Den 8 januari läste jag som hastigast ett inlägg av Sofia i bloggen Fjärde väggen. Både av hur orden föll och tonfallet i inlägget gjorde att jag insåg att inlägget var viktigt. Men födelsedag, predikoförberedelser och begrundan över en, inte alltför lyckad predikan tog sin tid och först i går tog jag tag i frågan och insåg att Sofia inte tagit till överord. Inte för att jag misstänkte det.
Via Dagen hamnade jag hos Stefan Swärd och ett blogginlägg med rubriken: Till försvar för församlingstukten. Innan jag börjar en kritisk granskning av inlägget, vill jag göra klart, att jag inte ifrågasätter vare sig församlingars eller föreningars rätt att ha egna interna regler för sina medlemmar. Det är inte heller någon mänsklig rättighet, att få tillhöra vilken församling som helst. Med detta sagt, får jag ändå säga att Stefans Swärds inlägg tar upp två skrämmande exempel på församlingstukt, som inte stillatigande får passera. Jag har en känsla av, att de flesta kommentarer medvetet (?) undviker exemplen. När Stefan Swärd nämner exemplen, då hänvisar ha till egen pastoral erfarenhet. En hänvisning som gör mig nästan stum, men som ni märker bara nästan. Ni får ursäkta, att jag exemplifierar med något långa citat, men jag upplever det som nödvändigt.
Så här beskriver Swärd, med egna ord, hur en församling skall hantera hustrumisshandel: ”Vad gör man när en kristen man som är medlem i en församling, slår sin fru. Och det upprepas, trots själavård, förmaningar, tillsägelser. Han fortsätter slå sin fru. Där menar jag att man i en kristen församlingsgemenskap, ibland måste säga stopp. Hit men inte längre. Du lyssnar inte på vad vi säger, vi accepterar inte att du slår din fru. Vi delar nu ingen gemenskap med dig, du kan inte äta tillsammans med oss, komma hem till oss, delta i våra sammankomster, förrän du har omvänt dig, gjort upp med detta. Självklart fortsätter församlingen be för den ”utvisade”. Så fort personen visar tendens till ånger, omvändelse, bättring, att vilja gå till roten med det destruktiva beteendet, är man välkommen tillbaka, utvisningen upphör. ”
Kan ovanstående exempel verkligen anses vara en god pastoral hantering av problemet? Jag skulle vilja, i all ödmjukhet, föreslå församlingar som hamnar i en liknande situation följande handlingsalternativ.
Så fort församlingen får vetskap om att en medlem blir misshandlad av sin man, bör omedelbart tre åtgärder falla på plats. Församlingen bildar en skyddsmur av omtanke och empati runt den misshandlade. Misshandeln anmäls omedelbart till polis och den misshandlande mannen förbjuds med omedelbar verkan att delta i församlingens gudstjänster. Den misshandlade kvinnan ska inte behöva avstå från gudstjänstgemenskapen av rädsla att möta sin misshandlande man. Kvinnan ska uppmuntras att bryta sig fri från ett destruktivt förhållande och här det mycket viktigt, att församlingen klart och entydigt framhåller, att en brytning har himmelsk sanktion. Jesus har ju sagt, att otrohet är skäl för skilsmässa. Om hustrumisshandel inte räknas som otrohet, då vet inte jag vad som ska kallas för otrohet! Kvinnan skall inte heller, vare sig bryskt eller milt, pressas att förlåta. De flesta kvinnor som misshandlas har säkert gång på gång förlåtit och också menat det. De är troligen de största experterna på förlåtelse i vilken församlings som helst.
Jag är medveten om, att ovanstående bara är en skiss, men jag är ändå så förmäten, att jag anser min modell för församlingstukt är bättre, än den Stefan Swärd skissat. När församlingen agerat till skydd för den misshandlade hustrun är det givetvis inte fel om en pastor eller någon annan i församlingen har själavårdande samtal med förövaren och också besöker honom i fängelset. Det har ju Jesus själv uppmanat oss att göra.
Det andra exemplet jag vill belysa i mitt ohemult långa inlägg är följande:
Eller vad gör man när en kristen broder, en församlingsmedlem, har problem med pedofili. Där kan en kristen församling vara en mycket känslig miljö, med många barn och barnfamiljer. Vad gör man då, när en person inte visar medvetenhet om problemet, inte visar ånger, öppenhet, en vilja att komma ifrån sin synd.
