Jag började läsa en bok om fredsarbete och ickevåld. Återigen fick jag ett plötsligt sting av irritation. Inte för att jag skulle vara motståndare till vare sig fredsarbete eller ickevåld. Jag har märkt, att jag numer allt oftare regagerar över att nästan alla texter, som tar upp frågan om ickevåld, tar sin utgångspunkt i de två internationellt kända giganterna, Gandhi och Martin Luther King. De är värda alla hyllningar, som kommer dem till del, men ändå, jag känner en viss frustration.
Orsaken till frustrationen är att vi i Sverige har en enorm erfarenhet av en social omvälvning, som skedde med ett minimum av våld. Från Sundsvallsstrejken och framåt ser vi en ickevåldsbaserad medborgarrättsrörelse som steg för steg förändrade samhället. De som stod för våldet var staten och överheten med sin våldsapparat av militär, polis och lagar. Lagarna ledde ofta till fängelse, vräkningar, svartlistningar och tvång att fly landet, för många av dem som vågade ta strid mot orättvisorna.
Det finns inte många exempel på, att arbetarrörelsen svarade med våld mot alla maktens provokationer. Istället fortsatte de bygga sina organisationer, starta konsumaffärer, bygga än fler Folkets Hus. Ja, uppräkningen kan bli hur lång som helst. Ni känner till dem!
Om behov finns att kunna identifiera Sveriges Gandhi eller Martin Luther King, så finns det en radda kända personer bakom den fredliga strategin, att ta till. Mäster Palm, som när han inte fick demonstrationstillstånd, berättade i en annons att han skulle ta en promenad och inbjöd människor att göra honom sällskap. Andra exempel är Branting, Axel Danielsson, Fredrik Sterky, Kata Dahlström för att bara nämna några ur den tidiga arbetarrörelsen. Ledargestalterna var inte isolerade, de stöddes av mängder av anonyma lokala fackliga och politiska ledare, som under stora personliga uppoffringar bar upp rörelsen och dess fredliga strategi.
Vi har, som jag ser det, djupa och fruktbara erfarenheter av fredligt motståndsarbete, att ösa ur, när vi i dagens Sverige och värld bjuder motstånd mot makten och dess arrogans. Det fredliga och ickevåldsbaserade motståndet garanterar inga varaktiga segrar, vilket Gandhi fick uppleva. Martin Luther King hann inte uppleva eventuella misslyckanden, han blev mördad mitt i sin gärning, när han vidgat medborgarrättsrörelsens mål till att också omfatta fackliga frågor. Här i Sverige har vi fått uppleva hur den tidiga arbetarrörelsens medborgarperspektiv förbytts till väljarkonsumism av mer eller mindre trovärdiga löften från etablissemanget.
Därför har jag varit oerhört glad de senaste månaderna. Den 25 april är det en landsomfattande manifestation mot utförsäkringarna, även här i Hudiksvall. (Gågatan utanför Fyren 13.00 – 15.00) Det oppositionen i riksdagen inte klarade av att organisera, lyckades Charlotte Therese Björnström med sitt initiativ – Påskupprop mot utförsäkringarna. Uppropet har blivit en landsomfattande gräsrotsrörelse. Ett klassiskt medborgarinitiativ. När jag i framtiden tänker på arbetarrörelsens pionjärer, då finns också Charlotte där i mina tankar. Jag upplever det mycket befriande, att jag inte behöver ha läst mängder av statsvetenskaplig litteratur eller Bibeln från pärm till pärm, för att kunna ta ställning. Det räcker att se hur människor far illa och inse, att det är min kristna plikt att glatt och villigt ställa upp.
Till sist vill jag också påminna om Kyrkans diakoner, som mötte människor i nöd och insåg, att det inte var fråga om några tillfälligheter, utan att människorna var offer för en orättfärdig politik. De kontaktade sina biskopar och slog larm. Så ska Kyrkans lackmuspapper över samhällstillståndet, som våra diakoner är, göra. De ska agera.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Påskuppropet, Ickevåld, Gandhi, Martin Luther King, Mäster Palm, Branting, Sterky, Danielsson, Kata Dahlström, Charlotte Therese Björnström, Diakoner, Hudiksvall
Tankar i natten 
Väl talat.
Tack!