I höst är det återigen kyrkoval. Tänk vad tiden går! Om någon skulle ha glömt att det är valår, då blir vi handfast påminda av ledarskribenter i medier, som oroar sig över att Svenska Kyrkan nog saknar demokratisk legitimitet. I dag publicerade HT en ledare skriven av Anders Eklund med rubriken ”Vem bryr sig egentligen?” Jag delar helt och fullt Anders Eklunds kritik av partipolitiseringen av de kyrkliga valen. Ansluter mig helt till Eklunds avslutande förhoppning: ”Vågar man hoppas att kyrkovalet i höst blir det sista partipolitiska kyrkovalet?” Jag förstärker förhoppningen med att be en liten bön.
Jag vill något problematisera den mörka bild av bristen på demokratisk legitimitet, som Anders Eklund ger uttryck för i ledarartikeln. Han skriver: ”Trots att nära 70 procent av befolkningen tillhör Svenska kyrkan var det bara knappt 12 procent som röstade vid förra kyrkovalet. Det kan knappast betraktas som ett demokratiskt legitimt val.” Jag skulle med all säkerhet framstå som övermåttan naiv och verklighetsfrämmande om jag skulle hävda att jag är nöjd med medlemmarnas engagemang, när det gäller valaktiviteten. Jag vill bara nyansera bilden något. Jag har sen tidigt 60-tal varit aktiv i en mängd folkrörelser. Politiska, fackliga, Konsum, Hyresgästerna, idrottsrörelsen, ja uppräkningen kan göras hur lång som helst. Erfarenhet har jag och den erfarenheten säger mig, att jag aldrig varit medlem i en så aktiv demokratisk organisation som Svenska Kyrkan.
Låt mig exemplifiera mitt påstående med verksamhetsberättelsen 2011 för KF Gävleborg. KF Gävleborg anser sig vara en medlemsstyrd och demokratisk organisation. Om jag nu läst och uppfattat rätt, så redovisar KF Gävleborg 102 491 medlemmar. Av dessa dryga 100 000 medlemmarna samlades 1850, 1,8 % till distriktsstämmor. Stämmorna utsåg 71 ombud till föreningsstämman. Ombuden i sin tur utsåg en styrelse på 9 personer för föreningen. Enligt uppgift har KF Sverige drygt 3 miljoner medlemmar och jag utgår från att antalet stämmobesökare i KF Gävleborg är representativt för hela landet, då verkar det som om demokratin i organisationen helt vilar på 54 000 medlemmar. Om SvK:s låga valdeltagande innebär, att den demokratiska legitimiteten sviktar, vad ska då sägas om KF? Visst, det går att ifrågasätta om skillnaden i realiteten är stor och hur stor betydelse den har, men att det är en avsevärd skillnad går ändå inte att förneka.
Det går också att se på demokrati och delaktighet på andra sätt. Den verkligt stora skillnaden mellan SvK och andra folkrörelser är ändå kontakten med medlemmarna. Inte i någon av de folkrörelser, som jag varit och är medlem i, når ens tillnärmelsevis upp till kyrkans ambitionsnivå när det gäller medlemskontakt. I varje församling i landet kallas medlemmarna regelbundet till gudstjänst (helt rätt. De flesta kommer inte). I gudstjänsten påminns vi om och bekräftar organisationens värdegrund, i ord, sång och när vi gemensamt stämmer in i kyrkans trosbekännelse. Varje söndag och ofta ges det också möjligheter till samlingar under veckan, om någon skulle ha varit förhindrad att delta under söndagen. Så här går det till Bjuråker-Norrbo församling och vår församling är inte unik. Jag läser predikoturerna i HT! Jag vet!
Jag förstår om vän av ordning anser, att jag skönmålar situationen, men de som läser vad jag tidigare skrivit vet att jag är oroad över och också hårt kritiserat kyrkans tillkortakommanden. Ofta, mycket ofta känner jag stor ängslan över, att kyrkan inte överlever, men för mig är inte valdeltagandet det stora hotet, utan de sekulära partiernas kvävande grepp om kyrkan. Det kan också vara bra att något lite analysera från vilken nivå den nödvändiga förändringen bör ske.
I dag, när jag är på ett osedvanligt gott humör och tänker på Bjuråker-Norrbo församling, ska jag, utan att darra på rösten, våga mig på, att tillägna församlingen Runebergs avslutningsrader ur dikten Lotta Svärd:
Ty en pärla var hon på krigets stråt
och en äkta pärla också,
och något tålte hon skrattas åt,
men mera hedras ändå.
Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, KF Gävleborg, Bjuråker-Norrbo församling, Kyrkovalet 2013,
Tankar i natten 
Bra, Leo! Nyanseringen behövs! Det är inte det låga valdeltagandet som är det stora problemet, utan bristen på opolitiska alternativ. (Nu ställer Frimodig Kyrka upp i Enånger-Njutångers församling – men var finns Posk och ÖKA? Tillsammans skulle vi ge tillräckliga valmöjligheter utan inblandning av C och S).
Kan inte svara för Posk, men ÖKA vet jag lite om. Det stora problemet med ÖKa är att organisationen saknar organisationsstrategi. De satsar oresonligt mycket tid på att köra ut ett antal åsikter och hoppas att åsikterna ska attrahera nya medlemmar. I övrigt är organisationen nästan osynlig i den allmänna debatten.
För min del stöder jag Kyrkans framtid här i Bjuråker-Norrbo.
Hej Leo!
En mycket bra jämförelse, den med demokratin inom KF. Tack för det slående exemplet, och researchen!
Om man tar exemplet ett steg till så kan man ställa sig frågan hur det kyrkliga valsystemets apologeter inom (s) ser på det upprörande faktum att kooperationen (som visserligen inte är lika stor medlemsmässigt som kyrkan, men ändå rör sig i ”miljonklassen”) tillämpar *indirekta* val. Vilken urartning!
(Här brukar ju [s] hävda att allt annat än *direktval* till Stiftsfullmäktige och Kyrkomöte skulle vara upprörande odemokratiskt.)
Fram för ett enklare och billigare valsystem i kyrkan. Ett enda val, på församlings-/pastoratsnivå, där väljarna har rimliga möjligheter att bedöma kandidaternas lämplighet – och låt de övriga valen ske indirekt, via ombud från församlingarna.
Intressant att höra din teori om problemet med ÖKA, det är möjligt att det stämmer. Ett annat problem är – enligt mitt intryck – att alltför många av dem fastnat i en ofruktbar och trist attityd där deras huvudfiende är POSK. Sånt är möjligen ”förklarligt” en kort tid efter en brytning. Vi minns nog båda hur debatten kunde låta mellan olika vänstergrupper på 70-talet, med alla brytningar till höger och vänster … Men att fortfarande, 12 år efter ÖKAs bildande vara kvar i den motsättningen känns enligt min mening lite omoget.
En av de ledande ÖKA-politikerna (exakt, han benämner sig med förkärlek just som politiker) ägnar sig också åt en helt meningslös och för många enbart provocerande argumentation om att grupperna i kyrkovalet borde kallas PARTIER – för de är faktiskt PARTIER. Bort med alla ”nomineringsgrupper”!
Enligt min mening kan väl grupperna kallas både det ena eller andra, men nu är ju nomineringsgrupper en inarbetad benämning – så det är svårt att se det meningsfulla i att slåss för en sån detalj.
/larsgunnar, POSKare i Luleå stift.
Lars-Gunnar, jag blev förvånad när jag efter det senaste valet hamnade i valberedningen i Uppsala stift. Jag utgick från att POSK-representanten skulle ta ansvaret för den partipolitiskt obundna gruppen. Nu fick jag ta på rollen att försvara POSK mot angreppen från S, C och Moderaterna som försökte minimera POSKs representation i stiftstyrelsen. Jag väntade att POSK skulle ta ett samtal med mig för ÖKA och Frimodig kyrka, men en sån inbjudan kom aldrig. Jag försökte få POSK-represntanten, att inse att hon borde erbjuda ÖKA och Frimodig kyrka sina ersättarplatser.
Det slutade med att ÖKA fick en ersättarplats i domkapitlet av socialdemokraterna och Frimodig kyrka (om jag nu minns helt rätt) fick ingenting.
Taktiskt och strategiskt ett mycket dåligt arbete. Om det här arbetssättet är vanligt, så skulle jag i all vänskaplighet föreslå, att POSK internt diskuterar en ändring av strategin. T e x att inbjuda till samtal före första valberedningsmötet efter valen. Alla har vi ett ansvar, men den som är störst har också ett större ansvar.
Jag kan självfallet inte kommentera vad som hände i Uppsala stift, eftersom jag inte är insatt i det.
Men du har säkert rätt i att vi har mycket att lära och utveckla taktiskt och strategiskt i de här sammanhangen. Min erfarenhet är också att många medlemmar i obundna grupper – POSKare och andra – på grund av att de är oerfarna i organiserat politiskt arbete och förhandlingstaktik, har svårt att hävda sig i den sortens rävspel som det ofta blir i valbredningsarbete av detta slag.