Istället för att ställa tafatta frågor, så finns det något mer handfasta åtgärder som en församling kan ta till. Åtgärderna är mycket lika de som församlingen bör ta till, när det gäller hustrumisshandel. Skyddsmur av ömhet runt barnet, anmälan till polisen och omedelbart förbud för förövaren, att delta i församlingens gudstjänster. Barnet skall inte behöva avstå från församlingens gudstjänstgemenskap för att det är rädd att där möta förövaren. Det är också mycket viktigt att stötta barnet så, att det inte tar på sig skulden för det skedda. Inte heller skall barnet, vilket tydligen hänt, pressas till att förlåta förövaren. Låt oss också slå fast, att det inte är förövaren som har ”problem med pedofili,” det är offret som har problemet!
Den församlingstukt Stefan Swärd beskriver i sitt inlägg, och nu är jag medvetet hård och kategorisk, har ingenting med församlingstukt att göra, utan handlar mer om skydd av brottsling. Om jag förstått det juridiska rätt, så faller skyddande av brottsling under allmänt åtal. Jag skulle inte tveka ett ögonblick, om jag fick trovärdiga uppgifter, att gå till polisen och anmäla vilken församling som helst, som hanterar frågor om misshandel och pedofili, som Stefan Swärd föreslår.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Församlingstukt, Stefan Swärd, Misshandel, Pedofili,
Tankar i natten 
Bra att poängtera polisanmälan. Vissa brott (Som Stefan plockar som exempel) är extra allvarliga och jag delar helt det du skriver, tycker exemplen blev olyckliga, oftast (tack och lov) handlar det ju om mindre saker.
En gång i tiden, för mycket länge sen, hade t ex fackföreningsrörelsen mycket höga moraliska krav på sina medlemmar. Det gick inte an, att drälla omkring på stan höggradigt berusad. Efterhand, det vet vi, sjönk kraven och vi har fått läsa om porrklubbsbesök, smesterresor etc.
Personligen vill jag inte använda begreppet tukt, däremot moral. Församlingsmoral, samhällsmoral eller föreningsmoral. Det är mot en sådan, gemensamt beslutad, moral som mina handlingar skall bedömmas i själavårdande samtal, bikt etc.
Hmm. Jag är ju pacifist och anarkist, och tycker inte församlingen ska vända sig till vapenmakten. Men situationer med hustrumisshandel och pedofili tillhör dom som sätter min övertygelse på allra hårdast prov, det ska erkännas.
I övrigt gillar jag mycket i Leos församlingsfostran, framför allt det handfasta.
Intressant vinkling. Jag höll med om Stefan Swärd i de exempel han gav, men nu ser jag annorlunda på dem. Församlingen måste skydda offret i första hand.
Att kyrkan inte alltid bryr sig kan man ju se exempel på här.
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=241624
[…] dom flesta verkar vara av samma gäng), men också egna poster hos Kolportören, Götabrobloggen, Tankar i Natten, Fjärde väggen, Hela pingsten […]
Håller med. Exemplen hos Swärd blev fel. Handfasthet behövs i sådana fall.
Men… från början reagerade Swärd ju på att Pelle Hörnmark verkade ha övergett synen att man kan utesluta folk från församlingarna. När Swärd då skulle ge en apologetik för församlingsfostran ville han för pedagogikens skull vara extra tydlig. Hans argument krävde naturligtvis inte en full bild av dessa exempels komplexitet, eller att han tog upp aspekten av polisanmälan, skydd för offret etc (det senare hoppas jag är självklart). Syftet var ju bara för att visa att någon verkligen kan handla tillräckligt fel för att bli utesluten. Att det blir absurt om inte ens dessa förövare skulle kunna uteslutas.
Jag misstänker att den av Swärd förfäktade församlingstuktan främst handlar om andra beteenden som inte är kriminella, men avviker från NT-standard.
Men vad anser du Leo, ska man polisanmäla hustrumisshandel även när den misshandlade hustrun inte vill det?
Visst kan det finnas skäl för uteslutning. Hustrumisshandel, misshandel av barn, utnyttjande av barn, girighet, utnyttjande av människor. Uppräkningen kan bli hur lång som helst. Skälen måste vara konkreta och kända. Det går inte att hänvisa till någon abstrakt NT-standard. Jag som inte är teolog, ser inte någon samlad bild inom kristenheten om vad som skulle vara standard.
