrymmen. Han kunde inte förstå behovet. Jag försökte ta det från den skämtsamma sidan och undrade om inte han och hans ledningsgrupp kände behov av att prata lite skit om underlydande över en kopp kaffe? ”Nej, det har vi verkligen inte” blev hans något ilskna svar. Jag svarade, att vi metallare däremot hade stora behov, att över en kopp kaffe, prata av oss ilskan över våra chefer. Jag tror inte att Kjell ens ett ögonblick upplevde, att vare sig jag eller de övriga metallarna var illojala. Kjell och jag blev inte ens personliga ovänner, utan vi samarbetade bra kring förändringar i metallarnas arbetsorganisation. Vilket resulterade i, att vår avdelning, under några år, hade den snabbaste löneutvecklingen på hela ASEA/ABB i Västerås.

Innan jag hamnade på Material och transport arbetade jag på svetsverkstaden Sigfrid. Där tillverkade vi statorer till olika kraftverk bl a till de kärnkraftverk som då var under uppbyggnad. På Sigfrid hade jag inga fackliga uppdrag, utan var en mycket aktiv frifräsare. Lite då och då delade jag och andra ut flygblad utanför verkstadsportarna med kritik av kapitalismen och ASEA. När kärnkraftsdebatten tog fart, deltog jag ivrigt och med stor entusiasm i skilda aktiviteter mot kärnkraften. Under folkomröstningskampanjen stod jag, vid flertal tillfällen, på torget i Västerås och kritiserade satsningen på kärnkraft. Deltog i paneldebatter, som representant för linje tre i Västerås. Tillsammans med andra aseater bildade vi organisationen ”ASEA-anställda mot kärnkraft.” Det märkliga var, när man ser till dagens situation, att inte en enda gång fick jag höra av chefer, att jag var illojal mot ASEA. Jag blev inte ens omplacerad, utan jag fick fortsätta, att svetsa på mina statorer. Omplaceringen till Material och transport skedde på mitt initiativ några månader efter folkomröstningen.

Nu ska ingen tro, att jag var någon enstaka udda figur på ASEA vid den tiden. Vi var många och hyfsat högljudda, om jag ska uttrycka det milt. Om ASEA då skulle varit lika känsligt för kritik, som tydligen Volvo är i dag. Då skulle några hundra metallare fått vandra till Arbetsförmedlingen och på vägen anmält sig till Metalls A-kassa.

 ”En dag kvar av veckan på detta dårhus.” Illojalt? Det är så erbarmligt barockt, att i egentligen skulle jag gråta. Vi ifrågasatte och bekämpade offentligt och ljudligt en vinstgivande produkt och fick bli kvar på företaget. I dag räcker det med en raljerande suck av glädje över att arbetsveckan snart är slut, för att en anställd skall få sparken. Det är inte lojalitet Volvo kräver, utan fullständig underkastelse. Systemet med bemanningsföretag är ett otyg och måste bekämpas. Uppgiften är fackföreningarnas, men de har tydligen, som jag uppfattar det, inte tagit uppgiften riktigt på allvar.

Har ett svagt minne av en raljerande paroll vi skanderade i någon demonstration på 70-talet. Jag låter det vara osagt i vilket sammanhang, men den vaga minnesbilden kan användas i dag. ”Vad gör Löfven? Löfven protesterar!” Eller kanske än mer ilsket raljerande: ”Vad gör världens starkaste fackförening? Världens starkaste fackförening protesterar!”

Visst kunde man få sparken även på 70-talet. Efter en ettårig AMS-utbildning till svets- och plåtmekaniker fick jag anställning, med stöd från arbetsförmedlingen, på Åslund & Co, som svetsare. Det ekonomiska stödet till företaget, för att de anställde mig och en kamrat, var ett introduktionsstöd och utgick under sex månader. Sen var det tänkt att företaget skulle tillsvidareanställa oss. Från första dagen blev det helt klart, att personkemin mellan Åslund och mig inte var den bästa. Det hela slutade med, för att göra en lång historia kort, att i slutet av 73 dök Åslund och en av de andra delägarna upp på ett, som jag och min kompis trodde var ett fackmöte och började skälla ut oss för att vara illojala och bråkmakare. Åslund spände ögonen i mig och frågade: ”Tror du att du klarar mitt jobb bättre än jag?” Jag var så ilsken, att jag bara vräkte ur mig: ” Ja, för fan! Ge mig 200 000 kr i lön, så kan jag också gå omkring och vara otrevlig och bete mig svinaktigt mot folk!”

Åslund & Co blev min sista arbetsplats i Sundsvall. Min arbetsförmedlare gav mig rådet eller löftet om man så vill. ”Sök arbete var som helst i Sverige. Kom och berätta för mig var du fått arbete, så ska jag fixa alla nödvändiga flyttbidrag.” Så blev det och någon gång på senvåren 1974 flyttade vi till Västerås och till ASEA. Där blev jag kvar till 1988. Vad som hände efter det får jag ta någon annan gång.

Källor: DN, SvD,

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,


Är Volvo verkligen svenskt?

29 mars, 2010

Läser i DN att näringsminister Maud Olofsson uttrycker tillfredställelse över att Volvo fortfarande är svenskt.