En del har också svårt att se att man som partipolitiskt obundna skulle kunna samverka i en valberedningskartell även med ett eller flera av de politiska partierna. Jag ser inga problem med det, så länge det handlar om att få ett så rättvist slutresultat som möjligt – utifrån valresultatet.
I Luleå stift hoppade Miljöpartiet upp i knät på (s). När de fick en plats i Egendomsnämnden stödde de (s) fullt ut och gav dem en majoritet där de kunde diktera villkoren för alla oss övriga. Vi hade då ett ganska utvecklat samarbete mellan samtliga övriga grupper, inklusive FK. Vi var från POSKs sida mycket drivande i detta – och lade stor vikt vid att det skulle ge rimlig utdelning till alla.
Det gav goda erfarenheter – och en bra grund att stå på inför nästa omgång i höst.
/larsgunnar
PS: Jag ser med glädje din länkning till bloggen för Förbundet Kristen humanism – ”Den kristna humanisten”. Du borde komma på förbundets sommarmöten, dem tror jag att du skulle uppskatta. I sommar på Åkersbergs stiftsgård i Höör. Nästa år i Europas Kulturhuvudstad – Umeå! DS
Se min beskrivning som en mycket personlig ögonblicksbild. Inget anspråk på någon sanning.
Din bild är säkert en del av sanningen. Min kanske kompletterar bilden/sanningen.
Jag är inte heller ute efter att ”försvara” något. Min poäng är mer att vi som är obundna ofta hamnar i ett underläge när vanan vid politiska och förhandlingstaktiska uppgörelser inte riktigt räcker till gentemot de partipolitiskt skolade.
För min del var 70-talsvänstern en utmärkt skola som jag har god nytta av i detta sammanhang. Det kanske gäller dig också?
/larsgunnar
Ja, inte var det någon nackdel med dryga 40 års erfarenhet av fackligt och politiskt arbete. Mycket myglande har jag upplevt. 🙂
Höll på att glömma det fackliga – det har varit en synnerligen härdande och lärorik skola.
Bland annat 22 år i Verkstadsklubben vid Volvo Umeverken – dem har man med sig för resten av livet.
Metall hörde till de hårda organisationerna! 😉
Särskilt Verkstadsklubben vid Volvo Umeverken!
Leo:
Ser nu att den viktigaste informationen saknas på två punkter i din beskrivning av medlemsdemokratin i KF:
Partierna!
Vilka partier (eller kallas det nomineringsgrupper även i KF?) ställde upp i valet till föreningsstämman – och hur många ombud fick vart och ett av dem?
Indirekta val?
Du skriver inget om detta, men har inte KF någon slags kongress på riksplanet också? Valde distriktsstämmorna även kongressombud? (Det kan givetvis inte vara indirekta val av kongressombud i en organisation som KF – det vore ju absolut inte demokratiskt!)
/larsgunnar
Lars-Gunnar: Det är oerhört ovanligt att folkrörelser har partival. Det finns inga nomineringsgrupper inom KF. Som medlem blir du kallad till distriktstämma och där utses ombud till föreningsstämman som i sin tur väljer styrelse för föreningen. Valen förbereds av valberedningar. I en del folkrörelser kallas medlemmarna till nomineringsmöten, där de har möjlighet att nominera kandidater till olika förtroendeuppdrag. (Så är t ex inom Metall).
Inom KF är varje förening självständig och jag har aldrig under alla de år jag varit medlem fått någon uppmaning att delta i några kongressval.
Många folkrörelser t ex Handels ger medlemmarna möjlighet att rösta på avdelningens förslag till kongressombud genom poströstning. Alla folkrörelser har inte det systemet.
Den stora skillnaden, mellan hur staten beslutat om Svenska Kyrkan och hur det fungerar inom folkrörelsesverige, är att partierna inte beslutar om förslag till program för andra folkrörelser eller att de godkänner vilka av partiets medlemmar (under uteslutningshot) som får kandidera till förtroendeuppdrag inom t ex KF, fackliga organisationer, idrottsrörelsen, pensionärsorganisationer eller handikapprörelsen.
I de flesta folkrörelser, vad jag känner till, utgår makten från den lokala nivån och mitt eventuella personliga inflytande i organisationen bygger på min aktivitet i organisationen. Systemet med direktval av nomineringsgrupper på tre nivåer är fullständigt främmande för en folkrörelse. I det kyrkliga systemet är det viktigare att du är aktiv i ett parti, än att du deltar i kyrkans aktiviteter, vilket vore mer naturligt.
Vi är fullständigt överens – och jag var förstås medvetet ironisk i min något retoriska fråga.
Jag förstod det Lars-Gunnar, men utnyttjade tillfället att ytterligare förklara hur knepigt systemet är.