Finns det begränsningar för vad vi får be om?

I gårkväll, när jag satte mig vid TV:n för att se på nyheter, tittade jag in hos Kanal 10. Där pågick en reprissändning från ett OAS-möte i Skövde från 2006 med Paul Anderson från USA som predikant. Trots att jag sett programmet ett antal gånger tidigare, blev jag kvar i gudstjänsten och glömde helt bort nyheterna. Dels för att Paul Anderson är en helt vidunderligt god predikant och dels för att predikningens tema, bönen, var så spännande komponerad. Varje gång jag hört Andersons predikan har jag fastnat för någon ny infallsvinkel, så även den här gången. Paul Andersson predikan handlar om hur mycket Gud älskar när vi ihärdigt och pockande ber.

Den här gången fastnade jag för hur Paul Anderson återberättade berättelsen om den kanaaneiska kvinnans tro. Kvinnan ropar: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” Nu händer något intressant. För det första. Jesus svarar med tystnad. Han säger ingenting.  För det andra, lärjungarna försöker få honom att avvisa kvinnan. För det tredje, Jesus nekar att hjälpa: ”Jag har inte blivit sänd till andra än Israels folk.”  Och för det fjärde, Jesus förolämpar kvinnan och kallar henne hund.

Paul Anderson frågar sig och oss andra vad vi skulle ha gjort om vi blivit behandlade på ett liknande sätt. Tystnad, ivriga lärjungar som uppmanar oss att försvinna, ett klart nej och till råga på allt blir vi också bli förolämpade. Nog skulle vi förstå och gå därifrån. Men inte kvinnan. Hon fortsätter att argumentera: ”men hundarna äter ju smulor som faller från deras herrars bord.” Alla som läst berättelsen, vet utgången. Jesus berömmer kvinnan för hennes starka tro och lovar att det ska bli som hon vill.

Det blev inget mer TV-tittande den kvällen. Jag tänkte på alla de gånger jag accepterat att ”lärjungar” talar om vad som är rätt och fel. Som så tvärsäkert vet vad Gud vill, att det inte ens lönar sig att be om något annat. Det slog mig att jag skrivit ett inlägg som tangerar frågeställningen, om det finns gränser för vad vi ska våga be om. Inlägget inspirerades av Z:s ”Bön handlar också om att vilja.” Av någon anledning fick det inlägget mig att tänka på hur Abraham ber för Sodom, men också hur han avbryter sin bön och accepterar att staden förstörs. Jag ställde mig frågan, vågade inte Abraham vara oresonlig och be för staden oavsett antalet rättfärdiga eller ville han inte? Han kanske ansåg, att om det bara fanns 9 rättfärdiga, då var det inte mer än rätt att staden och dess invånare utplånades?

Jag vet inte hur Abraham resonerade, men upplever, att jag själv och många med mig, gömmer oss bakom det vi tror vara Guds vilja. Men ärligt, är det inte så, att vi ofta med viss tillfredställelse säger till människorna: ”Nog kan jag personligen tycka att det är synd om t ex homosexuella, men nu är det så, att jag inte kan säga något annat, än vad som står i Bibeln.”  Med en känsla av rättfärdighet kan vi vända en människa ryggen. Jag ställde i mitt inlägg om Abraham frågan: Vad skulle Gud ha svarat om Abraham vågat vara oresonlig och bett för Sodom oavsett antalet rättfärdiga?

Om vi verkligen vågar be, och bollen ligger rent bokstavligt vårt knä, då är Gud trofast och håller sitt löfte: ”Be, så skall ni få.”