Om jag ser någon bli misshandlad på gatan här i Bjuråker, då går jag inte fram till den som blir misshandlad och frågar: ”skall jag ringa polisen?” Jag ringer direkt. Det är ingen skillnad när det gäller hustrumisshandel. Misshandeln faller under allmänt åtal. Detsamma gäller misshandel av barn, oavsett vad föräldrarna vill kalla det. Om jag skulle se en förälder örfila sina barn, då skulle jag direkt anmäla hen till polisen.
Du har helt rätt i dina ”riktlinjer” för hur de två exemplen skall hanteras. Men du är lite försiktig när du skriver:
”Jag skulle vilja, i all ödmjukhet, föreslå församlingar som hamnar i en liknande situation följande handlingsalternativ.” 🙂
Personligen skulle jag peka med hela handen och säga att så här skall situationen hanteras och det fins inget alternativ. 🙂
/Eva
Roger Gustavsson, varför ska Leo tycka till om en sån sak? Det här är ingenting som du och andra hågade kristna kan behandla som en intern pastoral fråga, det handlar om grova brott som det finns tydlig och beprövad lagstiftning om. Närståendemisshandel faller sedan 1982 under allmänt åtal vilket innebär att polis har skyldighet att anmäla och åklagare skyldighet att driva saken även mot målsägandes uttryckliga önskan. Lagen är en fortsättning på den utveckling som skedde under 1900-talet med kvinnors rättigheter, bland annat rösträtten, och att det senare blev straffbart för en man att slå familjemedlemmar (hustru, systrar, döttrar, söner).
För brott mot barn gäller anmälningsplikt för organisationer och företrädare därför:
”Alla myndigheter och yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet har anmälningsplikt till socialtjänsten då ett barn under 18 år riskerar att fara illa. Denna plikt är strängare än många tror. Man ska inte anmäla när man säkert vet utan redan då det finns en grundad misstanke om att socialnämnden kan behöva inleda en utredning. En sådan misstanke kan gälla allt från vanvård och vuxnas oförmåga till fysisk misshandel eller sexuella övergrepp.
All personal har samma anmälningsplikt som själva myndigheten. Arbetar man i hälso- och sjukvård, socialtjänst och kriminalvård gäller anmälningsplikt även om man bara möter barn indirekt – t.ex. genom den oro personalen känner för ett barns situation i mötet med en missbrukande eller psykiskt sjuk mamma eller pappa.
Även den som är verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet, t.ex. vid en friskola eller en föräldrakooperativ förskola, har alltså anmälningsplikt.” (källa: http://hem.fyristorg.com/tystnadsplikt.com/anmalningsplikt.htm)
Som lärare är jag alltså skyldig inför lagen (med risk att själv dömas om jag låter bli) att anmäla redan vid oro för att ett barn far illa – jag har också gjort det och råkat ut för föräldrarnas vrede och försvarsmekanismer. Det är väldigt svårt att ta ett sådant beslut och inget man gör lättvindigt. Men anmälningsplikten i ryggen gjorde det lättare för mig och mina kollegor att inte smita undan från det här ansvaret. Vi kunde också hänvisa till lagen och visa hur anmälningen inte skett godtyckligt, riktad mot föräldrarna som personer.
Som jag och Leo visat är Stefans Swärds exempel inte ‘luddiga’ eller ‘olyckliga’ och de ‘blev’ inte ‘fel’ – de visar tvärtom på en häpnadsväckande intakt syn på församlingstukt som precis det rättosäkra, hierarkiska, patriarkala system som frikyrkligheten försökt kämpa sig ur under de senaste generationerna, där den svaga – oftast kvinnor och barn och män i lågstatusställning – hamnar i periferin och den manlige förövaren behandlas som en broder, någon man talar med och som tas på allvar. Det är en sorglig brist på insikt om vad ett övergrepp är för någonting och vem det är som ska stå i fokus när ett sådant skett, nämligen offret. Swärd är helt tydlig i sina exempel: en församling är ett alternativ till/kan ersätta socialtjänst och åklagarmyndighet, det finns ingen principiell skillnad utan enbart gradskillnader mellan ett lagbrott och en överträdelse mot en kristen norm, och brottsoffer och förövare är jämförbara med två sidor i en lagsport. Läser man innantill, så är det så det står, och det är också så det diskuterats.
