I går skrev jag ett inlägg där jag svarade ett rungande nej på frågan: Tycker du det ska finnas kristna vårdcentraler?
Frågan ställdes i Dagen och baserades på en artikel med uppgiften: ”Regeringen vill att vi ska kunna välja vårdcentral själva och välkomnar vårdinrättningar som inriktar sig mot viss tro eller etnicitet.” Att en vårdinrättning ”inriktar sig mot viss tro” måste i rimlighetens namn innebära att vårdinrättningens innehåll präglas av den tro den inriktar sig emot. T ex att personalen är kristna, muslimer, buddister eller vilken tro man önskar ”inrikta sig mot.” Jag kan inte se något värde i en sådan uppsplittring av sjukvården, vare sig för enskilda eller samhället i stort, och säger därför ett rungande nej till en sådan utveckling.
Hade frågan i Dagen istället varit: Tycker du att en församling kan driva en vårdcentral? Då skulle jag nog svarat – Visst kan en församling driva en vårdcentral. Jag skulle också ha, vilket jag passar på att göra nu, påpekat att en kristen huvudman för en verksamhet inte automatiskt innebär att verksamheten blir kristet. Jag upplever att t ex Dagen bidrar till att skapa begreppsförvirring, när de redovisar Råda församlings planer på att starta en vårdcentral. Dagen skriver: ”Råda församling i Mölnlycke vill öppna Sveriges första kristna vårdcentral.” Hur jag än läser artikeln kan jag inte hitta någon täckning för påståendet att Råda församling vill öppna en kristen vårdcentral. Läser också i artikeln att socialdemokraten Maria Hägg drabbats av samma begreppsförvirring som Dagen. Kyrkans Tidning har en mer korrekt beskrivning (kan tyvärr inte länka till den): ”Råda församling i Mölnlycke går före, som den första i landet vill församlingen öppna en vårdcentral.”
Råda församling avser att öppna en vårdcentral och tillföra de plusvärden de som ägare har i form av utbildade präster och diakoner. (På samma sätt argumenterade vi i Skiljebo, Västerås när vi startade vårt omsorgskooperativ. Vårt ”plusvärde” var alla de ideellt engagerade medlemmarna i de föreningar som ägde kooperativet.) I övrigt riktar sig vårdcentralen till alla och måste då också ha kompetens att möta människor med skilda kulturella, språkliga, religiösa och etniska bakgrunder. Vårdcentralen riktar sig inte mot patienter med kristen tro. Inte heller kan jag vare sig i Dagen eller i Kyrkans Tidning läsa mig till att de tre läkarna och distriktssköterskan på vårdcentralen skall vara kristna. De söker personal med inriktning mot äldre människors sjukdomar.
Det blev en lång röstförklaring, men jag upplever att det är viktigt att vi vet vad vi diskuterar, så att samtalet inte glider iväg och blir monologer. Någon gång under 90-talet skrev jag en debattartikel i Västmanlands Folkblad, där jag försökte initiera en diskussion inom socialdemokratin kring en mer folkrörelsebaserad inriktning på den offentliga sektorn. Jag fick inga som helst reaktioner, men artikeln speglar fortfarande så här tio år efteråt hyfsat väl min nuvarande inställning. Så pass mycket, att jag ansåg att den kunde vara till vägledning för Mona Sahlin idag.
Andra intressanta bloggar om: Vårdcentraler, Hälsocentraler, Kristna, Tro, Råda församling, Skiljebo, Västerås, Omsorgskooperativ, Präster, Diakoner, Läkare, Distriktssköterskor
Tankar i natten 
Håller helt med dig om att Dagen skapar förvirring genom att tala om ”kristna” vårdcentraler. Det viktiga är inte vem som driver vårdcentraler, utan att det finns politiska styrmedel som garanterar att vården blir god och tillgänglig för alla. På den punkten finns det en hel del kvar att göra.
Du har så rätt – det finns enhel del kvar att göra och inte blir det bättre med det fria vårdvalet.
I USA vill katoliker öppna ett eget sjukhus där man vårdar efter egna etiska regler och det har ju klart betydelse vid aborter, och vård i livets slut och mycket annat. Vid betraktande verkar det ypperligt människovärdigt, omsorgsfullt och ambitiöst. Ett vårdalternativ som lyser av respekt och god vård.
En intressant fråga är hur de ”kristna” ska använda medicin som forskats fram inom ”vanlig” sjukvård som exempelvis våra universitetssjukhus. Där har etiska rådet bestämt hur patienter får användas i forskningssyfte, mediciner och vilka undersökningar som får göras på barn och vad man får utsätta människor för. Mycket av detta tar ”kristna” avstånd ifrån och menar exv att barn inte får vara forskningsobjekt (vilket låter behjärtansvärt) och man har annorlunda syn på genforskning, när livet börjar mm
Men om de ska vara konkurrenskraftiga och överhuvudtaget relevanta så bör de ju använda sig av forskningsresultaten och de nya mediciner som kommer, tranplatationsmetoder, och donationsfrågan blir också ett problem.
Att inte forska på barn (exv pröva mediciner) skulle innebära att vi heller inte kunde rädda livet på livshotande sjuka barn, därför att utforskade metoder på vuxna går inte att överföra rakt av på barn.
Onekligen känns det inte rättvist att ett katolskt sjukhus ska använda sig av behandlingsmetoder – som de själva ur sina etiska perspektiv inte utsätter sina egna katolska patienter för- och mediciner som jag, min dotter och många andra hjälpt till att ta fram genom att utsätta oss för ett ”vanligt” universitetssjukhus och dess forskning.