Kände mig tvungen att reblogga. Så många som möjligt måste få tillfälle att läsa ett mycket välavvägt svar!
I förrförra numret av Kyrkans Tidning valde ärkebiskop Antje Jackelén att kommentera mina insändare i debatten om rädslans kultur. Detta är jag naturligtvis glad för. Samtidigt måste jag säga att hennes inlägg var en besvikelse. Inte bara för att det var en (i mitt tycke) ganska svårgenomtränglig text, utan framför allt för att hon faktiskt inte besvarade någon enda av mina uttryckliga frågor!
Till dagens KT har jag därför skrivit en replik, som väl i praktiken får betraktas som en ”andra slutreplik” i sammanhanget. Jag hade verkligen önskat att vi kunnat komma längre i detta samtal än vi nu ser ut att göra, men vem vet – vi kanske får fortsätta i något annat forum? Så här skriver jag i alla fall:
Visa originalinlägg 1 712 fler ord
Tankar i natten 
Nej, Olof är i all ödmjukhet ute på mycket tunn is här, Leo. Jag är nämligen fullständigt överens med Rfsl och Ekho och andra om att den här frågan är så viktig att ställningstagandena absolut BÖR spela roll vid antagningar både på stifts- och lokalplan. En annan sak är att vi är oense om vilka svar som är de riktiga.
Snacket om mångfald – eller det fromma om ”jesusvittnesbördet” – är ju bara minoritetens underlägestaktik (eller majoritetens fromleri för att dölja den pågående lärotukten), och det inser väl de flesta.
Om Olof Edsinger vore biskop eller ärkebiskop (gärna för mej) skulle han också anse att kyrkan är betjänt av en gemensam eller åtminstone dominerande syn på äktenskapet och homosexuell utlevnad. Vilket givetvis skulle få till följd att teologer på motsatt sida skulle marginaliseras. Man kan inte båda äta kakan och behålla den. Nån himla (eller j-la?) ordning måste det vara även i en kyrka. Varje kyrka har en teologi – sin egen eller någon annans.
Det var ord och inga visor, Andreas! Självfallet måste kyrkan genom sin ÄB värna om kyrkans teologi, annars kan utomstående krafters som t ex apostlarnas lära ta över!
;o) Jag uppfattade en fin liten ironi där… Det är verkligen allvar nu (jo jag vet att du vet, Leo!), och vi kan inte anklaga kyrkans nuvarande ledning eller diverse kyrkoråd för att de är noga med den lära som de uppfattar vara Guds. Vi kan bara anklaga dem för att de i förekommande fall har en felaktig lära och felaktiga kriterier. Själva noggrannheten – eller utsorteringen – behöver inte vara felaktig alls (”nån himla ordning” o.s.v.), men man bör vara ärlig med urvalskriterierna (gäller f.ö. båda sidor, även dem som just nu inte är i någon maktposition).
Tack ändå för att du upplät plats åt Olof – det var väl repliken värd även om jag uppfattar den som för ”snäll”. (Det är mycket av ”får vi inte vara med och leka vi också?” nu när även vi i minoriteten borde stå fram och säga: ”Det här kan vi inte acceptera om vi ska kunna vara med!”)
Du har nog rätt Andreas, att vi ofta är för snälla i vår kritik av kyrkan i dag. Själv funderar jag stort sett varje dag, om det ens är värt att försöka opponera sig. Det finns ju alternativ.
Ja, det finns som sagt alternativ. Men i nuvarande läge är jag mest orolig för att vi så här i opposition bakbinder våra händer för den händelse vi faktiskt i en framtid skulle få reellt inflytande i en verkligt re-formerad kyrka (Jörn Svensson: ”Du ska ta ledningen och makten!”). Vi liksom säljer ut vårt förändringsmandat för att alls få komma till skott – men vad ska vi då sikta in oss på?
För har vi själva försvurit oss åt en läromässig pluralism eller ”mångfald” (läs: heterodoxi) har vi ju inget mandat att ändra något när vi väl får komma till. (Jodå, mångfald är bra på många plan men en mångfald av väsensskilda läror inom samma samfund gläder knappast någon – allraminst den helige Ande).
Man måste i all rimlighets namn kunna avvisa teologer som Ulla Karlsson eller K-G Hammar som företrädare för evangelisk lutherdom (eller evangelisk katolicism, gärna det!) utan att behöva betraktas som värsta intoleranta superlutheranerna eller inkvisitionsortodoxisterna. Något slags moderat heteronormativitet (liksom givetvis avståndstagande från homofoba utfall) är också rimlig att kräva av alla kyrkliga företrädare, såväl ”höga” som ”låga”.
Isen är tunn på båda sidor av sjön, bröder. Uppfattar det dock som om det på Olofs sida finns ett lager bärkraftig is under den övre (så blir det ju ofta på sjön). Ett islager som är just apostlarnas lära. Då kan den övre isen brista utan att katastrofen inträffar
Jag börjar förstå vad du är ute efter, Andreas. När jag ser tillbaka på kritik av kyrkan, så är din kritik inte helt fel. Jag accepterar hur det ser ut, men hoppas och tigger om tillåtelse att tycka som jag gör.
Jag måste nog våga vara mera kampvillig och våga kräva förändring.
Vilken bra bild Sigrid!