Borde vi inte vara bestörta av förvåning?

”Den libyske agenten Abdelbaset Ali al-Megrahi, som för sex år sedan fälldes för sprängningen den 21 december 1988 av PAN AM:s flight 103 över skotska Lockerbie, kommer med största säkerhet att frikännas i början av nästa år.”  Läser jag i en Brännpunktsartikel i SvD skriven av Anders Carlgren.

Uppgiften, att Abdelbaset Ali al-Megrahi nog var oskyldig till attentatet över Lockerbie, har jag läst i små notiser i olika tidningar den senaste tiden. Uppgiften att fel person nog blivit dömd noteras och sedan kommer mer eller mindre långa analyser om vem som egentligen låg bakom. Analyser som mycket väl kan vara sanna, men det kan inte jag bedöma.

Det som däremot förvånar mig är, att uppgiften om en av tidernas största rättsskandaler knappt leder till en axelryckning. På falsk bevisning utsattes Libyen för stor press från det allestädes närvarande världssamfundet, FN utsatte landet för sanktioner. Världspressen piskade upp en hatstämning mot landet och anhöriga till offren visades upp med all sin berättigade vrede och sorg. Till slut gav Libyen upp och utlämnade egna medborgare och gick med på att betala ett gigantsikt skadestånd till offrens anhöriga.

Vid den efterföljande rättegången var tydligen bevisningen, det får vi läsa nu, fullständigt undermålig. Någon beställde tydligen en fällande dom och domstolens ledamöter levererade också, till allas belåtenhet en fällande dom.

Som intresserad samhällsmedborgare ställer jag mig frågan – vad händer nu? Ett verkar ändå säkert. Det blir inte någon massmedialt tryck på vare sig säkerhetstjänster, domare, åklagare och politiska makthavare. Vore det inte ett spännande journalistiskt uppdrag att få sticka upp en mikrofon i nyllet på chefen för CIA och fråga – varför ljög ni? Det verkar som om mediedrevet uteblir och jag ställer den något insinuanta frågan – varför det?

Men rättsligt måste det väl ändå bli ett efterspel? Alla som vittnat falskt bör väl ställas inför rätta för mened? De som fabricerat de falska bevisen, bör väl åtalas för att åtminstone försvårat rättegången. Domarna som dömde, vad händer med dem? De kanske är för gamla att avsättas?

Vad gör FN? Borde inte alla de länder vars säkerhetstjänsters lögner bidrog till FN-sanktionerna mot Libyen få stå till svars inför FN på något sätt och åtminstone förklara varför de ljög. Skadeståndet på 2,7 miljarder dollar som Libyen pressades att betala ut till offrens anhöriga? Någon torde väl vara återbetalningsskyldig? FN, USA eller kanske Skottland? För det var väl en skotsk domstol som fann Abdelbaset Ali al-Megrahi skyldig?

Själv överväger jag att återgå till min enkla analysmodell från tidiga tonår, då min världsbild formades. När jag såg en westernfilm, det blev många i de åren, utgick jag alltid från att – de vita ljuger och är svin. Indianerna talar alltid sanning och är offer! Kan ni tänka er – analysmodellen höll för det mesta!