Den store vita fadern i Washington är sig lik genom historien!

25 januari, 2017

I min ungdom var jag en storkonsument av westernfilmer. Långt in på 70-talet missade jag inte många westernfilmer på Sundsvalls biografer. (Får väl säga i ärlighetens namn att jag inte missade många filmer överhuvudtaget. Under många år såg jag alla filmer som visades på Sundsvalls fem biografer.) Men westernfilmerna var favoriter.

Westernfilmerna hade ett antal bestämda teman, md en mycket fastslagen dramaturgi. Mitt favorittema var skildringarna av indiankrigen. De här filmerna hade en stor påverkan på mig i min tidiga ungdom. Det var de här filmerna som lärde mig att spontant och utan större reflektioner alltid ta ställning för de svaga och förtryckta. Deras nederlag kändes ofta, där i biografmörkret, som mina egna nederlag. Många tårar fälldes, i den turligt nog mörka biosalongen. Det tema som ältades gång på gång var att indianerna var grymma och blodtörstiga och bara ute efter att skalpera vita nybyggare. Troligtvis var det européerna  som införde metoden. Det fanns pengar att tjäna på inlämnade indianskalper. Nu ska jag inte förlänga inlägget mer, utan gå rakt på sak. I dessa filmer om indiankrigen kunde sluta med att indianerna som lidit nederlag, blev tvungna att röka fredspipa och sluta ett fredsavtal med den store vite fadern i Washington, som tilldelade indianerna reservat för evig tid. Det ansågs av de flesta som ett lyckligt slut.

En månad senare kunde en westernfilm i Sundsvall visa en film som skildrade hur det hittades guld eller något annat i reservaten och nybyggare invaderade reservatet. Indianerna försökte få rätt, men nybyggarnas intressen gick alltid före. Till slut tog indianerna till vapen och gjorde ytterligare ett fruktlöst försök att militärt hävda sin rätt. Revolten var fruktlös och det slutade med en runda av fredspipor och nya reservat och löften från den store vite fader i Washington, att nu skulle det vara för evigt. Det ansågs också vara lyckliga slut.

Så rullade det på i film efter film och år efter år i verkligheten. Den store vite fadern i Washington representerade lögn och falska löften. Från 1800-talet (som filmerna ofta tidsmässigt skildrade) till den dag som i dag är. Varje någorlunda flitig konsument av nyheter kan inte ha undgått kampen mot en oljeledning genom ett reservat. Standing Rock är ett modernt namn att lägga på minnet. Kampen mot oljeledningen blev utsträckt i tid, men var för det mesta mycket fredlig. Kampen tycktes för en tid sedan uppnått en delseger när den vite fadern* i Washington stoppade dragningen av oljeledningen genom reservatet. De som kämpat på plats var glada och vi som följt kampen på avstånd var också glada.

Men säg den glädje som varar. Det har kommit en ny stor vit fader till Washington och han upphävde beslutet och har gett tillåtelse att dra oljeledningen genom reservatet!

Det är nästan så jag påminner mig känslan där i biografmörkret i min ungdom!

*Jag vet att Obama, som person inte räknas som vit, men i sitt ämbete representerade han den historiskt vita överhögheten.