Det finns alltså uppenbarligen en väldigt stor okunskap om vad en församling är och vilket utrymme den har att styra sina medlemmar. Men lika lite som en församling har rätt att besluta för en människa vem den ska gifta sig med eller hur den ska ha håret, kan den behandla övergrepp som diskussionsfrågor upp till varje församling att lösa lokalt. Det är helt enkelt inte förenligt med svensk lagstiftning.
Jag skrev ett långt inlägg – försvann det, Leo? Hursomhelst, essensen:
Roger Gustavsson, varför ska Leo tycka till om en sådan sak? Här gäller beprövad svensk lagstiftning, det är fråga om grova brott och det är inget som vissa kristna församlingar kan behandla som en egen lokal pastoral sak. Närståendemisshandel faller sedan 1982 under allmänt åtal vilket innebär att polis och åklagare är skyldiga att skriva rapport och driva fallet även mot målsägandes uttryckliga önskan. Det är ett led i utvecklingen för kvinnors rättigheter under 1900-talet, att det också blev förbjudet för en man att slå sina familjemedlemmar (hustru, systrar, döttrar, söner).
När det gäller barn gäller dessutom anmälningsplikt för alla i yrket:
”Alla myndigheter och yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet har anmälningsplikt till socialtjänsten då ett barn under 18 år riskerar att fara illa. Denna plikt är strängare än många tror. Man ska inte anmäla när man säkert vet utan redan då det finns en grundad misstanke om att socialnämnden kan behöva inleda en utredning. En sådan misstanke kan gälla allt från vanvård och vuxnas oförmåga till fysisk misshandel eller sexuella övergrepp.
All personal har samma anmälningsplikt som själva myndigheten. Arbetar man i hälso- och sjukvård, socialtjänst och kriminalvård gäller anmälningsplikt även om man bara möter barn indirekt – t.ex. genom den oro personalen känner för ett barns situation i mötet med en missbrukande eller psykiskt sjuk mamma eller pappa.
Även den som är verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet, t.ex. vid en friskola eller en föräldrakooperativ förskola, har alltså anmälningsplikt.”
(källa: http://hem.fyristorg.com/tystnadsplikt.com/anmalningsplikt.htm)
Vilket innebär att jag som lärare är skyldig att anmäla redan vid oro, vilket jag också har gjort en gång. Det är ingen lätt sak och inget man gör i onödan. Men anmälningsplikten – som gör att jag själv riskerar straff om jag undlåter att anmäla, jag anses då alltså medskyldig till brottet – ger råg i ryggen. Det är dessutom något att hänvisa till för föräldrar som anser sig vara utsatta för godtycke. Detta för barnets rättsäkerhet.
Jag tycker poängen här och det frapperande är att Swärds blogginlägg visar med isande tydlighet att det inte alls är fråga om några ‘olyckliga exempel’ som ‘blev fel’, utan att han har en intakt bild av församlingstukten som precis det rättsosäkra, godtyckliga, lokala, patriarkala, hierarkiska system som redan många gånger om visat sig vara en återvändsgränd för precis alla sätt som man kan tänkas vilja bedriva en kristen församling på. Hans exempel intresserar sig inte för den som är utsatt utan för förövaren, som behandlas broderligt, en man som man kan tala förstånd med, allvar, som anses ha ett val, osv. Det är denne förövare som är den egentligen församlingsmedlemmen – kvinnan är ‘hans fru’. Och som jag och Leo visar har detta inget med församlingens uppgift att göra utan är någonslags medborgargarde som inte ryms inom svensk lagstiftning. Ni har helt enkelt ingen rätt att bestämma hur ni vill göra med de här frågorna inom er församling, det är överhuvudtaget inte en fråga för kyrkan huruvida polisanmälan ska ske eller inte. Jag accepterar inte att nivån läggs där.
Ger upp. Skrivit två långa kommentarer. Hittar du dem, Leo, lägg ut dem!
Roger Gustavsson, varför ska Leo överhuvudtaget tycka till om en sån sak? Det här är ingen diskussionsfråga som några sammanslutningar av vemsomhelst ska lösa lokalt och pastoralt, det är allvarliga brott som faller under allmänt åtal vilket innebär att polis och åklagare är skyldiga att driva fallet även trots målsägandens uttryckliga önskan. När det gäller brott mot barn har alla vuxna i yrket anmälningsplikt:
”Alla myndigheter och yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet har anmälningsplikt till socialtjänsten då ett barn under 18 år riskerar att fara illa. Denna plikt är strängare än många tror. Man ska inte anmäla när man säkert vet utan redan då det finns en grundad misstanke om att socialnämnden kan behöva inleda en utredning. En sådan misstanke kan gälla allt från vanvård och vuxnas oförmåga till fysisk misshandel eller sexuella övergrepp.” (källa: http://hem.fyristorg.com/tystnadsplikt.com/anmalningsplikt.htm)
Tack Eva, du är alltid så vänlig!
