Lekmannafunderingar sommaren 2012 – kyrkans tro och min

Inte bara nu i sommar, utan även långt före, har jag känt en allt större frustration över hur övergiven av kyrkan jag, som en del av lekfolket, ofta känner mig. Jag har under en längre tid ofta muttrat, att jag inte vill komma till kyrkan med mina eventuella tvivel och mötas av, att en präst glatt säger: ”Kan du tänka dig, så känner jag också.” Jag frågar mig ofta, när jag läser KT, följer diskussionstrådar i Facebook, enskilda prästers blogginlägg eller debattinlägg i olika tidningar och intervjuer med kyrkans företrädare, har kyrkan någon gemensam tro överhuvudtaget, som den förmedlar till oss medlemmar i kyrkan?

Ett stående argumentet för tvivlet, som kyrkan och många av dess företrädare sprider är rädslan att vara exkluderande. Det mesta, som kyrkan stått för under århundraden anses i dag utestänga människor från den kristna tron. Vi talar t ex tydligen för mycket om synd och förlåtelse i våra gudstjänster, vilket sägs leda till att vi utestänger människor som skräms av sådant prat. Det är därför det föreslås, att syndabekännelsen enbart skall vara obligatorisk vid högmässa. Vilket i sin tur måste innebära att förlåtelsen också måste utelämnas. Människorna skulle väl storögt fundera över varför prästen talar om förlåtelse för synder ingen begått.

Kyrkan är också farligt ute, enligt många, om vi fortsätter att hävda, att vi anser den kristna tron för sann. Det utesluter alla människor som är anhängare av andra religioner. Vilket lär försvåra dialogen med företrädare för andra religioner. Stockholm stift företräder aktivt, som jag förstår det, en sådan ståndpunkt när det gäller förutsättningarna för dialogen. Den öppenheten gäller inte, vad jag förstått av debatten, internt i kyrkan eller företrädare för andra kristna kyrkor. Jag kan inte påminna mig, att jag någonsin mött någon medlem av andra religioner, som känt sig exkluderade eller kränkta av den kristna förkunnelsen, men vad vet väl jag, Stockholm stift har väl andra erfarenheter än jag. Men lite förundrad är jag nog ändå över, att dialogens förutsättning skulle vara, att vi ger avkall på vår tro. Än mer brydd blir jag över antydningarna, att jag inte skulle vara trygg i min tro, när jag ifrågasätter grunden för dialogen. Visst, jag är otrygg, men inte i min tro, utan mer över kyrkans tro.

Orsaken till behovet av förändringar sägs vara den moderna människans eller människors i allmänhet oförmåga att till sig gamla läroteser.  Efter vad jag förstått tillhör jag inte gruppen ”moderna människor.” Trots att det, enligt mitt sätt att förstå, är mycket märkligt att hänvisa till vad människor anser (jag skrev ett inlägg om det här) har jag ändå blivit mer förvånad över det ofta förekommande hänvisningarna till Luther. De som ifrågasätter grundläggande trosuppfattningar, anser sig tydligen stå i en Luthersk tradition. I vår församling, Bjuråker-Norrbo, studerade en grupp Luther under flera terminer. Studierna avslutades med en resa i Luthers fotspår. Jag vågar påstå, utan betänkligheter, att det Luther önskade var en reformation av kyrkan, bort från en förnedrande degenerering och förflackning. Inte vid något tillfälle ifrågasatte Luther, vilket dagens ”reformatorer” gör, det Bibeln lärde eller trosbekännelser, som beskrev vem Gud är. (Så långt nu mänsklig förmåga och förstånd räcker att beskriva det obeskrivliga.)

Jag vet vilka teser mot förfallet i Svenska Kyrkan jag skulle spika upp på porten till Domkyrkan i Uppsala om jag var yngre, kunnigare och framförallt modigare. Rubriken till teserna skulle vara den urgamla och enkla trosbekännelsen – Kristus är Herre! Det är sanning oavsett om någon tror det eller inte och borde vara grunden för hela kyrkan. Även partiföreträdarna i Kyrkomötet.

Ett tidigare blogginlägg i ämnet.