Skrattet fastnar i halsen!

26 februari, 2008

Det är egentligen fascinerande att få vara med och uppleva processen om hur ”sanningar” etableras. Hur i bästa fall, ett enskilt exempel på några dagar utvecklas till en generell och etablerad sanning. En sanning som bara ”politiskt korrekta” bidragskramande vänstermänniskor kan ifrågasätta. Ledda av ”PK-rörelsens översteprästinna, Åsa Linderborg” mobbar vi alla de modiga, som vågar säga som det är. Ni förstår säkert att jag tänker på Maciej Zarembas artikelserie i DN – ”Först kränkt vinner.”

Formellt handlar artikelserien om påstådda missförhållanden på Lärarhögskolan i Stockholm, där det, enligt artikelförfattaren, pågår en mobbing av lärare från studenternas sida. Lärarna tvingas till tystnad genom hot om att de annars blir anmälda av studenterna till någon ombudsman för någon påstådd kränkning. Så här långt kunde artikelserien ha varit en i raden av arbetsplatsreportage, där fakta kan kontrolleras och eventuella åtgärder vidtas. Men nu händer det fantastiska, Zaremba utvidgar frågan till att gälla hela utbildningssverige. Med stöd av brev från lärare blir bilden, att elever anmäler lärare i parti och minut, vilket i sin tur leder till rädda lärare, som inte vågar vara lärare. Det är ju, om det vore sant, mycket illa. Men frågan blir större än så. Det är inte bara studenter och elever som känner sig kränkta, utan det har tydligen spridit sig till hela folket. Orsaken är, hävdar Zaremba, att vi i vår kultur inte vågar bli arga, utan tar på oss en offerroll istället. Givetvis får Zaremba stöd. Pannor läggs i djupa veck och den ena analysen efter den andra avlöser varandra. De som är mest aktiva i debatten och skrattar högst i bloggvärlden, är de som likt Göran Skytte anser, att svenska folket är galna, som inte inser hur passiviserade vi blir av välfärdsstaten. 

Innan vi skrattar oss fördärvade vore det kanske idé att sansa sig och gå tillbaka till själva artikeln och fundera över vad det är Zaremba egentligen skriver? Hur jag än läser artikelserien kan jag inte läsa mig till, att studenter i allmänhet anmäler sina lärare för kränkning. Zaremba pekar ut tre grupper. Invandrare, homosexuella och personer med funktionshinder. Det gemensamma för de beskrivna grupperna är, att de har en ombudsman att vända sig till, om de känner sig diskriminerade. Det finns ju skäl till varför vi har DO, HomO och HO. Det kan ju inte ha undgått någon, att invandrare, homosexuella och personer med funktionshinder drabbas, av och till, av diskriminering och kränkande särbehandling.

Låt mig ta några exempel ur min egen erfarenhet, trots att inlägget säkert blir oläsligt lång. Under 90-talet var jag förtroendevald politiker i socialnämnden och äldre- och handikappnämnden i Västerås. I den politiska retoriken sägs, att ett handikapp inte är en egenskap hos personen med funktionshinder, utan handikappet uppstår i mötet mellan personen och det omgivande samhället. Detta är en oomkullrunkelig sanning. Nu är det så illa, att vackra ord inte alltid svarar mot en lika vacker verklighet.

Vid ett sammanträde med Kommunala Handikapprådet i Västerås, fick jag en fråga av ordföranden i De handikappades riksförbund (DHR), fritt urminnet: ”Varje morgon, när du går till jobbet Leo, äter du din frukost, läser tidningen, duschar, klär på dig och tar bilen/bussen till jobbet. När jag ska göra samma sak måste jag få hjälp av någon, som ser till att jag är hel och ren och påklädd innan jag kan ta mig till mitt arbete och jag måste betala för tjänsten!”  Vad skulle jag svara på det? Jag sa som det var. ”Jag hör dig och jag förstår vad du säger, men jag kan inte leverera!” Ett uppenbart fall av diskriminering, men han skulle inte ha fått rätt om han anmält det till HO. Ordföranden i DHR hade anledning att känna sig kränkt av både mig och kommunen.

Vid ett annat tillfälle var jag gäst hos Neurologiskt handikappades riksförbund (NHR) i Västerås. Samtalet mellan mig och mötesdeltagarna kom att handla om  färdtjänsten. Jag kände mig på säker mark. Färdtjänsten i Västerås var bäst i landet! Ordföranden i NHR log lite medlidsamt och berättade hur handikappande det var, för dem som behövde specialfordon att ta sig någonstans. ”Så här är det.” sa hon ”om jag vill gå på någon fest måste jag beställa specialfordonet minst en dag i förväg. Då bestäms det när jag ska åka och när jag ska hämtas från festen. Nu kan det ju vara så att festen är tråkig och jag skulle vilja komma med en nödlögn och ta mig därifrån, vilket du kan, men jag får sitta där snällt och vänta på min färdtjänst. Men det kan också hända att jag, tro mig eller inte, upptäcker att jag nog skulle vilja stanna över natten hos värden. Hur roligt är det på en skala att bli störd av en färdtjänstschaufför som står och bultar på dörren och hävdar att jag ska hem?” Det blev inget mer skrävlande om vår förträffliga färdtjänst den kvällen. Det var ju så uppenbart att kommunen diskriminerade personer med funktionshinder och utsatte en stor grupp för ständiga kränkningar.