– Att Sverige trots sin litenhet kan hålla sig med ett världskänt bilmärke är unikt och det är viktigt att Volvo fortsätter att vara svenskt med det starka samarbetet och den starka lojaliteten mellan ledning och anställda. Samtidigt blir Volvo nu ett världsmärke och en del av första generationen globala biltillverkare.

Jag förstår inte analysen Maud Olofsson gör. Jag är väl ingen hejare, på vare sig företagsekonomi eller ägaranalyser. Men är det ändå inte så, att det amerikanska företaget Ford har sålt Volvo till det kinesiska företaget Geely?

Var finns det svenska i den här transaktionen?

Andra bloggar om: Volvo, Ford, USA, Geely, Kina, Maud Olofsson


Gud bevare oss! Är de här våra ledare?

28 februari, 2009

För många år sedan deltog jag på en storstadskonferens. Var och när, det har jag glömt. Det jag däremot inte glömt är biskop emeritus Kastlunds föreläsning om ledarskap och chefskap.

Kastlund påpekade, att bara i lyckliga undantagsfall sammanfaller chefskap och ledarskap i en enda person. Att vara chef är en position, som vi kan söka, intrigera eller mygla oss till. Ledarskap är en relation som vi gjort oss förtjänta av. En chef behöver inte vara ledare oavsett hur mycket han/hon än vinkar till sina underställda.

En ledare kan säga: ”Följ mig!” En chef sitter på sitt kontor och pekar med hela handen och kräver: ”Gör som jag säger!”

Tankarna dök upp när jag läste i SvD om att cheferna på Volvo skall få höjda löner. Förslaget åskådliggör, nästan övertydligt, skillnaden mellan ledare och chefer. Kan cheferna på Volvo säga till de anställda – följ mig? Nej istället säger de: Vi måste spara! Vi upplever den största krisen på mannaminne! Alla måste anstränga sig att sänka företagets kostnader! (Givetvis inte min lön och mina bonusar. Det vore ju helt orimligt!)

Som sagt en ledare går före och en chef sitter på sitt kontor och pekar med hela handen och framstår som beslutspotent.

Kastlund avslutade sin föreläsning med att säga, att det bara funnits en ledare i historien som med kraft och trovärdighet kunnat säga: ”Följ mig!” Jag har inga krav på att våra ledare skall vara Kristuslika. Det torde vara svårt för de flesta av oss. Däremot anser jag det inte alltför övermaga, att näringslivets chefer inte begär mer av andra, än vad de begär av sig själva.

Andra bloggar om: , , , , ,


Är det verkligen jag som är naiv?

13 oktober, 2007

I dagens Svd ställer Svenska FN-förbundet genom Aleksander Gabelic och Bonian Golmohammadi en intressant fråga: ”Dessutom kan man fråga sig varför idrottsrörelsen skulle bojkotta OS när såväl lokala och nationella politiker som näringslivsrepresentanter åker i skytteltrafik till Kina för att ta del av de ekonomiska framstegen.”

Jag vet inte hur många gånger de senaste åren jag hört och sett hur politiska och ekonomiska makthavare försvarat att de ”åker i skytteltrafik till Kina.” I motsats till oss naiva världsförbättrare, har de insett att dialog och handelsutbyte kommer att leda till demokrati i Kina. Det är bara illasinnat tal, att ens antyda att Ericssons, Volvos och andra storföretags intresse av Kina grundar sig på en stor marknad, låga löner, brist på demokratiska rättigheter och framför allt inga fria fackföreningar. I samarbete med en enpartistat kan roffarkapitalismen fira triumfer.

Jag upplever inte att ”dialogargumentet” får större tyngd, när den används av Svenska FN-förbundet som ett argument mot bojkott av Peking-OS. Vad jag vet ställde inte IOK några som helst mätbara krav på förbättringar av de mänskliga rättigheterna i Kina, när Peking utsågs till anordnare av OS 2008. Då som nu ägnar man sig åt fromma förhoppningar och hoppas att ingen ska syna argumenten.

Handen på hjärtat, är inte den troligaste förklaringen till IOK:s beslut om att förlägga OS i Peking, rent ekonomiska? De olympiska spelen måste ju ekonomiskt bära sig och helst ge IOK en rejäl slant i utbyte. Den gigantiska kinesiska markanden och det globala näringslivets behov av ökade vinster ”garanterar” den ekonomiska framgången. Den kinesiska enpartistaten får också massor av goodwill. I vart fall faller omvärldens krav på demokrati tillfälligtvis i glömska, när världens ekonomiska och politiska toppar får sola sig i glansen av den förmodat opolitiska idrottsrörelsen. Det får väl anses som ett acceptabelt pris för en så stor idrottsfest, att lite då och då leende skaka hand med diktaturen. De inser nog vad vi tänker och ändrar sig!

Det sägs ju att vi ska lära oss av historien, men tydligen ingår inga lärdomar från Berlin-OS 1936 i den tesen. Var inte aktörerna de samma då som nu? IOK, det internationella näringslivet och en diktatur?  Den ”dialogen” blev väl något misslyckad, om jag minns min skolhistoria rätt?

Bojkotta Peking-OS!