Den 23 februari skrev jag ett inlägg, ”Bänknötaren, ryggraden i Svenska Kyrkan” I inlägget försöker jag visa, att det enligt min mening, finns en motsättning mellan den gudstjänstfirande församlingen och det styrande politiska etablissemanget. Efter att ha läst Dag Sandahls senaste blogginlägg ”Undervisning och mission” får jag en bekräftelse på, att jag nog inte har helt fel i min beskrivning av åtminstone en motsättning inom SvK. (Det måste också sägas, att det är helt förträffligt att få lite rapporter om vad kyrkans ledning anser som problem. Tack för rapporterna Dag!)
Jag avser inte att sammanfatta Dag Sandahls blogginlägg, den är inte på något sätt svårbegriplig. Jag nöjer mig med två korta funderingar. Jag citerar ur inlägget:
Kyrkostyrelsen undrar, ”Hur kan vi tala om tro när kyrkans ord och de kristna berättelserna inte är kända?” Frågan följs upp med: ”Trons bärare är bland annat förtroendevalda, anställda och volontärer.”
Ni ser, den Gudstjänstfirande församlingen räknas inte in bland trons bärare! Det är här en av Svenska Kyrkans stora svagheter ligger. Att bortse från den gudstjänstfirande församlingens kunskaper är ett så stort strategiskt misstag, att jag på goda grunder börjar misstänka, att det är inte är ett misstag, utan ett medvetet val. Kyrkan räknar inte med dem, som troget deltar i gudstjänster och som lyssnar till texterna och predikningarna. Lärt sig förstå liturgin och dess syfte i gudstjänsten. Säg någon annan grupp i en normal svenskkyrklig församling, som besitter likartad samlad kunskap? Om ett av kyrkans problem är bristande kunskap om kyrkans ord och de kristna berättelserna, vilket jag inte förnekar, då måste frågan ställas: Vem är mest lämpad att vara brobyggare och spridare av kunskaperna, än de som besitter kunskapen? Det är i den här gruppen både kunskapsspridarna och missionärerna finns. Visst förstår jag, att det för det styrande etablissemanget är ett stort problem, att den gudstjänstfirande församlingen inte kan kontrolleras och styras, men ändå. Det finns inga lätta projektgenvägar, utan våga istället rusta det aktiva lekfolket till att bli kunskapsspridare och missionärer. Visst kan det bli lite vildvuxet, men desto mer levande!
Det kommande kyrkovalet handlar till stora delar om just den här frågan. Vilka väljer vi att förlita oss på? För det är ett val, tro mig!
Läs även andra bloggares åsikter om Svenska Kyrkan, Mission, Lekfolket,
Tankar i natten 
[…] Tankar i natten (Läs här) kan jag rekommendera för de som funderar kring kyrka och politik. Dagens inlägg kände jag igen mig i. ”Ni ser, den Gudstjänstfirande församlingen räknas inte in bland trons bärare! Det är här en av Svenska Kyrkans stora svagheter ligger.” Läs här. […]
Tro förmedlas från hjärta till hjärta, med enkla ord.
Franciskus sade: ”Predika alltid Evangeliet om det är nödvändigt använd ord.”
Kyrkan behöver befria och bemyndiga lekfolket.
En bra sammanfattning av Franciskus!