När jag för drygt 20 år sedan återvände till Svenska Kyrkan, tog det ganska många år innan jag kunde börja sätta ord på mina erfarenheter av livet i kyrkan. En av erfarenheterna var känslan av osäkerhet inom kyrkan. Jag skrev många blogginlägg i vilka jag försökte hitta en personlig förståelse av läget i kyrkan. Jag försökte också hitta den tro som bar kyrkan och det är här jag hittade dubbelheten. Till min stora förvåning så hade inte kyrkan, som jag såg det, en gemensam bärande tro.
Upplevelsen eller insikten att det var lite märkligt, att söndag efter söndag, lyssna till texterna, lyssna till predikan och gemensamt stämma in i kyrkans bekännelse, för att sen på måndagen få höra att allt det var bara symboler och att det var fundamentalism att tro alltför bokstavligt. Under ett antal år levde jag med dubbelheten. Ska jag vara ärlig så anammade jag den, om inte helt, men till stora delar. Jag har lämnat spår bland mina bloggar sen februari 2007. Inte ett blogginlägg är raderad. Det vore fegt. De som följt min blogg vet att jag bestämde för en ändring av färdriktningen under våren och anslöt mig till Frimodig kyrka. Steget var ett försök att upphäva dubbelheten mellan vardagen och söndagen.
Att jag nu påminner mig det allt det här beror sig på att jag lyssnat på hearingen av Antje Jackelén. Jag får säga, att inte känner jag mig trygg och förnöjsam med henne som ärkebiskop. Hon kommer att förstärka dubbelheten eller skillnaden mellan söndag och vardag. Varje söndag kommer jag tillsammans med den gudstjänstfirande församlingen säga ”Gud vi tackar dig” när kyrkvärdarna läst dagens GT- och episteltexter . Efter evangelieläsningen kommer vi unisont att utropa: Lovad vare du, Kristus! Sen dröjer det inte länge för vi stående stämmer in i kyrkans trosbekännelse. Gudstjänsten, enligt min enkla mening, åskådliggör, i bön, förlåtelse, texter, psalmsång och bekännelse, den kristna tron.
När sen vardagen kommer då säger många av kyrkans företrädare, att allt vi sagt, upplevt och trott på i söndagens gudstjänst inte betyder så mycket. Jag får nog ändra på en lustighet jag brukar dra. ”Jag vill inte komma till kyrkan med mina tvivel och mötas av en hurtig präst som glatt utropar. Tänk, det tvivlar också jag på.” Jag får ändra till ”Jag vill inte komma till kyrkan med min tro och mötas av en surmulen präst som bestämt hävdar att jag har fel och nog är fundamentalist.”
Så här har tankarna gått i dag, men övertolka inte rubriken. Det är inget avskedsinlägg jag skrivit. Jag blir kvar, om än som en ropande röst öknen. Jag fick en kallelse till Svenska Kyrkan den där förunderliga 1 advent 1991. Kallelsen innebar inte att jag skulle lämna kyrkan vid första bästa tillfälle, utan kallelsen innebar att verka med bästa förmåga och förstånd inom den.
Läs även andra bloggares åsikter om Ärkebiskopsval, Antje Jackelén, Svenska Kyrkan, Frimodig kyrka
Tankar i natten 
Amen
Tack Leo, att du sätter ner foten! När smög sig förändringen in att tala om KYRKAN där det är fråga om församlingen? Skedde inte detta ganska omärkligt därför att bibelns begrepp och sammanhang inte är aktuella? ”Så är vi fastän många lemmar i samma kropp…” en kropp av kött och blod – inte en kyrkobyggnad med många tomma bänkar och oersättliga antikviteter! Församlingen är kroppen och Kristus är huvud för denna kropp. Kunde inte Gud gå ner på jorden och bli människa genom helig Ande i Marias modersliv? Kan Gud inte tala om i förväg vad som skall ske genom sina profeter?
Fortsätt, Leo, att sätta ner foten! Säg det högt i din församling, att prästen är en tjänare, som skall förmedla ORDET från Gud – inte lämna Guds ord mer och mer på måndagen redan. Bilda en bönekedja! Vi vill ha tillbaka Guds ord som vår ledare!
Hälsningar
Gunnel
Våra (ärke)biskopskandidaters vaga svar om kristen tro känns som en kvarleva av statskyrkosystemet. De politiska partierna håller ännu kyrkan i örat. Tillräckligt många elektorer är så sekulära att religion kan fungera bortstötande. Liksom i riksdagsvalen, så finns det saker man inte bör säga till väljarkåren för att inte tappa väljare.
Den biskopskandidat som säger högt att de ägnar en timma om dagen till bibelstudium och bön för att utröna Guds plan för mänskligheten lär nog ha större chans att bli arbetsmarknadsminister än biskop. Visioner om hur kyrkan kan kämpa emot fattigdom, orättvisor och för en god miljö lär däremot glädja väljarkåren.
Så jag misstänker, och hoppas, att kyrkans ledning tänker mer på Gud än de säger öppet i denna mediala situation. Det jag oroar mig för, samtidigt, är att de väntar till efter pensionen med att berätta vad de skulle velat göra med svenska kyrkan om de hade vågat.