Jag ska genast börja leta Sofia. Det har hänt att jag hittat inlägg när jag kollat spamkorgen
Sofia, du har ofta en så härligt uppfriskande ilska i dina kommentarer. Ilska är nog ett fel ord, den känns förminskande på något sätt. Vem har hört talas om helig ilska? Det rätta ordet är vrede.
Att vi gubbar kan ha svårt att hantera den vreden, är vårt problem och inte ditt.
Ehm det var ju lite övermaga kanske med tre kommentarer. Välj en och läs den!
Tack för uppmuntran Leo, det behövs i den här jävla världen!
Låt mig börja med att säga att vi är överens om att krafttag måste vidtas när hustrumisshandel upptäcks.
Frågan i mitt inlägg var ett sätt att problematisera med ett specialfall. Inte för att motsäga dig utan för att jag plötsligt insåg att det nog ibland kan vara komplicerat. Om du ser någon på samhället slå någon annan på käften anmäler du säger du. Bra! Men om du istället var präst i xxx och under bikt fått veta att någon hade slagit någon annan på käften så hade du inte fått anmäla, detta pga den absoluta tystnadsplikten. Om du ändå anmäler så får domstolen inte kalla dig till vittne eftersom du hört det under bikten (och du blir av med jobbet). Detta är i lag reglerat och jag är inte säker på att det är en bra ordning…
Om pastor Swärd i ett enskilt själavårdssamtal med ett par får veta att misshandel förekommit (och om han har lovat absolut tystnadsplikt, vilket inte alla pastorer vill göra) får han inte polisanmäla. Å andra sidan vore det ett brott mot tystnadsplikten att dra det inför församlingen. Min gissning är därför att Swärd är fri att anmäla också. Och det är nog bara undantagsvis som våld i närståendesituationer framkommer på det sättet.
Med NT-standard avser jag självfallet den av församling/samfund givna tolkningen av NT:s undervisning. Men poängen kvarstår. Det finns ju inget behov av att motivera varför pedofili eller hustrumisshandel, eller för den delen mord eller våldtäkt bör leda till uteslutning (det är ju hela samhället emot). Sådant blir endast övertydliga exempel. För övrigt vidhåller jag att Swärd inte skrivit någon etisk rekommendation om pastoralt handläggande vid fall av hustrumisshandel (därför hans haltande exempel). Argumenteringen siktade istället på att visa att människors agerande måste kunna påverka medlemsstatusen, det som debatten från början handlade om.
Men man kan ju också (som du och Sofia Jönnson) betrakta hans exempelgivning med uttryck som ”sin fru” som en freudiansk felsägning. Tycker dock att det blir en tunn soppa om man angriper någon för något som han inte har utvecklat. Det blir lite för konspiratoriskt. Att däremot klargöra, som du gjort, att åtalbara brott ska anmälas är bra.
@ SLJ:
Jag gillar vad du skriver av flera skäl: 1. Du är tydlig med att offret ska skyddas och förövaren anmälas. 2. Det här behöver skärpas i alla forum. (Att anmälan av våld mot kvinnor gått upp med en procent förra året kan säkert bero på att fler nu vågar anmäla). 3. Du verkar leva som du lär. Lysande! Det kan inte vara enkelt alla gånger som lärare när misstankarna oron börjar gnaga… 4. Du har ett rejält engagemang!
Sedan är det upplysningsvis så att den absoluta tystnadsplikten enligt lagen i vissa fall står över anmälningsplikten. En präst kan alltså veta vem som mördade Olof Palme utan att få yppa det. För somliga pastorer inom frikyrkan gäller detsamma. Lagtexten säger följande: ”Präst inom annat trossamfund än Svenska kyrkan eller den som i ett sådant samfund intager motsvarande ställning må icke höras som vittne om något som han vid hemligt skriftemål eller under därmed jämförliga förhållanden har erfarit under bikt eller i själavårdande samtal.” Om det är rimligt kan verkligen ifrågasättas… Det borde väl räcka med tystnadsplikt, och inte absolut tystnadsplikt?