Som sagt, i inget av de två fallen skulle kommunen ha blivit fälld om vi blivit anmälda. Inte heller diskriminerade och kränkte vi av illvilja. Ändå var det ett faktum, att jag var delaktig i både diskriminering och kränkning. Visst kan vi skratta och stoja över överkänsliga svenskar, som känner sig kränkta över ditten och datten, men skrattet borde fastna i halsen, när vi ser hur verkligheten i realiteten är.

 Jag må bli kallad politiskt korrekt, men min bestämda uppfattning är att det anmäls alldeles för lite i det här landet. Kan det tänkas bero på en kultur som uppmuntrar mesig acceptans?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Annonser

Ingen spontan reaktion!

23 februari, 2008

När jag läste Maciej Zarembas artikelserie ”Först kränkt vinner” för första gången blev jag misstänksam, men bestämde mig för att avvakta och inte ge efter för den första impulsen att bara såga artikelserien. Jag ställde mig bl.a frågan vad är det som den först kränkta egentligen vinner? Ja, inte är det någon form av upprättelse om jag läst och förstått artiklarna rätt.

Det händer relativt ofta när jag diskuterar t ex främlingsfientlighet, att jag möter argument i olika varianter som ”Man vågar ju inte flagga med Svenska flaggan, för då blir man beskylld för att vara rasist! I Sverige förbjuder skolor att eleverna sjunger nationalsången på nationaldagen av rädsla för att bli kallade främlingsfientliga!” Det intressanta är att jag nästan aldrig får några konkreta besked om var eller vilka som kallar människor för rasister för att de flaggar med svenska flaggan. Det är en allmän, ”Alla vet-sanning”. Ett förnekande av ”sanningen” visar bara att jag är ”politisk korrekt.”

Zarembas argument för tesen att ”Först kränkt vinner” har den fördelen att den kan kontrolleras och därmed också ifrågasättas med rationella argument. Det Zaremba möjligen lyckas visa, är att anmälningarna till olika ombudsmän har ökat. Däremot är Zaremba mycket ovillig att med siffror visa hur många anmälningar leder till åtal och fällande domar. 

Det som däremot är svårt att ta ställning till är Zarembas påstående, att det ökade antalet anmälningar, lett till att landet befolkas av lärare, som av rädsla för anmälningar hukar och inte vågar undervisa som de vill. Zaremba hänvisar till en mängd brev, som tydligen bekräftar bilden av rädda lärare. Jag kan givetvis varken säga bu eller bä om den uppgiften. Men frågor kan jag ändå ställa. Var finns dessa lärare? Har de själva blivit anmälda av någon elev? Om inte, har de erfarenheter från anmälningar på sin egen skola eller är det något de läst eller hört om? Har de anmält missförhållandena till sitt fack och/eller arbetsgivare? Har anmälningsfrekvensen lett till sjukskrivningar eller åtgärder från arbetsmiljömyndigheter? Eller känner sig brevskrivarna enbart kränkta i största allmänhet av den allmänna tidsandan? Frågorna är många och tills jag får svar, lutar jag, lite illvilligt, åt att Zaremba använder sig av McCarthys kända taktik. Hur var det han sa ”I have proof!” och klappade på portföljen. Riktigt lustigt blir det när Zaremba tar till psykologiska argument om den svenska folksjälen. Vi vågar tydligen inte bli arga, utan vi blir surmulet kränkta istället.

Jag kan inte heller förstå varför det skulle vara upprörande att människor som känner sig förfördelade utnyttjar den rätt lagen ger dem, att anmäla. Det kan väl inte heller anses ohemult att anmälningar skall utredas. Inte heller ser jag det som något konstigt att myndigheterna informerar om att det är olagligt att diskriminera på grund av t ex sexuell läggning eller funktionshinder. Det är väl bra att människor anmäler och får sin sak prövad. Prövningarna kan ju leda till att lagstiftningen utvecklas och förbättras. En sådan utveckling har vi ju sett när det gäller våld mot kvinnor.

För att inlägget inte skall bli alltför långt så rekommenderar jag alla att ta del av Åsa Linderborgs debattartikel. Hon är mycket kunnigare än jag och hon formulerar sig definitivt med större spänst.

Andra bloggar om: , , , , ,