Får nog gå på tvären med vad jag sa nyss. Nu har jag läst på vad kandidaterna svarade. Det kom ju faktiskt klara svar på teologiska frågor. Och svar som jag har väldigt svårt att få ihop med kristendomen.
När någon hävdar att jungfrufödsel är en mytologisk term, då önskar jag att även Hedenius hade återuppstått på den tredje dagen, och fanns kvar att gissla oss religiösa till klarhet i tanken. Om alla under är myter, är det då inte dags att göra en rejäl rensning av trosbekännelser och biblar? Behålla det vi ännu santförhåller, och skicka resten i papperstuggen.
Om Jesu död på korset var helt onödig, och alla andra vägar till Gud funkar precis lika bra, då blir den Gud som skickade sin son på denna pinovandring grym och obegriplig. Att samtidigt förkunna Guds tämligen blodiga försoningsplan, och samtidigt förkunna att denna är onödig, går inte ihop logiskt för mig.
Jag instämmer i det du skriver Leo, och jag tror att det är bra att det skrivs. Allt Gott till Dig!
Tack Fredrik!
Gunnel, jag har inga större problem i min församling, däremot är mitt förhållande till kyrkan i stort minst sagt proeblematisk. Jag skulle uppleva det något skämmigt att få uppleva att enbart för att jag tiger måste stenarna tala. Det bästa av allt jag är inte ensam!
Hans: Jag delar din syn på logik. Att först sitta i kyrkan och lära sig en sak och sen få höra av en blivande ärkebiskop, att allt är nog fel. Som lekman känner jag mig lite övergiven.
Jag ser det som en kallelse Carolina, att jag hamnat i den här striden, att försvara det vi uppnått och som kyrkan håller på att föröda.
Personligen skulle jag nog hellre se att jag besatt din förmåga till fördjupning, men det har jag skrivit om tidigare.
Var glad för att dubbelheten ännu består, fler än du retar sig på den och med nya kyrkohandboken blir det nog ”vardag” hela veckan på många håll, misstänker jag…
Det Är en kallelse. Tänker mig att man fördjupas på olika håll och platser – personligen kan jag se det som en brist att jag inte besitter förmågan att ta steget in i kyrklig politik eller att engagera mig mer – rent konkret då – men kanske ska jag bara konstatera att det inte är min kallelse och koncentrera mig på mitt. Det du gör är i allra högsta grad fördjupning.
Du har helt rätt Gunvor. Det är något att glädja sig åt att det finns en söndag och inte bara en vardag. Det kan gå så att att allt blir vardag med märkliga tolkningar och förnekelser. För om inte utvecklingen bryts, måste t ex Jackeléns tankar få konsekvenser för kyrkans bekännelse.
Carolina, när jag flyttade till Bjuråker för 14 år sedan. Tog jag mig tid och gjorde en ordentlig omläsning av teologisk litteratur i min bokhylla: (Nu var det väl inget stort bibliotek, men ändå.) Under den läsningen upptäckte jag en mycket fin beskrivning av Efterföljelse av Bonhoeffer. Hag säger mycket bestämt att vi inte ska leta efter ett värdigt och nobelt lidande eller mål. Det är bara att böja sig ner och plocka upp korset, som ligger där vid ens fötter. Den lärdomen har följt mig sen dess. Det intressanta är, att när jag i olika skeden valt väg, så kommer det snabbt en reaktion om jag valt fel. T ex när jag var ledamot av stiftsfullmäktige för ÖKA och mitt under ett möte så slog det mig – vad gör jag här?
Det är bara att bejaka kallelsen och följa den så gott det går.
Tack Leo för din trofasthet!
Ja, C S Lewis skriver lite roligt i boken ”Att sila mygg och svälja kameler” (där han ger många dråpliga slängar åt liberalteologin – i ”Tankar om Psaltaren” får vi fundamentalister vår beskärda del ;o) om hur vanliga församlingsmedlemmar i gångna tider brukade gå omkring och skämmas för att de trodde så mycket mindre än prästen. Men redan på C S Lewis´ tid fick de tydligen ibland börja skämmas för att de trodde så mycket mer än prästen på det där de läste i bibeln om jungfrufödelse och uppståndelse och botade ögon (se kommande söndags evangelietext) m.m.
Naturligtvis har allt detta även en andlig innebörd, det har Antje Jackelén och liberalteologerna rätt i. Men jag har ärligt talat aldrig mött någon som trott på den biologiska jungfrufödelsen utan att ha fattat själva poängen: att Jesus är Guds Son. Däremot har jag mött många som förnekat både den biologiska jungfrufödelsen och att Jesus var/är Guds Son.
Tack själv Alma-Lena!
Andreas, jag är övertygad om att SvK snart stupar på sin ambition att vara vetenskapligt ”relevant”. Jag har också på senaste tiden insett det stora behovet av att se Svenska Kyrkan som ett missionsfält.
[…] i Bjuråker-Norrbo församling. Men för säkerhet skull skrev jag ett blogginlägg den 3 oktober: ”Det känns allt märkligare att leva med den kyrkliga dubbelheten.” Inlägget kan ses som min reservation till valet av Antje Jackelén till blivande ÄB. Att jag inte […]