Låt mig bara tillägga, efter fyrtio år som medlem i olika frikyrkor har jag inte alls bilden att församlingar är någon grogrund för hustrumisshandel. Personligen tror jag att kvinnomisshandel oftare är förknippat med mansbilder av machoidel, samt med alkoholmissbruk, något som inte står högt i kurs i frikyrkan. En hel del år var jag med i en församling där Stefan Swärd var pastor. Att mannen och inte kvinnan skulle vara ”den egentliga församlingsmedlemmen” etc är helt enkelt gripet ur luften i just det fallet. Men vaksamhet är alltid bra.
Upplysningsvis så känner jag till den absoluta tystnadsplikten. Personligen tycker jag att den är mycket bra. Det är inte biktsituationer vi talar om här.
Hur din församling med Stefan Swärd som pastor var vet jag inget om. Jag har uttalat mig om hans texter i det senaste om församlingstukt, i vilken en det fanns ett exempel om hur en misshandlande man omtalas medan offret för våldet inte nämns överhuvudtaget. Det var inte så gripet ur luften. Det var bara att läsa innantill.
Bibeln beskriver via två bibelställen hur vi ska hantera frågan…
Liknelsen om ogräset
MATT 13:24 En annan liknelse framställde han för dem: ”Himmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker. 25 Men då folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg. 26 När nu säden sköt upp och gick i ax, visade sig också ogräset. 27 Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån har då ogräset kommit? 28 Han svarade: En ovän har gjort det. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi skall gå och samla ihop det? 29 Nej, svarade han, om ni rensar bort ogräset, kan ni på samma gång rycka upp vetet. 30 Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge.”
Mark 2:17 Jesus hörde det och sade till dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.”
Utifrån detta är det ganska solklart att ingen ska rensas ut ur församlingen….
I den modell jag beskriver, är inte uteslutning något förstahands alternativ. Jag menar att församlingen skall skydda offret i första hand. Stefan Swärds beskrivningar fanns de inte ens närvarande.
Om alla syndare skulle uteslutas ur våra församlingar, då skulle det inte finnas några kyrkor kvar.
@SLJ ”offret för våldet inte nämns överhuvudtaget”
Det är alltid svårt att dra slutsatser utifrån vad någon inte säger. Innantilläsningen kan då bli skev och risken för felslut högre. Ändå drar du rätt långtgående slutsatser från det icke sagda.
”denne förövare som är den egentligen församlingsmedlemmen – kvinnan är hans fru”
Att kvinnan, offret, inte betraktas som egentlig församlingsmedlem är en slutsats gripen ur luften eftersom man inte finner det genom att läsa innantill, offret nämns ju inte, som du själv konstaterar. Texten handlade istället om att mannen, förövaren, som medlem borde behandlas med uteslutning.
Men du har rätt i att tystnadsplikten inte var ursprungsfrågan utan något jag förde in som problematisering (då misshandel kan avslöjas vid själavård av par). Å andra sidan är ju även frågan om skydd av offret samt polisanmälan redan från början en utvidgning av debatten, dock en viktig sådan…
@LeoH
”Om alla syndare skulle uteslutas ur våra församlingar, då skulle det inte finnas några kyrkor kvar”
Jo, det är ju det här ”tuktdebatten” handlar om från början. En inklusiv eller en exklusiv medlemskapsprincip. Enkelt uttryckt, lägre eller högre krav för medlemskap. Det är en fråga om församlingssyn.
Vissa religionssociologer skiljer på kyrka, sekt, institutionaliserad sekt och denomination. Där är Missionskyrkan typologiserad som denomination för att de har små krav på medlemskap medan pingströrelsen etiketteras som institutionaliserad sekt för att de har högre krav på medlemskap. Genom uttalanden från Hörnmark, pingströrelsens ledare, ser det ut som om pingst rör sig i riktning mot denomination, och mot detta reagerar Swärd.
Generellt får man se i vilket syfte/sammanhang en text skrivs för att kunna tolka den.
Roger Gustavsson, du har inte läst textkritik, det här jag det. Det man inte säger är minst lika viktigt som det man säger. Och visst ser Leo och jag till sammanhang och syfte: en normativ text skriven av en pastor i en kristen församling, som fokuserar på att utesluta syndare före att ta hand om offer. Tvärtemot Jesu exempel, tänker jag.